Strypgrepp på det palestinska samhället

16 Dec

Igår fick min yngsta och aningen bortskämda dotter ett anfall av intensiv flit. Hon städade sitt rum, lekte med hamstern tills han var helt utmattad, gjorde sina läxor och övade på cellon. Min dotter var mycket stolt, man skulle till och med kunna säga extremt stolt, över sig själv. Och i morse var hon också stolt och alla familjemedlemmar fick komma och inspektera den prydliga traven strumpebyxor. Tjusigt, faktiskt. Jag gav för länge sedan upp drömmarna om ett enkelt bohemiskt liv, numera blir jag väldigt glad över en låda där underbrallorna står i givakt.

På vägen till skolan diskuterade lilla snuttan och jag varför hon kände sig så nöjd med sig själv, mycket mer än när hon suttit vid datorn och ändrat hårfärg på Sims-dockans frilla 42 gånger. Så är det i alla fall, man är nöjd när man har gjort sånt man vet med sig är bra, även om själva aktiviteten inte alltid är så spännande.

I det senaste nummret av Commentary magazine, de amerikanska ny-konservativas viktigaste intellektuella tidskrift, skriver Michael S. Bernstam en lång artikel om UNWRA och dess stryptag på det Palestinska folket och hela Mellanösternkonflikten.

http://www.commentarymagazine.com/viewarticle.cfm/the-palestinian-proletariat-15590

Jag har aldrig hört talas om Michael Bernstam tidigare. Han forskar tydligen på Hoover Institute. Men om UNWRA har jag hört talas. UNWRA (United Nations Relief and Works Agency for Palestine Refugees in the Near East) är ett självständigt FN-organ som tar hand om Palestinska flyktingar. Fast det där med att ta om hand kan man ju diskutera.

UNWRA har en årlig budget på 1,3 miljarder dollar, mer än några av globens småstaters årliga budget. Pengarna kommer i stort sett från regeringarna i USA och Europa.

Alla andra flyktingfrågor i världen handhas av UNHCR (UN refugee agency). Den organisationen har som mål att hjälpa flyktingar från världens olika brandhärdar, återbörda dem till sina ursprungsländer när det är möjligt, samt i de fall när det inte är möjligt hjälpa flyktingarna att skapa ett nytt liv på den plats de befinner sig. Det låter kanske lite idiotiskt men, de flyktingar som får hjälp av UNHCR är sådana som har tvingats lämna sina hemländer. Idiotiskt därför att det är så självklart. Till skillnad från palestinierna. Hos UNWRA ärvs flyktingstatusen, nu i fjärde generation. En annan avgörande skillnad är att UNWRA inte ser som sin uppgift att integrera de palestinska flyktingarna i de länder där de bor, vilket passar Libanon, Jordanien, Syrien, Egypten m.fl. som handsken på handen, för de åtnjuter billig arbetskraft som aldrig blir medborgare med en medborgares rättigheter och krav. Allt detta för palestiniernas bästa, givetvis. Det palestinska samhället lever i väntan på att Israel ska försvinna. Under tiden får de allmosor av världen, som distribueras av UNWRAS snälla jultomtar. Man satsar inte på att bygga upp det existerande samhället, inte på arbetsplatser, inte på infrastruktur, inte på livskvalité. Varför satsa nu, när man är flykting? Man lever med ögonen på en bättre framtid, och dagens misär vet man ju vem man kan skylla på.

Diskussionen om välfärdsamhället vs. den kapitialistiska modellen är gammal. På nittiotalet fick sig välfärdsamhället en ordentlig knäck och många av dess brister blottades. De senaste årens ekonomiska kris har på samma sätt visat sprickorna i den glassiga kapitalistiska fasaden. UNWRAS samhälle är ytterligare en samhälls-modell. Det är en biståndsdiktatur, och med 30,000 palestinska anställda, en av de största arbetsgivarna i det palestinska samhället. Det borde bli stopp på det. Biståndspengarna borde gå till att bygga upp något, vad som helst, men något av bestående värde, som man kan vara stolt över. Till skillnad från det som erbjuds alla andra flyktinggrupper i världen, finns det ju medel. Befolkningen i Gaza har sexdubblats på 60 år. Men inget annat har ökat proportionerligt i Gaza. Gazaborna väntar ju heller inte på att flytta, men de är flyktingar i sina egna hem, för det har UNWRA bestämt. Låt flyktingarna emanciperas, och ge dem rätt att sluta vara flyktingar! Vi i Israel har FredNu rörelsen. När ska palestinerna starta DrägligtLivNu rörelsen?

Själen, liksom kroppen, mår inte bra av junkfood. Min dotter kände sig stolt för att hon var självståndig och tog ett bra initiativ. Hon hade något konkret att visa oss och sig själv.

Jag har inga illusioner om att min dotter plötsligt ändrat karaktär. Hon är som hon är, underbar och ganska slarvig. Men hon kanske i alla fall är på rätt väg. I morse borstade hon tänderna, innan jag sa till.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: