Kanin, kanin, kan ni inte sluta skjuta?

27 Apr

Dagens kibbutzer är inte vad de varit. Annat var det förr i tiden. Då hade alla kibbutzmedlemmar samma missklädsamma kortbyxor och bylsiga kakiskjortor. På dagarna stod pionjärerna och påtade i marken under den glödande medelhavssolen och odlade gurka och kyckling och Jaffa-apelsiner, och på kvällarna hade de hetsiga ideologiska diskussioner och sen dansade de folkdans runt lägerelden. Och alla var vackra, bredbringade, solbrända, jämställda och lyckliga att få hacka i sin egen jord.

30 och 40 talens kibbutzer var väl det närmaste mänskligheten någonsin kommit ett kommunistiskt samhälle, från var och en enligt förmåga, till var och en enligt behov. Men ideologin hade ett högt pris och det kommunala livet var nog inte så lyckat för alla. Men man kan inte klaga. I alla fall räknades det då som väldigt fisigt att klaga.

När jag kom till Israel 1980 bodde jag på kibbutz ett år. Detta var långt efter kibbutzernas glansperiod. Jag tyckte det var så där, jag hade ganska långtråkigt och gick upp åtta kilo. Jag tröst-åt inte, jag trist-åt. Livet på kibbutz verkade inte så glamoröst på nära håll. En del medlemmar jobbade på den allmänna tvättinrättningen och stod och vek kalsingar hela dagen. Andra diskade i den allmänna matsalen eller plockade frukt under säsongen. Jag jobbade i barnstugan en del av året och i köket resten. Dvs. jag hade tur och fick de bra jobben. Om inte annat lärde jag mig mycket hebreiska.

När vi var på Israelresa med en ungdomsgrupp 1978 lärde vi Danni, vår Iedare på kibbutzen, några meningar på svenska. Jag minns inte allt vi lärde honom, och jag hoppas han inte gör det heller, men jag kommer ihåg det odödliga uttrycket kisstutte.  Jag tror vi förklarade att det betyder tack så mycket.

Här är en användbar mening på hebreiska: lech le azazel, vilket betyder ”dra år helvete”. I folkmun säger man ofta lech le aza, bokstavligen ”gå till Gaza”.   

Igår var jag på Kibbutz Saad som ligger några kilometer från Gaza. Jag gjorde ett shiva-besök (tröstvisit hos en sörjande, veckan efter en nära anhörigs bortgång) hos min vän Zeev som kommer från kibbutzen. Zeevs föräldrar flyttade till Saad när den grundades, och nu dog fadern, som var nästan 90 år. I föräldrarnas lilla vardagsrum trängdes vänner och bekanta och pratade om gamla tider. De berättade om en granne som varit på besök dagen innan. “Du vet”, sa en gammal tant till en annan. ”Hon som bor i huset där borta som träffades av raketen från Gaza”. Hon kunde lika gärna ha sagt “huset där borta med de stora rosenbuskarna”. Under en period, när beskjutningen från Gaza var som värst, tog Zeev med sina föräldrar till sitt hem i Jerusalem. Båda föräldrarna var lite senila, och han stod inte ut med tanken på att hans gamla föräldrar skulle bli tvungna att hitta till skyddsrummet otaliga gånger per dag/natt. När larmet går att en raket avfyrats mot Israel från Gaza, har folk på Kibbutz Saad inte mer än 15 sekunder på sig att ta skydd.

Gaza är ett mycket litet område på 360 km2 med 1,5 miljoner invånare. På en sida gränsar det mot Medelhavet, på en sida mot Egypten och i norr och öster gränsar det mot Israel. Mellan 1949-1967 ockuperades Gaza av Egypten. Mellan 1967 och Osloavtalen 1994 ockuperades Gazaremsan av Israel. 1994 lämnade Israel över Gaza till den Palestinska myndigheten. 2005 flyttade Israel bort alla civila judiska bosättningar som gränsade mot Gaza.   

Det är inget inbyggt fel med gränsområdet mellan Israel och Egypten. Att Gaza är ett helvete är ett resultat av politiska val och handlingar. Det skulle kunna se ut som sin granne, Kibbutz Saad.  Gazaborna är instängda i sin lilla enklav. Jag vill inte ens tänka mig vad som skulle hända om Gazaborna gavs möjligheten att komma in i Israel. Det vill tydligen inte Egypten heller, som därför håller sin gräns hermetiskt tillsluten. Kriget förra sommaren mellan Israel och Gaza var förödande för dem. Det var också helt och hållet Gazabornas initiativ. Sen 2001 har över 4000 raketer, som den som landade hos Zeevs föräldrars grannar, skjutits in mot Israel. Hamas och ett otal andra terrororganisationer fortsätter även idag att hamstra vapen med allt längre räkvidd. Militärt är det inget seriöst hot mot Israel, men givetvis kommer Israel inte att förlika sig med att städer och byar beskjuts, om än aldrig så klantigt.

Israel är ett optimistiskt samhälle. Två månaders lugn och någon form av påbörjade förhandlingar skulle räcka för att gränserna gradvis skulle öppnas.  Finns det intresse för det på andra sidan gränsen?

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: