Uniform felinformation

Egentligen skriver jag ju den här bloggen för att dela med mig lite av en alldeles vanlig vardag i Israel. Här följer en liten illustration.

Ungdomar i Israel gör obligatorisk värnplikt, två år för tjejer, tre för killar.

Soldater bär uniform. Det är mycket viktigt att  klä sig enligt reglerna. Till exempel måste skjortan vara instoppad i brallorna, skorna vara putsade och undertröjan vara reglementsenlig. Om man åker fast för att man bär något som inte är reglementsenligt kan man få straff, till exempel att inte få åka hem från basen på veckoslutet. En viktig del av uniformen är en basker som soldaterna endast bär vid militära ceremonier. Till verdags sitter baskern under en tygremsa på axeln. Baskern har en tendens att trilla.

En av döttrarna berättade att hon åkte buss häromdagen. Bussen stannade och en soldat reste sig för att kliva av. Mannen som suttit bredvid soldaten ropade på honom.

″Vänta, vänta, du har tappat din mössa.″

Den mannen var arab.

Förfasargaloppen och glidmedel

Jag har ingen åsikt om glidmedel. Glidmedel används för ökad njutning. Det är tråkigt när det är torrt.

För många år sedan, när min äldsta dotter fortfarande satt fastspänd i en bilstol, svängde en kärring framför mig plötsligt in i min fil, utan att ge tecken innan. Jag skulle inte ha kommit ihåg den incidenten om det inte varit för att den blivit en del av familjehistorien. Eftersom jag hade barn i bilen behärskade jag mitt språk och muttrade bara ilsket ”vilken kossa”. Några dagar senare hände det igen, men av någon anledning sa jag vid det tillfället ingenting, varpå den lilla dottern blev tvungen att ta saken i egna händer. ”Titta mamma, en kossa till”.

Här kommer lite hemvävd psykologi. Det är en njutning att förfasa sig. När någon gör något fräckt i trafiken (och det gör folk här i Israel mycket ofta) så svär man och lägger ner en hel massa energi på att förklara för sig själv och omgivningen precis hur stor idiot personen i fråga är och vad han förtjänar för straff i detta livet och nästa. Underförstått i förfasandets dynamik är att han är en obotlig imbecill, kriminell, ansvarslös, omdömeslös m.m., till skillnad från mig som är precis tvärtom. Ju större idiot och förbrytare ogärningsmannen är, desto bättre, i jämförelse, är jag själv. Ingen säger någonsin, ja det var ju dumt, men det är möjligt att jag själv skulle gjort samma sak, i den situationen.

För drygt trettio år sedan skrev jag och några kompisar ett brev till Cordelia Edvardsson där vi mest talade om hur betoningarna i hennes rapportering fick Israel att framstå i en viss, oftast ofördelaktig, dager. Cordelia brukade inte fara med osanning. Men hon presenterade konsekvent sanningen på ett visst sätt. Två citat från nämda brev; ”När du t.ex i en artikel i SvD 18/5 (1980) tar upp gruppen Naturei Karta får läsarna en bild av att det rör sig om en stor och inflytelserik grupp, vilket inte alls stämmer med verkligheten, samt att alla som bor i Mea Shearim tillhör Naturei Karta” (min kommentar, ca. 500 familjer i Israel tillhör Naturei Karta, av drygt 500.000 ultra-ortodoxa i Israel) ,. ”.. när du i artikeln införd i SvD 19/5 talar om brutaliteten på västbanken, och man i en liten notis på samma tidningssida kan läsa om 100 vänstermän dödade i El Salvador. Jämför detta med nämda brutalitet i din artikel och även en van tidningsläsare får ett felaktigt perspektiv. Vår avsikt är inte att få Israel att framstå som felfritt, men att få fram en något mer nyanserad bild”. The more things change, the more they stay the same.När jag tittar på den sladdriga, maskinskrivna kopian idag, tycker jag faktiskt det är ett ganska moget brev. Vi fyra som skrev under inbjöd Cordelia till en dialog, men jag har inget minne om att vi fick något svar. Cordelia, som satt tonen för generationer av svenska journalister, var förfasandets mästarinna.

Verkligheten här i Israel är, till skillnad från den mycket systematiska beskrivningen i den svenska dagspressen, inte på ett visst sätt. Den är ibland på ett sätt, och annars på ett annat sätt. Det är givetvis likadant överallt. Alla araber är inte likadana, inte heller alla judar, eller alla ultra-ortodoxa, eller alla etiopier eller någon annan lätt identifierbar grupp. Som individer har vi förhoppningsvis någon form av personlighet, som bestäms av en kombination av medfödda och inlärda karaktärsdrag. Men alla människor, även de till lynnet allra lugnaste, pendlar mellan olika sinnesstämmningar och handlingssätt. Även Moder Theresa har nog gjort något taskigt, någon gång, och Moammar Gadaffi var säkert gullig och rar, minst en gång i sitt liv.

När man brinner för något vill man gärna dela sin passion med omgivningen. Det är ett nöje att höra någon tala om ett ämne han eller hon känner djupt för. Risken är att man i passionens hetta tar i lite mer än nödvändigt. Man liksom glider lite, det man säger är ingen direkt lögn, men man nyttjar ordval som tjänar ett syfte, men inte direkt är sanningsenligt. Ett litet exempel; i en del kommentarer till mina inlägg på Newsmill förklarar folk att man kan förstå att jag hyser de åsikter jag uttrycker eftersom jag är bosättare. Det står ju i att jag bor i Israel. En bosättare är som bekant en skäggig buse med våldsamma tendenser som lever för att förtrycka palestinier. Nu är jag faktiskt inte bosättare, dvs. jag bor inte på västbanken, men det är inte så viktigt i sammanhanget.

I verkliga livet är även bosättare en blandad grupp, där en del är helgon, en del skitstövlar och de flesta en alldeles vanlig blandning av båda delarna.

I debatten om lagen mot omskärelse är det mycket glidningar. Om man säger att manlig och kvinnlig omskärelse är samma sak, och kvinnlig omskärelse klassas som könsstympning, då kan man ju även kalla manlig omskärelse för könsstympning. Och stympning är ett bra och saftigt ord som är besläktat med tortyr, våld, tvång, blod och annat som man kan hitta i Madamme Tussauds källare.

Stympning går bra att avfärda som primitivt, man behöver inte ens beakta om det kan finnas något värde i något som faller i den kategorin. Omskärelse, i den öppna diskussionen i Sverige, är ett rött skynke, cause celebre för förfasarfantaster. Om man är emot omskärelse så är man för små barns rättigheter, mot primitiv religionsutövning, mot kollektivets rätt att bestämma över individen och mot våld.

När jag berättar för folk här i Israel (och det gör jag ofta) att man diskuterar att förbjuda omskärelse i Sverige så är den första reaktionen genomgående förvåning. Varför bryr sig svenskar om det? Vad är det för fel med omskärelse? I ett samhälle där (nästan) alla är omskurna är det svårt att förstå vad som är så konstigt med det. I den svenska debatten talas det om pojkarnas rätt att behålla sin förhud. I våra ögon handlar lagförslaget inte om att behålla något utan om ett försök att ta något viktigt ifrån oss.

I många svenskarnas ögon är frågan om manlig omskärelse den heliga upprördhetens ultimativa afrodisiak. Det kanske inte står i FNs barnstadgar, men även rätten att få förfasa sig är en grundläggande mänsklig rättighet.

Gode gud

Efter högtidsdagar och nyårslöften kanske det är läge, just nu, att fundera på tron.

Religion verkar inte vara inne i Sverige idag. När jag skriver om religion, och främst då om omskärelse, blir jag ofta informerad om att gud bara är min låtsaskompis. Jag tackar för den finurliga formuleringen. Dock, människor som anser sig som troende är nog medvetna om att gud inte går att bevisa, men samtidigt kan de kanske ändå skilja mellan gud och Molgan.

Jag tror på gud, eller man skulle även kunna säga, jag tror på god. Jag tror för att jag vill tro, inte bara att det goda existerar utan även att godheten, det positiva, kan odlas och frodas med rätt metoder. Min metod heter judendom. Det finns många andra verktyg.

Att tro, och det här är min högst personliga version av tro, är att åta sig att ansa i sin inre trädgård snarare än att låta den växa som den vill. När man mediterar får man en inblick i hur spattigt hjärnan fungerar, hur lätt vi blir distraherade, hur ofta vi vill en massa saker, hur lite sjävdsiciplin vi har. Meditation lär oss observera tankeprocessen. Min tro handlar inte om att passivt observera, utan om att definiera målsättningar för själen. Var snäll, var seriös, var uppmärksam, var flitig.

Guden som smäller en på fingrarna eller grillar en på spett är lämplig för barn eller de ständigt barnsliga. Min gud har inte skägg och bor inte på högsta våningen. Men min gud är en ständigt krävande slavdrivare, som jag har anställt för att jag vill det.

Alla former av tro är optimistiska. Om världen var statisk och oförmögen till förändring, så fanns det ingen mening med tron. Jag tror att vi kan bestämma hur vi vill leva våra liv. Jag tror att det finns bra sätt och dåliga sätt att leva. Många bra sätt, och massor med dåliga. Jag har hållit mig till det trossystem jag fötts in i. Så gör folk för det mesta. Men inte alltid.

Begreppet mission finns inte inom judendomen. Tvärtom är det ganska svårt att övergå till judendomen. En icke-jude som intresserar sig för judendom blir avvisad av det religiösa etablissemanget, som en del av processen, för at testa om han menar allvar. Endast de ihärdiga, de som verkligen är beredda att axla oket, välkomnas efter många prov och prövningar. Sån är åtminstone teorin. Verkligheten är att även de som är ihärdiga för att de verkligen vill gifta sig, och svärmor insisterar att de ska konvertera, ofta lyckas klara konverteringsprocessen, utan att blanda in nån hetare gudstro i sammanhanget.

Det stod en artikel i en lokal tidning om Marilyn Monroe och Elisabeth Taylor, som båda övergått till judendomen när de gifte sig med judar. Det får man egentligen inte enligt judisk lag, övergå för att gifta sig. Man kunde nästan ha väntat sig att Taylor och Monroes tur-gubbar skulle varit villiga att övergå till nästan vad som helst för att äkta dessa undersköna sex-bomber.

Men på 50-talet, när chauvinismen mötte feminismen, så var det kvinnorna som visade sig vara det svaga könet. Idag skulle det givetvis varit helt annorlunda!

Varken äktenskapen eller religionen räckte särskilt länge hos nämnda damer, som tragiskt nog inte heller lyckliggjordes varken av sin skönhet eller sina pengar. Jag är svag för Marilyn, jag inbillar mig att hennes olycka var att hon var snäll och kanske lite naiv. Det är synd att Marilyn och Elizabeth inte fann skydd i sin nya tro. Få människor torde ha varit så utsatta för mänskliga vampyrer som de två. Men de måste båda ha innehaft en viss optimism, om de vågade gifta sig så många gånger.

Optimism, framtidstro, är hälsosamt. Det kan man bevisa. Massor med studier har gjorts om hur optimism och livsglädje bokstavligen förlänger livet. Och de (vi) har säkert mycket roligare så länge det varar. Man lever i snitt 20% längre om man är optimistisk. Va bra!

Jag kan inte bevisa gud. Jag kan inte heller bevisa kärlek, eller lojalitet, eller Jackson Pollocks geni. Man ser det om man vill, om det ger en något att se det. Jag är osäker på det där med Jackson Pollock, men gud ske lov så går det att bevisa statistiskt att det lönar sig att tro.