Abu Ahmad och jag

21 Apr

Till skillnad från den platta bild som framställs i svensk press, är förhållandet mellan Israels judar och araber mångfaceterat.

Sen åratal tillbaka kommer Abu Ahmad förbi och hälsar på minst en gång i veckan. Han är arab och bor i Hebron-området. I den här berättelsen representerar han bara sig själv och jag vet inte om man kan dra slutsatser om hela regionen baserat på honom. Men han existerar, och är en bit av det mycket komplicerade pusslet.

Abu Ahmad har fem barn och så länge jag har känt honom har han varit arbetslös. Han kommer till min stadsdel i det judiska Jerusalem för att tigga. Alla på gatan känner honom, och han vet vem som är generös och vem som är snål, jag menar principfast. För det mesta kommer han med sin yngste son, som nog borde vara i skolan. Eftersom han bor på den palestinska sidan av gränsen vet jag inte om han har rätt till socialhjälp, eller om det över huvudtaget finns där. Det är lite lustigt, eller olustigt, att tänka sig att han, trots att han bor på andra sidan skyddsmuren, kommer och går som han vill.

Abu Ahmed är en olyckskorp. Ibland behöver någon av hans familjemedlemmar opereras akut eller har brutit ett ben, ibland har hans hus brunnit ner, ibland har han blivit lurad i affärer. I ett svagt ögonblick gav jag honom mitt telefonnummer. Då och då ringer han för att berätta om sina bekymmer och be om hjälp. Ofta ringer han bara för att säga hej. Häromdagen ringde han för att önska mig God Helg inför Israels självständighetsdag. När han kommer hit ger jag honom pengar, eller mat eller kläder. Och en kopp kaffe och en smörgås till hans lille son. Jag släpper inte in honom i lägenheten. Dels för att jag vill hålla ett visst avstånd. Men mer för att jag är rädd. I december 2004 mördades Ziona Spivak (65) i Jerusalem av sin arabiske trädgårdsmästare som hade varit anställd hos henne i åtta år. Inte heller av detta kan man dra några slutsatser för framtiden, men det var ett ovanligt grymt mord, och jag har svårt att glömma det.

Överhuvudtaget är förhållandet mellan mig och Abu Ahmad komplicerat. Jag vet att han behöver pengar, samtidigt som jag känner att om jag ger honom någonting, så betyder det att jag medger någon form av skuld till hans svårigheter. Varför ber du inte om hjälp från den palestinska sidan, frågar jag honom ibland, när han ber om större summor. Han rycker på axlarna. “Jag har inga kontakter. Om man inte har några kontakter hos oss kan man se sig i stjärnorna efter hjälp”. Så jag ger det jag kan, samtidigt som jag försöker vara diskret för att inte förödmjuka honom. Vi låtsas att det inte är allmosor utan presenter. Men utan att heller antyda att hans olycka är judarnas fel. Abu Ahmad röker som en skorsten. Det är lite svårt att hålla tand för tunga när man ser sina pengar gå upp i rök.

Jag har träffat Abu Ahmads bror. Vi satt på ett café här i närheten och diskuterade vad man kan göra för att hjälpa Abu Ahmad. Brodern bor i Jordanien, jobbar i turistbranchen och har ett doktorat i Business Administration. Han suckar när han pratar om sin bror, och pratar illa om sin svägerska. Vi kom inte fram till någon bra lösning på problemet. 

Förra veckan kom en av Abu Ahmads äldre söner förbi och frågade om han kunde jobba lite i trädgården. Han är en söt kille som heter Haled. Egentligen får han inte jobba här, för han har inget arbetstillstånd. Om jag åker fast, kan jag åka på rejäla böter. Men Haled behöver också pengar, och har säkert inte så många tillfällen att tjäna en slant. Så jag sa att han kunde beskära murgrönan. Med en trädgårdssax, inte en kniv. Medan Haled jobbade, ringde Abu Ahmad, och jag berättade att hans son precis var utanför. Det var bra, tyckte fadern, jag behöver få tag på honom. Så stod jag då med den trådlösa luren på förstutrappan och ropade, “Haled, kom opp. Pappa vill tala med dig!”

Det finns en annan Haled också. Hamas politiske ledare, Haled Mashal, har utalat sig. Han sa att Israel bär hela ansvaret för att Gilead Shalit fortvarande sitter fången hos Hamas i Gaza. Å ena sidan skulle man kunna använda min svärmors uttryck på Jiddish “Hot er gesugt”. Nå, så sa han nåt. Å andra sidan är det inte så lätt att bortfärda uttalandet med en axelryckning. Tänk om Haled Mashaal tror på vad han säger! Jag antar att han vet att det är hans egen organisation som kidnappat Gilead Shalit för nästa fyra år sedan. Att det inte är israeliska fångvaktare som håller den israeliske soldaten isolerad utan att låta Röda Korsets representanter träffa honom en enda gång, i strid mot alla mänskliga rättigheter. Trots detta konstaterar Haled Mashal kategoriskt att Shalits fångenskap är Israels ansvar.

Det är så Haled Mashal tänker. Om saker och ting inte utvecklar sig som han vill, så är det alltid någon annans fel. Jag funderar ofta på hur jag skulle kunna få min Haled, och hans far Abu Ahmad, att förstå att jag inte tycker allt är vårt fel. Det är precis fattiga stackare som Abu Ahmad som trycks ner av den palestinska ledningen, och som blir indoktrinerade att allt är någon annans fel. Abu Ahmad säger till mig att han hoppas att det blir fred. Jag undrar om han ser igenom den bild av verkligheten det palestinska samhället tutas i?

Annonser

Ett svar to “Abu Ahmad och jag”

  1. Jacobi Natanel april 22, 2010 den 8:50 f m #

    Underbart skrivet och intressant, det känns som jag är som en tredje person bland era möten

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: