Symbolvärde

25 Jan

Det ligger högar med smårutiga papper täckta med matematiska hieroglyfer på mitt matbord. Matematiska tecken är symboler. För mig symboliserar de sånt jag inte klarar av. En symbol är en liten bit verklighet i ett nötskal.

Det man ser i en symbol är kanske inte alltid exakt det som avsågs. Som folk som går omkring i Palestinasjalar. Det finns två narrativ om Mellanösternkonflikten, Israels och palestiniernas. De två berättelserna motsäger varandra, och en av dem är osann. Båda versionerna konstaterar att många palestinier på Västbanken och i Gazaremsan lever i misär. Palestinierna berättar för sig själva och för världen att det är Israel som orsakar deras misär. Som jag ser saken är det palestinierna själva som envist skapar sin egen olycka. Jag kan redogöra logiskt och med många exempel, hur jag når den slutsatsen, men tänker inte göra det här, för detta skulle vara en blogg om symbolernas kraft. I korthet kan man bara konstatera att någon kan ha det för jävligt och bo granne med någon annan som har det relativt bra. Kontrasterna kan vara upprörande, men en grannes olycka orsakas inte nödvändigtvis av en annans framgång.

För mig, liksom för en medel-palestinier,  är palestinasjalen en laddad symbol. Att variationer på Palestinasjalar har blivit en innegrej är en PR-kupp utan like. Jag undrar om H&M, som öppnar sin första butik i Israel om drygt en månad, kommer att sälja sina imitations-Palestinasjalar här.  Men i Jerusalem skulle de å andra sidan inte ha samma symbolvärde. Min femtonårige son och hela hans gäng har Palestinasjalar ovanpå sina Kippor (liten plättliknande mössa, som ortodoxa hannar alltid bär) när de är på utflykt. Det symboliserar på sin höjd en viss smaklöshet. Men när jag är i Europa och ser en massa ungdomar  som bär svartvit scarf så upplever jag det annorlunda. Att bära Palestinasjal är inte att vara för palestinska rättigheter, det är att vara mot Israel. De som bär sjalen i Europa kan vara islamister, ideologisk extremhöger, eller ideologisk vänster. De hör till grupper som i vanliga fall inte kan komma överens om någonting. Det enda som förenar dem är motviljan mot Israel.

Med en uppgiven suck kastade min näst äldsta dotter ifrån sig sina matteläxor, efter att ha suttit och tragglat i flera timmar. Hon rusade in på sitt rum, slängde sig på sängen, drog täcket över huvudet och började storgråta in i kudden. Om jag inte varit så sträng hade hon smällt med dörren också, trots att hon var förtvivlad över  co-sinus, och inte över morsan. Jag hörde hur hon snörvlade i rummet och tänkte att hon är minst fjärde generationen kvinnor i min familj som ligger och gråter över matematiken.  I tidigare generationer fick väl kvinnorna inte mycket utbildning, så jag tror inte att de grät över nuffror.

Det är något särskilt med matten som lätt kan få även mig att gråta. Till denna dag känner jag en stor klump i halsen och ett krypande obehag i hela kroppen när jag konfronteras med räkneuppgifter. Jag var väl inte bra på allt i skolan, men inget kan få mig att känna mig så frustrerad som matematiska symboler. Hur kan någonting som är så abstrakt och torrt få ens känsloliv i total gungning?

Tills jag gick i sexan var jag bra på matte. Sen dess har det bara gått utför. Min yngsta dotter, som går i trean, ber mig fortfarande om hjälp med matteläxorna. De stora barnen frågar inte ens om jag kan hjälpa dem, de undrar istället när pappa kommer hem. För några år sedan hittade min man mina gamla anteckningsböcker från universitetet, sida upp och sida ner med matematiska formler och symboler som jag inte har det blekaste minne av. Jag pluggade historia och statskunskap. Bland alla andra kurser som jag mer eller mindre valde själv, var jag även tvungen att ta en kurs i statistik. Med genuin förvåning  bläddrade min man bland papperna och undrade om det verkligen var jag som gjort uppgifterna. Jag blev inte ens förolämpad, jag var lika förvånad som han. Vilda hästar skulle inte kunna få mig att klara av samma uppgifter idag (jag undrar om hästar är bra på matte).  Jag kan inte för mitt liv förstå hur min gubbe lyckas komma ihåg vad han lärde sig i matten på högstadiet eller gymnasiet och dessutom förklara det för barnen.  Hur kan han få de grekiska bokstäverna att betyda annat än grekiska? Men det är väl så det är med symboler, ibland betyder det ingenting, och ibland innehåller de en hel värld.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: