Grattis på födelsedagen, Israel

19 Apr

Man sätter större värde på det som inte är alldeles självklart. Privilegiet att äta sig mätt betyder inte samma sak när man har svultit som när man aldrig känt hunger. Att ha ett land, en egen plats där man kan bestämma över sitt öde, är en annan sak för ett folk som har levt förskingrade, annorlunda och utsatta genom historien.  Att ha en armé, ett försvar, är en form av tröst när man fortvarande med egna öron kan höra vittnen berätta om vad som hände med de försvarslösa offren. För två år sedan besökte jag Polen. I det som en gång var Warsawas getto deltog vi i en minneshögtid för Förintelsens offer tillsammans med en stor delegation israeliska soldater. Att veta vad som hände på den platsen för inte så länge sedan, och stå just där, omgiven av representanter för en suverän judisk försvarsmakt, var stort.

Idag är det minnesdag för de 22,682 israeler, militära och civila, som dödats av fienden. I morgon firar vi Israels 62:a självständighetsdag. Övergången från sorg till glädje är abrupt och plågsam. Den ena dagen hör man berättelser om dom som dog, om sånt de hunnit med i sina korta liv, om deras drömmar och ambitioner, om hjältemod och kamratskap. Nästa dag spelar radion glada sånger och alla åker ut i naturen och smäller i sig lokala delikatesser. Men alla israeler vet att självständigheten endast är ett resultat av kriget och förlusterna. Utan krig, ingen stat. Utan armé, ingen stat. Visst vore det trevligt om alla vore snälla och ville komma överens. Men tills dess är jag tacksam så länge vi har den bästa armén i grannskapet. Jag tror inte jag gör mig på ett shishkebabspett. Våra arabiska grannar, och några av grannarnas grannar, anföll Israel samma dag som landet utropades. Innan dess hade representanter för arabförbundet förkastat FNs delningsförslag av mandat-Palestina. Modiga och självständiga ledare i Egypten och Jordanien har slutit fredsavtal med Israel. Resultatet av dessa avtal är…. fred. Resten av våra grannar, och framför allt palestinierna, har förkastat alla fredserbjudanden som lagts fram på förhandlingsbordet under årens lopp. Resultatet är….krig.

Vi tar så mycket för givet. Medlemmar av mina föräldrars generation säger ofta att vi som är födda efter Israels tillkomst inte förstår hur det var innan staten fanns. Jag kan inte tänka mig en verklighet utan en judisk stat. I ett litet land som detta finns det ingen som inte är personligt berörd av de mänskliga förlusterna. Alla känner någon av offren, någon av familjerna som betalat priset för vår självständighet. Under de tre tysta minuterna, en på kvällen och två på morgonen, tänker jag på de offer jag kände personligen, civila och militära. En soldat i uniform på en TV skärm utomlands är anonym, kanske hotande. En soldat på gatan i Jerusalem eller på bussen till Tel Aviv är någons son, eller älskling eller en klasskamrat till mina barn.

Min äldsta dotter avslutar i veckan det första av de två obligatoriska år hon måste tjäna som soldat i israeliska armén. Igår började hon sin officersträning. Det var hennes val att söka in på officersutbildningen, och det innebär minst ett år till i armén. Killar gör tre års obligatorisk militärtjänst. Det är en lång tid för en artonåring. Våra barn ger en stor bit av sin ungdom, fantastiska år när man upptäcker sig själv och omvärlden, för att se till att vi faktiskt har en framtid. Vapenvägrare, pacifister och mycket ortodoxa flickor kan göra alternativ samhällstjänst. Men två respektive tre ÅR måste man ge. Druser och beduiner också. En del israeliska araber anmäler sig frivilligt till väpnad tjänst. Till och med några arabiska tjejer. Den första arabiska tjejen har just blivit färdig med sin armétjänst i stridande förband. Hur säger man stridspitt för en tjej? På arabiska.

När barnen är i armén klagar de hela tiden. Maten är äcklig, bussresorna oändliga, jobbet ofta smutsigt och tråkigt. Trots detta gör en stor majoritet av ungdomarna sin militärtjänst. Man tittar snett på sådana som fuskar. Alla förväntas offra en viss del av sin tid för att säkra vår framtid här.

Är jag då nöjd med allt och blind för problem och brister? Nej, jag är plågsamt medveten om våra tillkortakommanden. Men jag lever, och det tycker åtminstone jag är en bra början!

Annonser

9 svar to “Grattis på födelsedagen, Israel”

  1. Arieh Fürth april 19, 2010 den 10:58 f m #

    Ett alldeles utmärkt inlägg. Hoppas du inte får för många ilskna påhopp.

  2. Noomi Berlinger-Stahl april 19, 2010 den 11:56 f m #

    Tack Arieh,Det brukar inte vara så illa med det.Chag sameach,

  3. Misan april 19, 2010 den 12:15 e m #

    Härligt att läsa! Denna typ av alster får man se alltför lite av i svenska media i dessa dagar. Tack!

  4. Ilya Meyer april 19, 2010 den 12:20 e m #

    Imponerande objektivitet och sansad ton. Tack för ett perspektiv som knyter an då och nu. Detta borde vara obligatorisk läsning för alla journalister och framför allt alla politiker.

  5. Dag Selander april 19, 2010 den 12:22 e m #

    Israel’s Independence Day är en viktig dag för både Israels folk och MidEast

  6. Leinad april 19, 2010 den 12:29 e m #

    Bravo!

  7. Wlodek april 19, 2010 den 3:03 e m #

    Mycket bra skrivet Noomi! För att samtidigt gnälla något – varför använda Antisemitbladets blogg?

  8. Jacobi april 20, 2010 den 10:25 e m #

    så vackert skrivet och intressant oxå! Kommer att komma ofta tillbaka till den här bloggen :-)chag smaeach

  9. Mormonlady april 21, 2010 den 3:36 e m #

    Ja, krig är aldrig roligt. Israel har det svårt. Det behövs inte mycket förrän en del människor ska börja med att hota om bojkott av deras varor. Tråkigt.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: