Att vänja sig vid gud

25 Mar

Gudstanken är, som så mycket annat, en vanesak. De flesta människor som lever i en viss religiös tradition gör det därför att de är vana vid det hemifrån. Ganska få människor finner gud eller en religiös livsstil själva. Visst finns det undantag och sökare, men de är statistiskt försumbara. Det är inte bara så att man inte så lätt byter tro eller anammar en annan religion, de religiösa traditionerna är i viss mån en snuttefilt, som per definition måste vara gammal, välkänd och oföränderlig. Vilket, liksom i snuttefiltens fall, gör att en utomstående ofta har svårt att se charmen med systemet.

How many orthodox rabbis do you need to change a light-bulb?

What do you mean, change? (Det funkar inte lika bra på svenska)

Svårigheten i att acceptera förändringar är särskilt stora när de gäller religiös praxis, eftersom var och en av oss hävdar att vår religion är sanningen, guds ord.

Många jämställer sin tradition men religion, dvs. det jag firar, mitt agerande i religionens namn, är det jag tror på. Att låta döpa sina barn, att gifta sig i kyrkan, att fira advent. Den tradition man växer upp med verkar självklar och logisk, även en ateistisk tradition. Vi monoteister kan förstå sådana som inte tror på en gud, men har svårt att förstå de som tror på många gudomligheter. Det är en främmande tradition.

Som barn blir man förvånad när andra familjer beter sig annorlunda än man själv är van vid. Jag tänker på födelsedagar hos kompisar vars finsoffa i vardagsrummet var täckt av plast, eller den andra ytterligheten, hem där barnen fick göra vad de ville och inte alls blev tillrättavisade. Ibland såg andras sätt att leva attraktivt ut, ibland trist, men alltid förbluffande. Vänner till oss berättade att deras förhållande nästan slutade i skilsmässa när de flyttade ihop, för han tyckte att dricksglasen skulle stå med öppningen uppåt medan hon krävde att glastravarna skulle stå upp och ner på skåphyllan, som det alltid varit hemma hos henne.

När min äldsta dotter gick i ettan eller tvåan var hon bjuden på pyjamasparty för första gången.  Alla flickorna skulle sova över i vardagsrummet hos en klasskamrat vars föräldrar också är vänner till oss (men de kan inte läsa svenska). En stund efter läggdags ringde telefonen. På andra sidan tråden var en snyftande flicka som bad att bli hämtad hem. Jag kan inte sova, sa hon mellan tårarna, det är smutsigt på golvet. Tur att hon har kommit över renlighetsnojan, nu när hon är soldat i israeliska armén.

En religiös tradition är ett stöd, som ibland är en börda. Judendomen, till skillnad från kristendomen, reglerar de troendes livsstil in i minsta detalj. Medvetet eller omedvetet vrakar och väljer vi i viss utsträckning mellan religionens regler och lagar. Vi är noga med vissa saker, ofta sånt man höll hårt på hemma. Då och då stöter jag på en religiös lag som jag inte kände till. Då kan man nästan garantera att det inte kan vara så viktigt.

Inför pesach, den judiska påsken som infaller på tisdag, där vi firar övergången från slaveriet i Egypten till friheten och självständigheten i Israel, önskar jag att vi ska kunna göra våra egna val av det som är viktigt, och inte välja bort allt som ligger utanför ens komfortzon. Religion kan vara mycket större än bara en vana. Genom religionen kan vi röra om i själen, och röra vid andras själar, vidga våra vyer snarare än krympa vårt perspektiv. Så vill jag fira min frihet!

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: