Man måste väl vara ganska orädd för att bli bra på kampsporter?
Arik Zeevi är en av israels bästa judokas, han vann en olympisk bronsmedalj för några år sedan och flera Europamästerskap. För två veckor sedan förlorade han en Judo Grand Prix i Dusseldorf mot egyptiern Ramadan Darwish. Det svider att förlora. Men det svider betydligt mer att Darwish efter matchen vägrade skaka hand med sin israeliske motståndare. På sitt sätt hade väl Darwish rätt, för han hyllas nu som en hjälte i Egypten, inte för att han vann kampen utan för att han öppet förolämpade en israel. För andra gången. Han gjorde samma när Zeevi nyligen vann över honom i en annan turnering. Men då tyckte man att Darwish kanske var putt för att han förlorade.
Jag har tidigare skrivit om en fanatastisk dokumentärfilm av den israeliske journalisten Shlomi Eldar som heter Precious Lives. Filmen behandlar ett fall under Gazakriget när en palestinsk baby som lider av en ovanlig sjukdom, räddades till livet på ett israeliskt sjukhus, på bekostnad av en israelisk privatperson. Mitt under filmandet har babyns mamma en lång monolog om att hon vill offra sitt barn i kriget mot Israel, och att alla palestinska mödrar skulle offra allt för att besegra judarna. Fimaren blir så chockad av uttalandet att han beslutar sig för att stoppa hela filmprojektet. En tid senare talar filmaren åter med mamman som frågar varför han slutat filma. Eldar berättar hur illa han tog vid sig av vad mamman sagt tidigare. Hon rycker på axlarna, som om det var en bisak, och säger, ”jaså det där. Så tycker jag egentligen inte alls. Det sa jag bara för att folk i Gaza inte skulle tycka illa vara att vi lät vår son räddas av israeler”.
Judisk teologi talar om två motsatta krafter i människan, de goda impulserna och de onda impulserna. Meningen med livet är att få de goda impulserna segra över de onda. Men det är inte lätt, för de onda impulserna har lierat sig med mycket mäktiga kafter som till exempel lättja, feghet och grupptryck.
http://www.youtube.com/watch?v=HlSpc87Jfr0&feature=fvwrel
Man ska inte döma människor. Men jag gör det i alla fall. Tydligen bildar man sig ett permanent intryck av någon man möter inom 20 sekunder. Tänk på det, innan ni piercar näsroten. Jag, som annars är ganska långsam, tror att jag bildar mig en mycket bestämd åsikt inom de första två sekunderna. När jag är på gott humör. Vissa saker tilltalar mig direkt. Folk som har gjort sina egna val, till exempel, eller såna som bejakar mer än en sida av sig själv. Om någon säger att de pluggar bokföring och yoga, till exempel, så älskar jag dem direkt. Folk som ger upp en framgångsrik karriär inom IT för att odla gourmet-ost i Galileen. Människor som ger sig av på en obekväm lång resa med barnen mitt under skolåret. Folk som inte har TV. Medlemmar i min församling som tycker tvärt imot alla andra. Allt sånt som säger mig att de har tänkt till själva.
Om jag var i guds ställe skulle jag se ner på människor som är religiösa endast för att de är alltför fantasilösa för att göra annorlunda än sina föräldrar. Feghet, fyrkantighet eller vad grannarna ska säga visar inte på andlig storhet. Jag vet, det hänger inte på storleken, men i alla fall. I Hongkong såg jag massor med tonårstjejer som bar glasögon utan linser. Det är skillnaden mellan att vilja se bättre och att vilja se bättre ut.
För några inlägg sedan skrev jag om mitt val att tro. Tro måste vara en inre sanning. Som jude behöver man inte tro, det räcker att man gör det man ska. Fast det hjälper nog om man tror på vad man gör. Men tro som är en yttre sanning, dvs. något man bär som ett plagg, kan inte värma mycket. Min personliga tumregel för att avgöra vad som är viktigt och vad som ytligt är att tänka ”skulle jag göra så om jag befann mig bland marsmännsikor på Mars”. Om jag vore helt utanför mitt sociala sammanhang, är denna handling fortfarande värdefull, eller är det något jag gör för omgivningen? Då utgår jag ifrån att marsmänniskor har helt andra värderingar än vi. Det är givetvis möjligt att marsmänniskor är helt ryggradslösa.
Min man kom precis hem från en affärsresa i USA. På ett sammanträde mötte han en kollega med ett muslimskt förnamn. På kvällarna gick arbetskamraterna ut tillsammans, israeler och amerikaner, och min gubbe märkte att Hassan satt ensam vid ett annat bord. Som svar på sin fråga fick maken veta att Hassan är troende muslim, som inte sitter vid ett bord där det serveras vin. Min man flyttade då över till Hassans bord. Hassan är inte bara muslim, utan kommer ursprungligen från Hebron på Västbanken. Maken och Hassan hade ett trevligt och intressant samtal. Min man sammanfattade att det var naturligt att just han satte sig vid det andra bordet ”jag förstår ju vad det innebär att leva enligt religiösa regler”. Heja min gubbe! Du är en modig man.
P.S. Om ni vill veta när det dyker upp nya inlägg på bloggen kan ni bocka för boxen längst ner på denna sida där det står ”Meddela mig om nya meddelanden”. Och så blir jag glad!
