Jerusalem på sommaren

24 Jun

Idag var det min tur att vara busschaufför.  Vi har en vandrande skolbuss från vår stadsdel till min yngsta dotters skola. Det betyder att vi går en förutbestämd rutt och plockar upp ˝passagerare˝ på vägen, istället för att köra. Vi och grannens son är första stationen. Vi bor bara en kilometer från skolan, men man måste gå över en väldigt bred och hårt trafikerad korsning. Jag känner alltid panik i magen när jag står bredvid ett barn på trottoaren och bilar och bussar svischar förbi. När jag var barn retade jag mig på att min pappa brukade hålla ut armen framför mig medan vi väntade på att det skulle bli grönt. Nu förstår jag pappas beskyddarinstinkt  helt, och får behärska mig för att inte ta fatt i kragen på barnen.

Annars är det jättetrevligt  att gå med en massa barn.  För det mesta är vi tio barn och två vuxna. I början av året hade min lilla dotter gjort bussbiljetter och så hade vi skyltar på skolväskorna. Nu blir det lite mindre festligt. Men barnen vet att det är bra att gå för att minska bilföroreningarna och för att det är hälsosamt att röra på sig.

Nästa vecka slutar skolåret och då ska barnen från vår busslinje ha avslutningskalas, det blir glass. Trots att tre av fyra av mina barn är ganska stora har avslutningarna för ögonblicket helt tagit över mitt liv. Det är skolavslutningar, och klassfester, och solo cello, och stråkorkestern och baletten och hela baletten.  En del evenemang är jättefina och rörande och till och med vackra, en del är intensivt plågsamma (stråkinstrument) eller ofattbart tråkiga. Alla är för långa, eller så har jag för kort stubin.

Vi bor granne med en kibbutz, Ramat Rachel. En gång i tiden låg kibbutzen långt utanför stan, men sen dess har Jerusalem växt. Vi bor i sydvästra Jerusalem, på den okontroversiella sidan där president Obama tycker att det är OK för mig att vistas. Jag skulle nästan kunna drista mig att säga att även Carl Bildt tycker att jag får bo här, men det kanske vore att gå för långt. Jag undrar var Carl Bildt bor och vad jag tycker om det? Det är en ding-ding-ding-ding värld.

Men tillbaka till kibbutzen. Inne på Ramat Rachel ligger en liten farm, Chavat Eyal, och på Chavat Eyal har de sommarkollo. Där ska min åttaåring vara i tre veckor i sommar. Hundar, katter, höns, en get, ett får, en massa smådjur, papegojor, en uttryckslös iguana, ankor och fräcka påfåglar vandrar runt på området. Barnen får sköta djuren, lära sig om kompost, göra papper, odla grönsaker, bygga indiantält och en massa annat. Det är enormt underbart och jag är sååå avundsjuk att jag inte får vara med. Under året är det också öppet, många lekskolor kommer regelbundet till Chavat Eyal och de har ett terapeutiskt program för barn med specialbehov. Chavat Eyal skapades av familjen Yoel till minne av deras son Eyal, som stupade i det andra Libanonkriget. Hela familjen hjälper till att driva stället. För min dotter blir det tredje året i följd som hon går dit. Innan sommaren föreslog jag att hon skulle prova på något nytt i år. OK, sa hon, men efter ett par dagar undrade hon om det inte skulle vara en bra idé att skriva in sig bara en gång till. För att inte göra katten Gremmy besviken. Så då blir det en sommar till bland smutsiga, glada barn. Men nu tror jag faktiskt det är sista gången.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: