Assads sy(r)junta

Sen den 15 mars 2011 har mellan 7000 och 8000 männsikor dödats i Syrien av den syriska armén. Bland de dödade finns motståndsmän, men även stora mängder civila, män, kvinnor och barn, vars enda brott var att de befann sig på fel ställe, vid fel tidpunkt. Politiska intressen gör att världssamfundet beslutat sig att inte lägga sig i. Till skillnad från den tidigare situationen i Libyien ses massmordet på syriska civila av någon anledning som en inre syrisk angelägenhet. Israel uttalar sig inte heller offentligt. De finns de som hävdar att Assads regim kan komma att agera än mer hämningslöst, om motståndsmännen får moraliskt stöd av Israel. Andra i Israel spekulerar på att den styrande Allawitiska minoriteten kommer försöka fly till Israel när de så småning om besegras. Never say never, politiken har sin egen inre logik. Men än så länge är vi dödsfiender.

Man får vara snabb om man inte vill gå miste om någon Mellanöstern skandal. För några veckor sedan handlade vår skandal om ett foto som var ute på vift på Facebook. Fotot hade ursprungligen lagts ut av en Wesley Muhammad och avsikten var att visa hur israeliska soldater behandlar palestinier. I det här fallet blev det något av ett självmål, för, som många FBare påpekad, fotot är taget under en gatuföreställning i Baharain och är inte äkta.

Jag fick ett annat foto som jag inte lyckats kopiera, men här är länken. 

http://www.facebook.com/messages/?action=read&tid=3e2jaHveNICYI9Gz8FYZgA#!/photo.php?fbid=2857000378791&set=a.2856998698749.2134970.1073046002&type=3&theater

Detta kollage är äkta vara. Att hjälpa andra är inte allt israeliska soldater gör. Den israeliska armén finns till för att försvara Israel militärt. En armé är ett nödvändigt ont, för att förhindra större och mer oåterkalleliga skador. En armé består av en stor grupp individer. En del av dem uppför sig ibland förkastligt, precis som i vilken annan stor grupp som helst. Om man är ett as i det civila, är risken att man förblir ett as i uniform. Men det är lika mycket en del av sanningen att om man är en hygglig person i det civila, så är man det antagligen också i det militära.

Hela historien får mig att fundera över vad konflikten i dess nuvarande skede egentligen handlar om. Är det en form av sport som går ut på att få publiken att avsky motståndaren? Är det ointressant om syrier slår ihjäl andra syrier? Har människoliv ett värde i sig själv, eller beror deras värde bara på det sammanhang de råkar befinna sig i?

I förra veckan dog fem palestinska skolbarn och en lärarinna i en bilolycka utanför Jerusalem. Skolskjutsen körde in i en lastbil. Många barn skadades. På den judiska sidan var det några idioter på FB som gottade sig åt tragedin. Jag skäms som en hund över dem. På den palestinska sidan uttalade sig en talesman om att den israeliska militären inte hjälpt till med räddningsarbetet. De sa ingenting om att armén finns på plats där för att hindra terrorattacker, eller att ambulanser och sjukvårdspersonal från västra Jerusalem genast tillkallades av militären.

Stackars barn, som får bli slagträn i en skendragkamp.

Stackars syrier, som inte ens är det. Om ni syrier inte är till nytta för någons propagande, så är ni er egen interna angelägenhet.

Uniform felinformation

Egentligen skriver jag ju den här bloggen för att dela med mig lite av en alldeles vanlig vardag i Israel. Här följer en liten illustration.

Ungdomar i Israel gör obligatorisk värnplikt, två år för tjejer, tre för killar.

Soldater bär uniform. Det är mycket viktigt att  klä sig enligt reglerna. Till exempel måste skjortan vara instoppad i brallorna, skorna vara putsade och undertröjan vara reglementsenlig. Om man åker fast för att man bär något som inte är reglementsenligt kan man få straff, till exempel att inte få åka hem från basen på veckoslutet. En viktig del av uniformen är en basker som soldaterna endast bär vid militära ceremonier. Till verdags sitter baskern under en tygremsa på axeln. Baskern har en tendens att trilla.

En av döttrarna berättade att hon åkte buss häromdagen. Bussen stannade och en soldat reste sig för att kliva av. Mannen som suttit bredvid soldaten ropade på honom.

″Vänta, vänta, du har tappat din mössa.″

Den mannen var arab.

Förfasargaloppen och glidmedel

Jag har ingen åsikt om glidmedel. Glidmedel används för ökad njutning. Det är tråkigt när det är torrt.

För många år sedan, när min äldsta dotter fortfarande satt fastspänd i en bilstol, svängde en kärring framför mig plötsligt in i min fil, utan att ge tecken innan. Jag skulle inte ha kommit ihåg den incidenten om det inte varit för att den blivit en del av familjehistorien. Eftersom jag hade barn i bilen behärskade jag mitt språk och muttrade bara ilsket ”vilken kossa”. Några dagar senare hände det igen, men av någon anledning sa jag vid det tillfället ingenting, varpå den lilla dottern blev tvungen att ta saken i egna händer. ”Titta mamma, en kossa till”.

Här kommer lite hemvävd psykologi. Det är en njutning att förfasa sig. När någon gör något fräckt i trafiken (och det gör folk här i Israel mycket ofta) så svär man och lägger ner en hel massa energi på att förklara för sig själv och omgivningen precis hur stor idiot personen i fråga är och vad han förtjänar för straff i detta livet och nästa. Underförstått i förfasandets dynamik är att han är en obotlig imbecill, kriminell, ansvarslös, omdömeslös m.m., till skillnad från mig som är precis tvärtom. Ju större idiot och förbrytare ogärningsmannen är, desto bättre, i jämförelse, är jag själv. Ingen säger någonsin, ja det var ju dumt, men det är möjligt att jag själv skulle gjort samma sak, i den situationen.

För drygt trettio år sedan skrev jag och några kompisar ett brev till Cordelia Edvardsson där vi mest talade om hur betoningarna i hennes rapportering fick Israel att framstå i en viss, oftast ofördelaktig, dager. Cordelia brukade inte fara med osanning. Men hon presenterade konsekvent sanningen på ett visst sätt. Två citat från nämda brev; ”När du t.ex i en artikel i SvD 18/5 (1980) tar upp gruppen Naturei Karta får läsarna en bild av att det rör sig om en stor och inflytelserik grupp, vilket inte alls stämmer med verkligheten, samt att alla som bor i Mea Shearim tillhör Naturei Karta” (min kommentar, ca. 500 familjer i Israel tillhör Naturei Karta, av drygt 500.000 ultra-ortodoxa i Israel) ,. ”.. när du i artikeln införd i SvD 19/5 talar om brutaliteten på västbanken, och man i en liten notis på samma tidningssida kan läsa om 100 vänstermän dödade i El Salvador. Jämför detta med nämda brutalitet i din artikel och även en van tidningsläsare får ett felaktigt perspektiv. Vår avsikt är inte att få Israel att framstå som felfritt, men att få fram en något mer nyanserad bild”. The more things change, the more they stay the same.När jag tittar på den sladdriga, maskinskrivna kopian idag, tycker jag faktiskt det är ett ganska moget brev. Vi fyra som skrev under inbjöd Cordelia till en dialog, men jag har inget minne om att vi fick något svar. Cordelia, som satt tonen för generationer av svenska journalister, var förfasandets mästarinna.

Verkligheten här i Israel är, till skillnad från den mycket systematiska beskrivningen i den svenska dagspressen, inte på ett visst sätt. Den är ibland på ett sätt, och annars på ett annat sätt. Det är givetvis likadant överallt. Alla araber är inte likadana, inte heller alla judar, eller alla ultra-ortodoxa, eller alla etiopier eller någon annan lätt identifierbar grupp. Som individer har vi förhoppningsvis någon form av personlighet, som bestäms av en kombination av medfödda och inlärda karaktärsdrag. Men alla människor, även de till lynnet allra lugnaste, pendlar mellan olika sinnesstämmningar och handlingssätt. Även Moder Theresa har nog gjort något taskigt, någon gång, och Moammar Gadaffi var säkert gullig och rar, minst en gång i sitt liv.

När man brinner för något vill man gärna dela sin passion med omgivningen. Det är ett nöje att höra någon tala om ett ämne han eller hon känner djupt för. Risken är att man i passionens hetta tar i lite mer än nödvändigt. Man liksom glider lite, det man säger är ingen direkt lögn, men man nyttjar ordval som tjänar ett syfte, men inte direkt är sanningsenligt. Ett litet exempel; i en del kommentarer till mina inlägg på Newsmill förklarar folk att man kan förstå att jag hyser de åsikter jag uttrycker eftersom jag är bosättare. Det står ju i att jag bor i Israel. En bosättare är som bekant en skäggig buse med våldsamma tendenser som lever för att förtrycka palestinier. Nu är jag faktiskt inte bosättare, dvs. jag bor inte på västbanken, men det är inte så viktigt i sammanhanget.

I verkliga livet är även bosättare en blandad grupp, där en del är helgon, en del skitstövlar och de flesta en alldeles vanlig blandning av båda delarna.

I debatten om lagen mot omskärelse är det mycket glidningar. Om man säger att manlig och kvinnlig omskärelse är samma sak, och kvinnlig omskärelse klassas som könsstympning, då kan man ju även kalla manlig omskärelse för könsstympning. Och stympning är ett bra och saftigt ord som är besläktat med tortyr, våld, tvång, blod och annat som man kan hitta i Madamme Tussauds källare.

Stympning går bra att avfärda som primitivt, man behöver inte ens beakta om det kan finnas något värde i något som faller i den kategorin. Omskärelse, i den öppna diskussionen i Sverige, är ett rött skynke, cause celebre för förfasarfantaster. Om man är emot omskärelse så är man för små barns rättigheter, mot primitiv religionsutövning, mot kollektivets rätt att bestämma över individen och mot våld.

När jag berättar för folk här i Israel (och det gör jag ofta) att man diskuterar att förbjuda omskärelse i Sverige så är den första reaktionen genomgående förvåning. Varför bryr sig svenskar om det? Vad är det för fel med omskärelse? I ett samhälle där (nästan) alla är omskurna är det svårt att förstå vad som är så konstigt med det. I den svenska debatten talas det om pojkarnas rätt att behålla sin förhud. I våra ögon handlar lagförslaget inte om att behålla något utan om ett försök att ta något viktigt ifrån oss.

I många svenskarnas ögon är frågan om manlig omskärelse den heliga upprördhetens ultimativa afrodisiak. Det kanske inte står i FNs barnstadgar, men även rätten att få förfasa sig är en grundläggande mänsklig rättighet.

Gode gud

Efter högtidsdagar och nyårslöften kanske det är läge, just nu, att fundera på tron.

Religion verkar inte vara inne i Sverige idag. När jag skriver om religion, och främst då om omskärelse, blir jag ofta informerad om att gud bara är min låtsaskompis. Jag tackar för den finurliga formuleringen. Dock, människor som anser sig som troende är nog medvetna om att gud inte går att bevisa, men samtidigt kan de kanske ändå skilja mellan gud och Molgan.

Jag tror på gud, eller man skulle även kunna säga, jag tror på god. Jag tror för att jag vill tro, inte bara att det goda existerar utan även att godheten, det positiva, kan odlas och frodas med rätt metoder. Min metod heter judendom. Det finns många andra verktyg.

Att tro, och det här är min högst personliga version av tro, är att åta sig att ansa i sin inre trädgård snarare än att låta den växa som den vill. När man mediterar får man en inblick i hur spattigt hjärnan fungerar, hur lätt vi blir distraherade, hur ofta vi vill en massa saker, hur lite sjävdsiciplin vi har. Meditation lär oss observera tankeprocessen. Min tro handlar inte om att passivt observera, utan om att definiera målsättningar för själen. Var snäll, var seriös, var uppmärksam, var flitig.

Guden som smäller en på fingrarna eller grillar en på spett är lämplig för barn eller de ständigt barnsliga. Min gud har inte skägg och bor inte på högsta våningen. Men min gud är en ständigt krävande slavdrivare, som jag har anställt för att jag vill det.

Alla former av tro är optimistiska. Om världen var statisk och oförmögen till förändring, så fanns det ingen mening med tron. Jag tror att vi kan bestämma hur vi vill leva våra liv. Jag tror att det finns bra sätt och dåliga sätt att leva. Många bra sätt, och massor med dåliga. Jag har hållit mig till det trossystem jag fötts in i. Så gör folk för det mesta. Men inte alltid.

Begreppet mission finns inte inom judendomen. Tvärtom är det ganska svårt att övergå till judendomen. En icke-jude som intresserar sig för judendom blir avvisad av det religiösa etablissemanget, som en del av processen, för at testa om han menar allvar. Endast de ihärdiga, de som verkligen är beredda att axla oket, välkomnas efter många prov och prövningar. Sån är åtminstone teorin. Verkligheten är att även de som är ihärdiga för att de verkligen vill gifta sig, och svärmor insisterar att de ska konvertera, ofta lyckas klara konverteringsprocessen, utan att blanda in nån hetare gudstro i sammanhanget.

Det stod en artikel i en lokal tidning om Marilyn Monroe och Elisabeth Taylor, som båda övergått till judendomen när de gifte sig med judar. Det får man egentligen inte enligt judisk lag, övergå för att gifta sig. Man kunde nästan ha väntat sig att Taylor och Monroes tur-gubbar skulle varit villiga att övergå till nästan vad som helst för att äkta dessa undersköna sex-bomber.

Men på 50-talet, när chauvinismen mötte feminismen, så var det kvinnorna som visade sig vara det svaga könet. Idag skulle det givetvis varit helt annorlunda!

Varken äktenskapen eller religionen räckte särskilt länge hos nämnda damer, som tragiskt nog inte heller lyckliggjordes varken av sin skönhet eller sina pengar. Jag är svag för Marilyn, jag inbillar mig att hennes olycka var att hon var snäll och kanske lite naiv. Det är synd att Marilyn och Elizabeth inte fann skydd i sin nya tro. Få människor torde ha varit så utsatta för mänskliga vampyrer som de två. Men de måste båda ha innehaft en viss optimism, om de vågade gifta sig så många gånger.

Optimism, framtidstro, är hälsosamt. Det kan man bevisa. Massor med studier har gjorts om hur optimism och livsglädje bokstavligen förlänger livet. Och de (vi) har säkert mycket roligare så länge det varar. Man lever i snitt 20% längre om man är optimistisk. Va bra!

Jag kan inte bevisa gud. Jag kan inte heller bevisa kärlek, eller lojalitet, eller Jackson Pollocks geni. Man ser det om man vill, om det ger en något att se det. Jag är osäker på det där med Jackson Pollock, men gud ske lov så går det att bevisa statistiskt att det lönar sig att tro.

Sur le pont

Mugrabi-bron ser ut som en av de där byggsatserna med träribbor som man kan bygga dinosaurskelett av. Bron är gjord av trä. Trä är brandfarligt. Mugrabi-bron leder från Västra muren (Klagomuren) upp till Tempelberget i Jerusalem. Den Västra muren, en av yttermurarna som på templets tid byggdes för att stödja den enorma byggnaden på kullens topp, är idag den enda synliga delen av templet. Själva tempelberget är ett berg, skapat av sånt som gud brukar använda när hon skapar berg, men det är också brandfarligt.

Tempelberget, Morias Berg, Har HaBait, Haram Ash-Sharif. Kärt barn har många namn. Mitt i Jerusalems gamla stad ligger en kulle. På den uppmanades den bibliske Abraham, enligt judisk tradition, att offra sin son Isak. Abrahams villighet att genomföra detta tas som bevis på hans totala hängivelse till gud, och börjar en dialog mellan människa och gud, människa och människa och deras gudar. När jag talade i Jeshurunsynagogan i Stockholm för några veckor sedan, talade jag om just detta. Ett sätt att förstå denna grymma historia, om en far som beordras att offra sin son för att tillfredställa sin gud, är att titta på dess happy end. Gud testar Abraham, Abraham är villig men då säger gud STOPP. Det är fint att du är villig att offra ditt allt för mig, men jag vill inte ha människo-offer. Abraham är vår föregångare, vår här-går-man. Offerhistorien visar bland annat vart man inte får gå. Ingenting överspänt, säger gud. Religion är för människor, mellan människor, om det är mot människor så är det mot min vilja. Gud sa det ganska högt, men det var inte alla som lyssnade.

I islamisk tradition är tempelberget den plats från vilken profeten Muhammed flög till himlen, ridande på sin häst Burak, för att sedan komma tillbaka till jorden med den nya religionen, Islam. Även för kristendomen är tempelberget heligt. Här predikade Jesus till folket, här välte han penningväxlarnas bord och krävde räfst och rättning av Jerusalems judar. Inom parantes hittade arkeologer för ganska många år sedan en mängd mynt av en viss valör, i det område där det en gång stod torgstånd som betjänade pilgrimer som vallfärdade till Jerusalem. Där såldes mat och dryck, och långväga gäster kunde växla sin utländska valuta. Mac Donalds och bankomat, typ. Teorin är att en del av dessa mynt, under en inflatorisk period under andra templets tid (ca. 500 f.v.t till 70 e.v.t) helt förlorade sitt värde, och därför brydde sig torggummorna inte ens om att böja sig ner för att plocka upp mynt som föll på marken. De fick ligga kvar tills arkeologerna kom.

Sex hundra år efter templets förstörelse byggdes på samma plats Klippmoskén och Al Aqsa Moskén. Området där templet en gång låg styrs idag av Waqf, en jordansk religiös stiftelse som förvaltar och vaktar moskeérna. Waqf på tempelberget har långtgående privilegier, och fungerar inte bara som förvaltare utan även som polisstyrka. Waqf styr allt som händer på tempelberget. Icke-muslimer har endast rätt att besöka berget under vissa tidpunkter, och då bara medelst Mugrabi-bron. Judar har fortfarande endast rätt att besöka tempelberget när Waqf så tillåter. Lite absurdt, men så är det.

När Jerusalem förenades efter sexdagarskriget 1967, fick judar åter tillgång till gamla stan och de heliga platserna. Innan dess låg östra Jerusalem (hur det gick till är en annan, men mycket intressant, historia) på jordansk mark, och judar fick över huvud taget inte besöka Klagomuren eller tempelberget. Om ni tycker det är rörigt, så har ni rätt. De tre monoteistiska religionerna har alla krav och rättigheter i Jerusalem. Var och en vill bekräfta sin ställning, alla är misstänksamma mot varandra och rädda för att bli uteslutna och bestulna på sina heliga minnen.

För sju år sedan kollapsade Mugrabi-bron delvis. Den restaurerades, men är egentligen inte säker, dels p.g.a brandfaran och dels för att den aldrig avsågs att vara permanent. Just därför tycker Wakf och den palestinska ledningen om bron, och vägrar att låta bygga en lämpligare och mer permanent ingång för icke-muslimer. Alla försök att byta ut bron förkastas med motivation att det är ett israeliskt försök att överta tempelberget. Jerusalems stad dömde nyligen ut bron som farlig. Regeringen däremot, dömde in bron igen och beordrade att den förstärks och täcks med något som motverkar bränder.

 Tre gudar sitter med var sitt förstoringsglas och vaktar över Jerusalems gamla stad. De sitter och vaktar på de som kommer och de som går, de som ber, de som drömmer, de som hallucinerar. Man får hoppas att förstoringsglasen inte används fel, då skulle det, gud förbjude, kunna leda till en brand.

Sic transit gloria mundi

Historien om Moshe Katzav är lika delar sorglig och förfärlig. Israels förre president, dömd för våldtäkt, ska idag börja avtjäna sitt sju år långa fängelsestraff. Han är en skam, för sin familj och för Israel, vars statsöverhuvud han var. Våldtäkt är fruktansvärt, oförlåtligt.  Fängelsestraff är en mycket drastisk åtgärd, reserverat för de tyngsta förbrytarna. Moshe Katzav verkar inte vara en kriminell typ, och med det menar jag att han i princip gjort intryck av att vara en laglydig medborgare. En gång i tiden var han en komet, vid 24 års ålder Israels yngste borgmästare och stadens stolthet för det lilla samhället Kiryat Malachi, parlamentsledamot och landets då yngste minister.

Denne man, född i Yazd i Persien, kom som barn med sin familj till Israel. Under de första åren i det nya landet i början på 50 talet bodde familjen, som hundratusentals andra invandrare från muslimska länder, i hastigt uppbyggda tältstäder. Förhållanden i den tältstad där familjen Katzav bodde i flera år var så svåra att Katzavs lillebror omkom när deras lägerområde fylldes med vatten vid en översvämmning. Detta är inte en ursäkt för något, endast en beskrivning av familjens tidiga liv i det nyss uppståndna landet. Katzav, som tidigt blev politiskt aktiv, väckte beundran som en äkta self-made man, som trots brist på stöd hemifrån tog sig igenom universitetsstudier, vann respekt och skapade sig en position i samhället. Katzav togs emot med öppna armar av etablissemanget, han sågs som ett av många bevis på att den nya staten var på rätt väg. Ofattbart nog, mest för Shimon Peres, vann högerns kandidat Katzav år 2000 presidentvalet mot Peres. Och vi, som samhälle, var stolta över den demokratiska processen och över att en under-dog som Katzav inte bara kunde ställa upp mot vår mest kända och erkända statsman, utan till och med vinna. Peres, som tog över när Katzav tvingades avgå, är den bästa presidenten vi haft på många år.

Presidentämbetet i Israel är enbart symboliskt. Presidenten har ingen makt. Vid val, är det presidenten som ålägger partiledaren för det största partiet att sätta ihop en ny regering. Presidenten har rätt att benåda fångar. Han tar emot nya diplomater. Annars blir det mest högtidliga öppnanden och prisutdelningar.

Katzav har ännu inte fattat att han begått ett brott. Han har inte uttryckt sin ånger över de övergrepp han begått mot de kvinnor han dömts för att ha ofredat, för att inte tala om att han inte visat ånger för de gamla brott som av tekniska skäl preskriberats. Medan våldtäktsaffären nystades upp, anklagade åtta kvinnor presidenten för sexuella trakasserier och övergrepp. Sex av fallen preskriberades, men i de två som fortfarande var aktuella dömdes presidenten. Nu i efterhand är det inte bara Katzav som borde känna sig skyldig. Under alla år i olika ministerpositioner har det tydligen gått rykten om hans förhållanden till kvinnliga anställda. Många journalister visste tydligen också om vad som försiggick, men de valde att hålla sig väl med gödkalven, snarare än att rapportera till polisen eller allmänheten. Alla dessa människor borde också stå vid skampålen. Särskilt då alla andra säkerligen förstod att det sätt på vilket Katzav utnyttjade sin ställning var både olagligt och omoraliskt. Katzav, verkar det som, förstår inte detta. Jag tror inte att han förstår att det han gjorde är ett övergrepp. Han trodde att män i hans ställning får göra så mot de kvinnor som omger dem. Hur de kvinnorna mår, intresserar inte Katzav. Det finns bara en viktig person i hans berättelse, den gyllene pojken, mönstergossen, Moshe Katzav. Katzav levde i en bubbla, kanske lite som andra statsöverhuvuden som levt ett inte helt verklighetsanpassat liv. Att Katzav inte längre är ett mönster, utan ett egoistiskt monster har han inte kunnat anpassa sig till.

Mitt i eländet är det ändå viktigt att påpeka att det israeliska rättsystemet funkar. Katzav kommer troligtvis att dela cell med en f.d. minister som dömts för mutbrott. Det är sorgligt att se människor som skulle vara våra förebilder, i all deras litenhet.

Vi har haft en kvinnlig statsminister. Det innebär givetvis inga garantier, men nu är det dags för en kvinnlig president.

P.S. Om ni vill veta när det dyker upp nya inlägg på bloggen kan ni bocka för boxen längst ner på denna sida där det står ”Meddela mig om nya meddelanden”. Och så blir jag glad!

Sagor och verklighet

Barnen och jag hade en intressant diskussion om varför jag avgudar Pippi Långstrump men tycker illa om Karlsson på taket. Jag har läst mycket Pippi för barnen, men nästan ingen Karlsson. Faktum är att jag har läst de flesta av Astrid Lindgrens böcker för barnen. Men inte Karlsson. Pippi och Karlsson är ju lika på många sätt. De är båda anarkister, ohämmade, okontollerbara. Men skillnaden mellan dom är att Karlsson är totalt egoistisk medan Pippi är genomsnäll. Jag finner Karlssons hänsynslöshet outhärdlig, jag förstår att det är roligt men jag upplever honom bara som usel och pinsam. Sen kan man fråga sig varför en vuxen människa ödslar bort sin tid på att fundera på barnböcker.

”Jag visste att en av oss hade ätit för mycket”, sa Kanin till Nalle Puh, som förätit sig och därför fastnat i dörren på vägen hem från en god lunch hos Kanin, ”och det var inte jag”.

Jag älskar Nalle Puh, har alltid gjort och kommer alltid att göra. Mest älskar jag Nasse och Ior, och sen Kanin och Uggla. Och Puh förstås, och Tigger och Kängu och Ru.

Man träffar dem ganska ofta, typerna från Sjumilaskogen, väldigt rädda Nassegrisetyper som just därför håller så hårt på sin värdighet, eller Ior-åsnor som förvandlat självömkan och pessimism till en konstform. Dorothy Parker, som jag också älskar, avskydde Puhs upphovsman, A.A.Milne,  i allmänhet och Nalle Puh i synnerhet. Milnes bok ”Now we are six” spolade hon totalt i sin tidningsrecension, trots att hon visste att recensenter som tar avstånd från A. A. Milne anses i klass med folk som sätter eld på hem för föräldralösa barn.  I sin recension av Nalle Puh, som hon skrev under pseudonymen Constant Reader, skriver Parker att när Puh la till ett extra tidelipom för att göra sin utomhussång lite gnoligare så blev det ett tidelipom för mycket.  ”Det var ordet gnoligare, mina raringar, som markerar den första gången i boken Huset vid Puhs Hörna som fick Constant Weader att kräkelikräkas.” (min översättning)

Ibland funderar jag på om det är jag eller världen som är galen. I mitt inre tror jag nog som Kanin, att en av oss har en skruv lös, och det är inte jag. Jag har bott i Jerusalem i trettio år. Utan att ge mig på några skarpare analyser så ser jag det jag ser med egna ögon. Det råder inte apartheid i Jerusalem, eller någon annan stans i Israel heller, för den delen. Därmed inte sagt att det inte är svårt för palestinierna. Men det de lider av är inte apartheid. Vart man än tittar i vardagslivet så ser man judar och araber, sida vid sida. Utom möjligen i synagogan.

Araber i Israel har samma rättigheter inför lagen som judar. Araber delar samma sjukhus, shoppingcentrum, kommunaltrafik m.m. som alla andra invånare i Jerusalem. De har rätt till samma bidrag av myndigheterna som andra medborgare. Många palestinier jobbar i den västra, judiska, delen av Jerusalem.

Judar åker till Abu Gosh, ett arabiskt samhälle fem minuter utanför Jerusalem, för att äta autentisk humus. Häromdagen såg jag en palestinsk familj som handlade i snabbköpet jag befann mig i i den judiska delen av Jerusalem. De köpte israelisk industrihumus. Det är som om en svensk skulle köpa frusna, plastförpackade ”svenska köttbullar” och ta med sig hem från ett besök i Japan.

Min vän Aron jobbar som statsanställd försvarsadvokat. Han försvarar staten när medborgare kommer med lagliga krav eller anklagelser. För det mesta drivs de fall han har att göra med av palestinska medborgare. De har samma rätt som alla andra att stämma staten och dess myndigheter.

Inget av detta är uppseendeväckande. Det är som det ska. Alla medborgare ska ha samma rättigheter. Det stör mig inte heller att palestinier ibland inte har samma skyldigheter som judiska medborgare. Mina barn behöver göra två (för flickor) respektive tre års obligatorisk militärtjänst. Det behöver inte palestinska medborgare, även om några av dem frivilligt anmäler sig till armétjänst eller civiltjänst. Under rådande förhållanden kan jag mycket väl förstå att det skulle vara svårt för israeliska araber att behöva kämpa mot andra araber. Men jag kan inte förlika mig med anklagelserna om apartheid. Om man blandar ihop termerna, förvanskar, överdriver medvetet eller omedvetet, så blir hela diskussionen meningslös. För man talar om fantasifoster, och inte om en verklighet.

Sagor i all ära, men små uppkäftiga flygande gubbar finns faktiskt inte. (Och tur är det)