För försoning

17 Sep

Jom Kippur, Försoningsdagen,som infaller imorgon är den mest högtidliga av alla judiska helgdagar. Försoningsdagen är en dag som helt ägnas åt bön och fasta. Man fastar från solnedgång till solnedgång, ca. 25 timmar. Det är den dag när synagogor och gudstjänster är mest välbesökta i världens alla judiska församlingar. Många, som annars aldrig kommer till synagogan, tittar den dagen förbi åtminstone på ett kort gästspel. Jom Kippur är inte en sorgedag, det är en allvarlig dag. På Jom Kippur ber vi våra medmänniskor och gud om förlåtelse för våra överträdelser. Om ens för ett flyktigt ögonblick, tror jag många känner en ilning i själen av tanken på att vi måste ta ansvar för våra handlingar. Om man anstränger sig, kan man uppleva ett litet ögonblick när man lyfter på mattans kant och ser vad man har sopat in där.

Det är inte lag på det, men på Jom Kippur är alla gator och vägar i Israel tomma, i alla fall de flesta. Även judar som inte är religiösa, som i och för sig tycker att religion är löjligt,  visar sin respekt för oss som bryr oss, genom att inte häda öppet. De som inte fastar fyller på skafferierna innan helgen, och videoaffärerna, eller vad det heter nu, firar också högtid. Vi bor nära flera arabiska byar här i Jerusalem.  Våra muslimska grannar kör inte heller genom huvudlederna och de judiska delarna av stan på försoningsdagen. Det är en av anledningarna till att jag fortfarande har hopp om att vi kan få fred. Det visar att det trots allt finns en vilja att låta judar i Israel leva enligt vår tradition, trots att det kräver ett pris av den muslimska befolkningen. Eftersom det inte finns någon biltrafik, har Jom Kippur blivit cyklarnas dag. Istället för biltrafik är alla gator fulla av barn som plötsligt är asfaltens kungar. Vi nöjer oss med att promenera mitt i gatan och strunta i trafikljusen.

Det är tystare, mer koncentrerat i synagogan på försoningsdagen. Barnen i vår församling, som ofta är sjövilda, håller sig lite lugnare. Den enda gång jag minns mycket prat i synagogan var 1973, i Stockholm. Under gudstjänstens gång började ett väldigt viskande, ett rykte spred sig längst gångarna, folk gick ut mitt i gudstjänsten och små grupper stod med huvudena tätt ihop och såg allvarliga ut. Det är mitt minne av hur det var när Jom Kippur kriget bröt ut. Kriget, som i efterhand räknas som det mest traumatiska i vår korta och intensiva historia och vars konsekvenser vi fortgående lever, och dör, med.

Det är mycket man borde be om ursäkt för, mest av dem som står en allra närmast. Chansen är större att man säger förlåt till en främling eller en bekant, än att man verkligen säger det man borde till sin familj och sina älskade.

En välkänd bön lyder: Ge mig kraft att acceptera det jag inte kan förändra, mod  att förändra de saker jag kan och visdom nog att förstå skillnaden mellan de två

Och i parafras inför Försoningsdagen: Ge mig kraft att ta ansvar för mina gärningar och be om förlåtelse när jag så är skyldig, att leva med att jag inte alltid är ansvarig eller skyldig ursäkter, och visdom nog att förstå skillnaden mellan de två.

Ha en lätt fasta, eller inte!

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: