Det var en gång…i Persien

1 Mar

I dag firar vi Purim i Jerusalem. Purim är alla barns favorithelg. Dels klär man ut sig, dels byter man matgåvor som mest består av godis med sina vänner och dessutom får man ledigt från skolan. Det kan nästan inte bli bättre.

Purim firas till åminnelse av att den vackra Ester, som i största hemlighet även var judinna, vann ˝Vem blir Persiens nästa drottning?˝ och fick efterträda drottning Vashti som blev av med jobbet (och livet) när hon vägrade att dansa näck för kung Achashverus alla polare. Esters bok, som utspelar sig på 400-talet före vår tideräkning, är spännande läsning, med en massa invecklade vändningar, och dramatisk handling. Torahn = de Fem Moseböckerna, innehåller sällan psykologiska beskrivningar, utan förtäljer om utifrån sedda skeenden och låter läsaren själv fylla i detaljerna. Om Abraham till exempel lämnar sitt fädernesland i Ur Kasdim och ger sig av till Kanaans land, så står det inte ett ord om hur han upplever sin resa.

I Esters bok, som är den sista och antagligen en av de senast  skrivna böckerna i det Gamla Testamentet, är det inte så. Texten berättar om hat och hämnd, avundsjuka, småaktighet och girighet. Den usle Haman, som är kungens betrodde minister, har beslutat att göra sig av med judarna i det enorma persiska imperiet. Kungen, som i texten gör intryck av att vara kognitivt begränsad, går med på Hamans plan att låta avrätta alla rikets judar på den 14 dagen i månaden Adar. Esters farbror, den kloke Mordechai, säger till sin systerdotter att hon måste vända sig till kungen och be honom skona hennes folk från utrotning.

Kvinnorna i Persien (nuvarande Iran) var på den tiden inte helt jämställda, och trots att drottning Ester var rikets första dam, riskerade hon livet om hon dristade sig att närma sig kungen utan att ha blivit inbjuden av honom. Å andra sidan riskerade hon att dö tillsammans med hela sitt folk om någon vid hovet skulle inse att hon var judinna. Väl medveten om att hela hennes folks öde vilar på hennes axlar tar Ester mod till sig och begär audiens hos sin äkta make. Kung Achasherus, som visserligen var korkad och en inpiskad mansgris, var dock uppmärksam nog att märka att drottningen var bedrövad. Han blev inte bara glad att se Ester, utan lovade även att ge henne allt hon ville ha, till och med halva kungariket (det står faktiskt så). Allt ordnar sig till slut, tack och lov. Historien passar perfekt in i det som vi kallar den komprimerade förklaringen till många judiska helgdagar. ˝De försökte slå ihjäl oss, vi vann, kom så sätter vi oss och äter˝.

Till minne av att folkets öde i ett handslag vändes från ˝nästa kört˝ till ˝bra framtidsutsikter˝ klär man ut sig till något som är precis tvärtom. (Logiken där känns lite luddig, men det är kul att klä ut sig). Annat som hör helgen till är att ge pengar till behövande och som sagt att ge godsaker till sina vänner. Hela dagen ser man små Supermän eller Mimmi Piggar springa fram och tillbaka på stadens gator med behållare inslagna i prassligt sepåfanpapper.

Förra året gjorde vi sushi till våra vänner, det var ett jäkla jobb.  I år tänkte min familj (OK, det var kanske min idé) köra med hemmagjord granola och sojamjölk istället för godis. Billigt och bra. Alla får hälsokost. Utom några få portioner. Min åttaåring har meddelat att hon inte kan ge bort granola, och hon vill ha normala, ohälsosamma tallrikar till sina vänner. Det räcker att vi aldrig köper färdigsydda utklädningskläder, utan alltid grejar själva. Och jämt har vi en massa knäppa ideer om vad man kan klä ut sig till. Det får vara någon måtta, tycker yngsta dottern. Hur mycket ska det judiska folket behöva lida?

Annonser

2 svar to “Det var en gång…i Persien”

  1. ulrika mars 1, 2010 den 8:56 f m #

    Som alltid är vi glada när högtiden närmar sig- och nästan gladare när den är över… Jag älskar purim, men tycker skolan tar gadden av det hela genom att dra ut pâ det i en vecka. När själva Purim infaller har vi varit utklädda till allt mellan monster och bäbisar och musten har liksom gâtt ur… Barnen hade sin roliga hattar pâ sig i synagogan, jag ORAKDE inte ta fram alla kostymer igen!

  2. Noomi Berlinger-Stahl mars 1, 2010 den 12:30 e m #

    I know what you’re going through, sister.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: