God Jul från Jerusalem

23 Dec

Jag har aldrig tänkt på oss som invandrare, trots att båda mina föräldrar flyttat till Sverige från andra länder. Minoritet, ja, men inte utlänningar. Invandrare kom från Grekland eller Turkiet. Judar och finnar var något annat.

Som barn var det en självklarhet för mig att inte fira jul, men för omgivningen var det det konstigaste av allt. Att man äter annorlunda mat var att vänta av utlänningar. Man kan ha konstiga namn, eller familj utomlands, men att inte fira jul var en omöjlighet. Men för oss i den judiska gemenskapen var julen något som hände utanför hemmet, som inte hörde oss till. Jag tror aldrig jag tyckte att vi borde fira jul. Men jag ville väldig gärna ha en adventskalender. Texten jag lägger ut idag är något jag skrev en gång i ett annat sammanhang. Den är inte självbiografisk, men var ett försök att uttrycka den form av utanförskap jag i min barndomupplevde kring julen.

Jag önskar er alla en väldigt fin jul, med vila för kropp och själ.

Ljuset i tobaksaffärens skyltfönster lockade i vinter-skymningen. I flera veckor hade Nina dagligen stannat till framför glaset och drömt sig in på andra sidan, in i det upplysta sagolandskapet där murmeldjuret Murre fanns.

Det var över tre veckor kvar till jul, men bara tre dagar till Channuka. På rasterna pratade barnen i Ninas klass om att klä granen, om vad de skulle göra på lovet, om lutfisk och släktträffar, men mest av allt om julklappar. Årets favoriter var en docka som man kunde byta hår på, och en riktig milkshake-maskin för barn. Nina fanns med i utkanten av samtalen, fast hon inte sa mycket. I ettan hade eleverna varit mycket förundrade över att hon och hennes klasskamrat Peter inte firade jul. Nu, i tvåan, visste alla att Nina och Peter, i stället för julen, hade en annan högtid, som i och för sig verkade rätt just för de som firade den fick presenter i åtta dagar. Peters pappa kom till klassen med en Channukaljusstake och berättade om Templet i Jerusalem och underverket med oljan. Det lät spännande och bra och ingen märkte att han sjöng välsignelsen falskt. Både Peter och Nina var glada och lite stolta när Peters pappa kom. Den tända Channukaljusstaken på frökens kateder såg mysig ut.

 

Det var kö inne i tobaksaffären. Nina hade svårt att stå still. Varje gång det plingade till vid ingången vände hon sig om och kollade att det inte kommit in någon bekant. Handen, i fickan där pengarna låg, darrade lätt. Den långa disken framför henne var täckt av godis. För en gångs skull hade Nina tillräckligt med pengar att köpa nästan vad som helst. Men idag var hon inte intresserad av skumbilar och kexchoklad. I en speciell ställning stod årets adventskalendrar uppradade. Det fanns tre sorter. Två var förpackade i genomskinlig plast, men Murre-kalendern kom inpackad som en stor, platt julklapp i en vit kartong, med rött omslagsband tryckt tvärs över. Innanför varje lucka i Murre-kalendern fanns en present avbildad, men bakom en del av luckor låg en riktig, pytteliten present, som man kunde ta ut och leka med. ”Alla behöver en present ibland”, som Murre sa med sin pipiga röst på TVn. Dörren plingade till igen. Ingen Nina kände. Nu var det hennes tur.

”Jag vill ha en adventskalender med Murre” sa hon, jättetyst.

”Vad sa du, jag hörde inte” den kraftiga tanten bakom disken lutade sig fram så att hennes mage nästan välte en behållare med läppcerat.

”En adventskalender. Med Murre” upprepade Nina lite högre och med överdrivet tydliga munrörelser. Tanten tog emot de varma och lite kladdiga slantarna. ”Var det allt?”

Nina nickade. ”Jag ska be att få en påse”.

 

Innan hon gick ut på gatan pulade Nina in påsen mycket försiktigt i jackan. Med blicken riktad mot marken kryssade hon fram mellan fläckar av smutsig, sandig snö. Det var tyst, få bilar körde förbi så här på eftermiddagen. Ninas hjärta bankade vilt i bröstet, men ute hördes bara kraset när de nya allvädersstövlarna trampade på den grusiga marken.

 

Hon halade fram nyckeln som doldes i en av skolväskans många fiffiga fack. Inifrån lägenheten hörde hon hur Susanne, hennes mamma, ropade sitt vanliga hej. På hemvägen hade Nina tänkt igenom precis hur hon skulle gå tillväga. När mamma kom hem innan Nina, brukade hon alltid komma direkt ut i hallen och ge Nina en puss. Därför drog Nina nu ner jackans dragkedja redan utanför dörren. Hon lirkade ut det platta paketet och och lät det glida in bakom vantlådan. Om mamma skulle få syn på något och fråga, skulle hon säga att det var en överraskning, en Channuka present. Men mamma märkte ingenting, trots att hennes ben nästan rörde vid påsen när hon hängde upp Ninas jacka. Nina tittade demonstrativt åt andra hållet.

”Jag har bakat scones, vill du ha?” Det var en retorisk fråga, scones var det bästa Nina visste, men i dag var hon alltför otålig för att sitta och dricka té med mamma. De pratade en stund om hur det var i skolan. Nina slokade i stolen och svarade enstavigt.

”Har det hänt något? Sluta sparka på bordsbenet. Har du läxor?” undrade mamma. Nina satte sig genast upp, rak i ryggen.

”Massor” svarade hon och gjorde en bekymrad min. Vips tog hon sin mugg och assiette till vasken medan mamma plockade bort smör och sylt. På vägen till sitt rum fiskade Nina upp paketet från hallen och låste dörren efter sig.

 

Telefonen ringde på Susannes kontor.

”Hej, det här är Lotta, Ninas lärarinna. Det har inte hänt något allvarligt, allt är OK, jag ville bara prata lite om Nina, går det bra?” Susannes mage slog en volt, som om hon flugit genom en luftgrop. Varför ringer de alltid till mig och inte till Abbe, tänkte Susanne. Men till fröken sa hon ”Visst”.

”Ja, Nina är ju en sån väldigt snäll och ordentlig elev, hon har lätt att få vänner och hon gör alltid sina läxor och så” sa fröken.

”Jaa,” sa Susanne avvaktande.

”Att Nina inte gjort sina läxor idag, det må vara hänt, om det är en engångsföreteelse.” Kvällen innan hade Nina suttit på sitt rum nästan från det ögonblick hon kom hem. Flera gånger, då Susanne knackade, hade Nina ropat genom den stängda dörren att hon höll på med sina läxor.

”Men att hon råkat i slagsmål, det ser vi på skolan allvarligt på. Barn måste ju lära sig att våld inte löser några problem” fortsatte Lotta.

”Har någon slagit Nina?” undrade Susanne bestört ”är hon OK, stackaren?”

”Jo, för det första är hon helt OK och för det andra var det hon som började. Vi blev tvungna att göra en hel utredning så nu vet jag precis vad som hände”. Lotta hade just avslutat ett långt möte inne hos rektorn med två förtvivlade barn.

”Får jag fråga” undrade fröken ”ni är väl judiska?”

”Ja, vi är judar. Vad handlar det här om?” bilder av skinheads flimrade för Susannes inre blick.

”Ja, det blev bråk om det där med adventskalendern”. Den meningen fick Susanne att helt tappa tråden och hon inväntade tyst fortsättningen.

”Vi har ju en annan pojke i klassen, Peter, som också är judisk” sa Lotta.

”Jude” sa Susanne automatiskt.

”Ja, i alla fall, Nina hade tydligen berättat för några klasskamrater på rasten att judiska människor också har adventskalendrar, fast de inte firar jul. Hon sa faktiskt att alla judiska personer har adventskalendrar. Och Peter sa att de inte har det. Nina blev helt enkelt rasande. Hon gav sig på Peter och rev honom i håret så hårt hon kunde”.

”Men jag förstår inte varför Nina sa så. Vi har väl aldrig haft adventskalender hemma. Hon har faktiskt varit ovanligt tjatig hela november och rent ut sagt tiggt om att få en adventskalender. Inte för att vi är så religiösa, kanske, men det blev ju lite av en symbol att säga nej, vi ville markera att vi har våra egna traditioner som är lika värdefulla”, Susanne hörde själv att hon predikade.

”Jo, men visst har Nina en adventskalender. Hon har hållit på och berättat om sin Murre-kalender vitt och brett hela morgonen. Först tyckte jag faktiskt att det var lite lustigt att hon redan öppnat alla luckorna. Jag vill i alla fall att vi går till botten med det här så jag undrar när det passar er att komma hit för ett litet samtal med mig och kuratorn. Apropå, Nina sitter hos henne och lugnar ner sig just nu, det kanske blir bäst om hon får gå hem så snart som möjligt”, Lotta hade bråttom att avsluta samtalet.

”Jag ska genast tala med min man. Du, Lotta, tack för att du ringde, jag kommer och hämtar Nina med en gång”, skyndade Susanne på.

”Bra, men jag tror inte jag säger något till henne, för hon ville absolut inte att jag skulle ringa er”, avslutade Lotta.

Herregud, tänkte Susanne för sig själv, medan hon mumlade fram några bortförklaringar och halvsprang ifrån kontoret. Kuratorn och fröken tror säkert att vi är några ayatollor som spöar små syndiga barn. Och jag som inte ens brydde mig om den jäkla kalendern, jag tyckte bara vi skulle försöka vara konsekventa i vår uppfostran.

 

Susanne ringde till sin man så fort hon satt sig i bilen.

”Ja, hej, Abbe, jag är på väg till skolan. Ninas fröken ringde och sa att Nina klått upp Peter, du vet, Goldman, för att han sa att judar inte har adventskalendrar, men Nina sa att det har de visst. För det har hon”. Som ofta var fallet upplevde Susanne att hon tilltalade sin man i samma ton som hon talade till Nina.

”Men vi kom ju överens om att hon inte skulle ha nån adventskalender,” sa Abbe och lät disträ, som någon som talar i telefon och tittar på en dataskärm samtidigt.

”Vad jag förstår har hon fått, eller köpt, en adventskalender i alla fall. Du märkte väl inte det, när du äntligen kom hem, men Nina uppförde sig jättekonstigt igår. Hon låste in sig på sitt rum hela eftermiddagen. Och nu har hon spöat en klasskamrat, och fröken tror bergis att vi är helknäppa för att vi förbjudit henne att köpa den eländes kalendern. Nina är tydligen livrädd för vad vi ska säga och dessutom är hon helt bortgjord inför sin klass. Hon var ganska knäpp redan i morse, det var väl samvetet, men jag trodde att hon höll på att bli sjuk. Ja, och så måste vi komma in och prata med fröken, du också.”

”Men vi var ju i alla fall himla konsekventa med Ninas judiska uppfostran”, sa Abbe.

”Jaha, så nu är det mitt fel. Vi bestämde ju det här tillsammans”, oförmögen att klara av en front till i det plötsligt påkomna religionskriget började Susanne gråta. Efter ett par minuter avtog gråten. Vindrutan hade hunnit imma igen helt. Hon tryckte på alla fönsterknappar samtidigt. Med ett tyst svischande öppnades fönstren och iskall luft svepte in. Det var bråttom att hämta Nina. Medan hon körde tänkte Susanne igenom möjligheterna. De kunde låtsas som ingenting, men pedagogiskt sett var det nog inte så bra. De kunde prata om olika religioner, och beskriva alternativa högtider och levnadssätt. Hon kunde förstås skälla på Nina för att hon varit olydig, men utom vid direkt fara brukade hon nästan aldrig skrika på sin dotter. Å andra sidan borde Nina ha något straff. De blev väl så illa tvungna att beslagtaga Murre. Lilla lydiga Nina, tänkte Susanne, att man kan vilja ha något så banalt, så hett. Vi kanske kan göra vår egen kalender, fast då får vi kalla den något annat. Channukakalender låter inte bra. Hon började slå numret till Abbe för att höra vad han tyckte, men sen kom hon ihåg att hon var arg på honom, och dessutom visste hon vad han skulle säga, ”gör vad du tycker är bäst”.

Om de snabbade sig skulle hon och Nina hinna köpa papper och om de ändå var hemma på eftermiddagen kunde de ju börja steka latkes till släktmiddagen. Nu var det bara två dagar kvar till Channuka.

Annonser

3 svar to “God Jul från Jerusalem”

  1. Maria de Suède december 23, 2010 den 9:25 f m #

    Jag önskar dig ocksà en trevlig JulJag vet att Judar och Muslimer inte firar jul, men gör vi Kristna det? Det âr ju sà kommersiellt idag… Var finns Jesus kärleksbudskap? Det fràgar jag mig ibland… Joyeuses fêtes !

  2. Kristina december 23, 2010 den 9:15 e m #

    Fin beskrivning av hur barn kan känna utanförskap!Önskar er Julefrid i Jerusalem!Kristina

  3. Duritzan december 24, 2010 den 7:20 e m #

    Tom Lehrer (f.ö. jude) har fångat det s.k. kristna julfirandet i sin ”Christmas Carol”. Rekommenderas varmt!!!www.youtube.com/watch?v=ffO8nZThwmM

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: