Igenkännande

3 Nov

Visst blir man snurrig i bollen och får ont i knäna efter ett tag, men jag älskar i alla fall att gå på konstmuseér. Jag går och går tills jag inte orkar mer, och sen går jag lite till, av pur girighet. Tänk om man missar något fantastiskt?

Jag kom just tillbaka från några dagar i Bilbao. Min gubbe höll föredrag på en konferens, och jag följde med som bihang. Bilbao är en ganska ouppseendeväckande stad, med för tio år sedan förlänades den ett storslaget Guggenheim muséum. 

Som vanligt efter en resa är det mycket jag vill tänka igenom. Jag har för avsikt att läsa på lite om baskerna och deras historia. Bilbaoeserna ser sig inte som spanjorer, utan som baskier. De talar ett annat språk och har sin egen kultur och historia. Även för en besökare känns Bilbao mer som en Nordeuropeisk stad, och inte så mycket som Medelhavslandet Spanien. Det var mer ordning och reda och mindre sol än jag föreställt mig.

Jag pluggade spanska på gymnasiet. Det är ganska länge sedan jag gick på gymnasiet. Inte kunde jag särskilt mycket spanska då heller, och det som vid det här laget finns kvar på hjärnkontoret är bara en sorglig rest. Dessutom gick jag i skolan på det glada sjuttiotalet. I stället för regelrätt undervisning som kunde leda till stora kunskapsklyftor mellan eleverna, sjöng vi istället  protestsånger mot utvalda Sydamerikanska juntor och lagade paella, för att få bättre insikt i spansk kultur. Olé.

På flyget från Tel Aviv till Madrid satt jag bredvid en spansk dame som varit i Israel på pilgrimsfärd med en grupp. Jag satt vid fönstret och hon satt i mitten, bredvid sin man. Damen, som gärna vill titta på utsikten, la sig då och då helt sonika tvärs över mig för att kunna pressa ansiktet mot fönstergluggen. Jag har bott så länge i Israel att det inte gjorde mig något alls. Man vänjer sig vid att ens personliga andrum slutar i direkt samband med ens kläder.

På min knackiga spanska konverserade jag mitt resesällskap. Som tur var, var damen ännu snacksaligare än jag så jag behövde inte hjälpa till alltför mycket. Damen var mycket nöjd med sin resa i Jesus fotspår, talade lyriskt om Jerusalem och berömde mig för att maten i Israel är så god. Tack. Vi utbytte information om familjen, om var vi bor, och en hel del annat. Trots språkförbistringen, var det lätt att göra sig förståd. Någonting i den spanska kvinnans sätt gjorde att det var lätt för mig att tyda hennes avsikter. 30 år vid Medelhavet har givit mig vissa insikter i ett sydspanskt temprament från Marbella.

Ibland är det att inte bara rummets, utan även tidens gränser som suddas ut. Den här tavlan ingår just nu i en utställning av holländska mästare på Bilbao Guggenheim.

thebitterdrink.jpg

Tavlan heter Den bittra drycken, och är målad av Adrien Brouwer i början på 16 hundratalet. Mannen på bilden levde för 400 år sedan, men hans ansiktsuttryck är lika lätt att förstå idag. Om man ritade dit en pratbubbla skulle det kanske stå, smakar skit redan i munnen.

På samma muséum finns även en av Jeff Koons popskulpturer, en bukett jättetulpaner i lysande, reflekterande glas. Man kan spegla sig i Koons konstverk. Men mycket mer än så förstår jag mig inte på dem, och de lämnar mig småleende men oberörda.  Kanske är jag för gammalmodig eller konservativ eller till och med lat.

Det är så med konst, mer än betraktarers reaktion reflekterar själva objektet, så reflekterar reaktionen betraktaren.

Annonser

3 svar to “Igenkännande”

  1. Maria de Suède november 3, 2010 den 11:14 e m #

    Tack för intressant info om Spanien, eller snarare Bilbao…Hoppas du màr bra och att resan var trevlig!

  2. Noomi Berlinger-Stahl november 4, 2010 den 7:51 f m #

    @mariaVi hade kanonkul! Att ha nästan en vecka att bestämma själv, utan att behöva ta hänsyn till den högt älskade, men krävande, yngre generationen är en ynnest. Sen var Bilbao ett intressant ställe för mig att fundera över min europeiska identitet.Hur är det med dig så här på hösten?

  3. Maria de Suède november 4, 2010 den 9:53 f m #

    Làt oss säga att min rygg har börjat göra ont…Men annars sà har jag fullt upp med teatern och arbetet, det rullar pà, fast jag oroar mig för ryggen… De gillar mina texter och jag gillar att syssla med teater här i Paris… Ha det bra

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: