Sånt som inte får hända

14 Jun

De sägs att tonåringar hoppar över tandborstandet, för att de tror att de är odödliga.

Som förälder är det mest skrämmande av allt att man faktiskt inte kan skydda sina barn. Vi gör, förhoppningsvis, det som står i vår makt för att begränsa farorna våra barn utsätts för, men ibland kan man som förälder inte rå på verkligheten.

Jag trodde inte sånt här kunde hända  i min värld. Men nu har det hänt. Lee, en 16 årig flicka, dotter till vänner, dog i början av förra veckan av en överdos. En flicka som vi känt sen hon började ettan. Begåvad som katten, men svår.

Lee kommer från en bra familj, med föräldrar och syskon som bryr sig. Hon var jätteduktig i skolan, när hon någon gång var där, hon spelade piano, skrev dikter, ritade och red. Med sina blå ögon, sitt långa blonda hår, sitt charmiga och vinnande leende, fick hon oftast det hon ville. Familjen är förmögen och Lee hade alltid lite mer än andra. Lite dyrare kläder, lite bättre semestrar. Men hon gick i samma skola som mina barn, var med i samma ungdomsrörelse.  Lees mamma och jag har arrangerat en massa jippon i barnens skola tillsammans. Jag har ideér och hon har kontakter.  Jag vet inte hur många gånger jag suttit och planerat evenemang med Lees mamma, för att så småningom byta samtalsämne från organisation till barnuppfostran.  I tio års tid har Lees mamma ställt samma fråga, hur ska jag klara av mitt vilda barn. Trots det kom Lees plötsliga död som en fullständig chock. Jag känner mig helt säker på att det inte var avsiktligt. Med största sannolikhet tror polisen att den drog Lee fick i sig var blandad med någon form av gift.

Familjen är tillintetgjord. De, som var de mest vitala, sprudlande, vackra, högljudda och utåtriktade, sitter gråa i ansiktena och stirrar. Det är nästan outhärdligt att se de tomma blickarna och föreställa sig de syner de ser. Under årens lopp har jag besökt alltför många sorgeveckor där föräldrar sörjer sina barn. Barn som dött av sjukdom, terrorattacker , sjävmord eller olyckor. Men omständigheterna runt Lees död lägger ännu en börda på familjens axlar.

Det ligger i sakens natur att det här är huvudsamtalsämnet mellan mig och mina vänner. Hur kan vi skydda våra barn bättre? Hur vet man att barnen mår tillräckligt bra? När är det tonårstjafs och när är det total kris? När ska man lita på barnen och när ska man säga nej? Om man får vara lite vild, minskar behovet då av att vara helt vild? Eller tvärtom?

Intuitivt är min reaktion att säga till mina barn att de inte får gå utomhus utan mamma och pappa innan de blir 35. Folk som tror att det är ballt att göra hål i ansiktet eller i andra kroppsdelar och sticka in föremål av metall, har uppenbarligen inte tillräckligt omdöme för att gå ut själva. Ingen börjar röka eller använda droger när de är 35. Jag darrar av rädsla när jag ser Lees vänner och deras omogna, bottenlösa enfald.  Jag vill inte förstå dem, jag vill ge dem ett kok stryk. Men även det är förstås barnsligt önsketänkande, en form av magi mot livets bräcklighet.

Min äldsta dotter besökte den sörjande familjen  igår kväll. Hon kom i uniform, direkt från armén. Efteråt kände hon sig osäker på om det var bra eller inte. Hon såg smärtan i Lees mammas ansikte som hann tänka att hennes dotter aldrig kommer att komma hem i uniform, en del av livet i Israel.

Hemma hos oss ber vi kvällsbön med barnen. Det är inte så farligt, det tar högst fem minuter. En av bönerna är den mening  den bibliske Josef säger när han sträcker ut sina händer mot sina barnbarn, Efraim och Menashe:

Ängeln som har skyddat mig från allt ont, må han beskydda dessa barn.  Må de uppkallas efter mitt och mina fäders, Abraham och Isaks namn, och må de föröka sig och bliva talrika (Första Mosebok 48:16).

I den bönen ligger mycket av den gode förälderns roll. Man måste föregå med gott exempel. Man måste sätta in sina barn i ett sammanhang. Man ska visa vägen, titta det är härifrån du kom och dit du är på väg. Och till slut måste man ha tillförsikt, för det mesta ordnar det sig, barn växer upp och blir bra, sina föräldrar och impulser till trots. Men inte alltid.

Annonser

3 svar to “Sånt som inte får hända”

  1. Dina juni 14, 2010 den 9:58 f m #

    Fruktansvärt tragiskt. Adva kände också Lee.”När är det tonårstjafs och när är det total kris?”…

  2. Katarina i Holon juni 14, 2010 den 11:55 f m #

    Men nej vad sorgligt!! Jag beklagar verkligen sorgen. En förälders värsta mardröm, shelo neda. Ibland funderar jag på hur glad man ska vara att man faktiskt överlevde tonåren, med alla de otroligt många dumheter och dumdristigheter man hade för sig. Inga droger dock, men fylla, dåligt omdöme med killar, utlandsresor ensam som väldigt ung, lifta bak i skåpbilar från Gaza. Jag förklarar och förklarar för barnen om allts farlighet, och man kan ju faktiskt inte låsa in dem även om man skulle vilja. Man kan bara hoppas att allt ska gå vägen, beezrat ha shem.

  3. Gunnel Alsterbrink juni 14, 2010 den 10:17 e m #

    Det är bara alltför mycket som händer fast det inte får och man kan inte göra mer för sitt barn än vad barnet tillåter en att göra. Vissa saker kan bero på ”kemisk” obalans i kroppen (läs bl.a. Inte som andra döttrar) och annat på en kombination av hormoner som svallar och slumpen. Vissa saker kommer vi aldrig att få veta orsaken till.Men sorgen över ett förlorat barn ÄR ohygglig och mina tankar och mina böner kommer att omfatta Lees föräldrar och alla dem som saknar henne.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: