Hälsningar från Haiti

22 Feb

Vi har haft en varm vecka, och man kan riktigt känna hur saven stiger i de kala träden.

Överlevande från jordbävningen på Haiti gråter inte mycket, berättade Prof. Eli Schwarz från Shiba sjukhuset utanför Tel Aviv, som i lördags höll föredrag i vår synagoga om sina upplevelser när han ledde en räddningsaktion till Haiti. Prof. Schwarz och hans team kom fram fem dagar efter katastrofen, och stannade i drygt två veckor. Ett annat team från deras organisation, ˝Natan˝, är på Haiti nu och ytterligare grupper kommer att resa så länge organisationen har råd. I varje grupp ingår läkare, sjukskötare, socialarbetare och traumapsykologer.

˝Natan˝ grundades för ett par år sedan till minne av Abi Natan. Organisationens syfte är att i katastrofsituationer snabbt kunna skicka medicinsk och annan akuthjälpspersonal. Abi Natan var en mytologisk israelisk fredskämpe, som ägnade mycket av sin tid åt att hjälpa offer för naturkatastrofer.

Istället för att gråta, sjunger man på Haiti eller ber. Snarare än de foton av förstörelse som sändes världen över av massmedia, visade Prof. Schwarz film och foton på sjungande haitier som stod sida vid sida i tusental och sökte styrka i den gemensamma bönen. I folkmassan fanns många i rullstol eller på kryckor. Liksom så mycket annat, formas även sorg av kulturella normer, och man ger utlopp för sin förtvivlan på det sätt man lärt sig sen barnsben. En del kulturer tjuter ut sin sorg och har t.ex. professionella gråterskor. I andra kulturer ska man ta sig samman och vara stark och inte visa yttre tecken på sorg.

Det israeliska teamet placerade sig i ett improviserat tältläger, i det som en gång var en klosterskola i en av Port-au-Princes tillplattade stadsdelar. Haiti, som redan tidigare var ett av de fattigaste länderna i världen, och vars institutioner nu bokstavligen pulveriserats, har ingen central organisation som dirigerade räddningsarbetet. Det israeliska teamet fick hjälp av grannarna från Dominikanska Republiken samt av Abi Natans dotter Sharona, som är bofast på Haiti. Gruppen öppnade en sjukvårdsstation, där de i första hand tog hand om skador som orsakats av jordbävningen men även ˝vanliga˝ medicinska ärenden. Mer komplicerade fall fick hänvisas till den israeliska arméns fältsjukhus, som 48 timmar efter katastrofen redan började jobba på det som en gång varit Port-au-Princes flygfält. I tidigare bloggar har jag nämnt att israeler är bra på att improvisera. Det israeliska sjukhuset var det första som sattes upp på Haiti, en vecka innan amerikanarna fick igång någonting liknande, trots att Port-au-Prince ligger endast en dryg timmes flygresa från Florida.

I samma intuitiva anda jobbade även Professor Schwarz grupp. Ett par dagar efter sin ankomst beslöt de, i samarbete med lokala ledare och lärare, att det bästa de kunde göra var att starta undervisningen i områdets skola. Jordbävningen ägde rum på sena eftermiddagen, och därför var nästan alla barn utomhus. Den lokala skolan totalförstördes, men endast två elever och fem lärare befann sig då i byggnaden. När klockan pinglade för första gången efter jordbävningen, infann sig således nästan alla elever till lektionerna i de hastigt sammansatta tältklassrummen, i den första fungerande skolan sen naturkatastrofen.

Socialarbetarna och psykologerna samlade grupper med barn och vuxna för att hjälpa dem bearbeta det ofattbara de varit med om. Socialarbetarna aktiverade barnen med sång och dans. Vi fick se en otrolig videostump där de små barnen lär hjälparbetarna att leka en ole-dole-doffliknande sånglek på Creol, det lokala språket.

Det Haiti vi fick en kort glimt av under föredraget liknar inte den massmediala bilden särskilt mycket. ˝Natan˝ teamet såg under sina veckor på Haiti inget våld, ingen plundring. När nödhjälpen delades ut blev det mycket knuffande, men inte mer än som kan förväntas under dylika förhållanden. Enligt Prof. Schwarz blev en del av den amerikanska nödhjälpen sittande i förråd då amerikanarna p.g.a medias överdrivna rapportering om våld och upplopp var rädda att utsätta sin personal för våldsamheter.

Mitt i ruinen återgår Haiti till någon form av normalt liv. Det kommer att ta ett decennium att bygga upp det som förstörts. Samtidigt såg vi foton på en mini-marknad som inom några dagar växte upp i den tältstad där den israeliska räddningstruppen befann sig. Någon ställde ut en del matvaror de hade räddat, någon annan stekte pannkakor och sålde, några unga killar hade ett bord där man kunde ladda sin mobiltelefon. 

Som på våren, när ljusgröna knoppar plötsligt bryter sig ut ur kala grenar.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: