Ondskans banalitiet

18 Mar

Två av mina barn är med i scouterna, och en tredje är aktiv i en annan, lokal, ungdomsförening. Det är inte ovanligt att de “stora” barnen kommer hem från sina möten sent på kvällen, efter det att vi vuxna gått och lagt oss.

Någon, gissningsvis två eller tre unga män, klättrade förra fredagen över stängslet till Itamar, ett litet samhälle på Västbanken. På fredagkvällar är det knappast någon ute i Itamar, man går till synagogan, äter middag tillsammans med familjen och tar det lugnt. Eftersom det är ett religiöst judiskt område går folk och lägger sig relativt tidigt på fredagskvällen som är början på sabbaten, vilodagen.

Inkräktarna gick runt en lång stund. De lyssnade vid fönstren, kände på dörrhandtagen och letade efter ett hus där det var lätt att ta sig in och folk hade gått och lagt sig. De kom inte för att stjäla, utan för att mörda. Slutligen bestämde de sig för familjen Fogels hus. De tog sig in och knivskar mamman, pappan och tre barn till döds. Antagligen märkte inte mördarna att ytterligare två barn sov i ett annat rum. Slakten uppdagades när den tolvåriga dottern Tamar fram mot midnatt kom hem från ett scoutmöte. När föräldrarna inte öppnade och hon hörde sin lillebror gråta inne i huset kallade hon på grannarna. Synen som mötte henne går inte att beskriva. Några timmar tidigare, när hon gick hemifrån, var allt som vanligt. För sista gången i hennes liv.

Vilken process har en människa (jag är tveksam om man ska använda det ordet) gått igenom, som får honom att bryta sig in hos människor han aldrig träffat, ställa sig över en säng där det sover en tremånaders baby, och knivskära spädbarnet till döds? Och vi talar inte om en enskild vettvilling. Mördarna var minst två, och dådet var väl planerat. Det är heller inte en engångsföreteelse, även om omänskligheten i det här fallet överträffar de flesta tidigare händelserna.

Mördarna är fortfarande på fri fot. De jagas av så väl den israeliska polisen som de palestinska säkerhetsstyrkorna. Fördömandet av mordet på familjen Fogel har varit enstämmigt från palestinsk sida, även från sådana som tidigare brukade applådera liknande dåd. Stämmningen i det palestinska samhället har förändrats och den här typen av terror har, lyckligtvis för oss, blivit impopulär. En stor del av det palestinska samhället inser hur illa sånt här ser ut. Mördarna har missat sin chans. De är inte ens hjältar. Den vanliga kören som tidigare hyllat mördare som hjältar och lovat rader av himmelska oskulder som belöning för självmördare och mer värdslig lön till terroristernas familjer har varit tysta den här gången. Några idioter har framfört den vanliga texten att det är bosättarna själva, eller Mossad, som mördat familjen Fogel i propagandasyfte, men det blev tyst på dem också, ganska snabbt. Någon måste ha sagt till att den taktiken också är förlegad.

Jag skulle föredra om terrorn upphörde, inte för att det är taktiskt förmånligt. Om det var början på en insikt om att det aldrig är ett triumfens ögonblick att spilla ett människoliv.

Mer meningslöst än så här kan mord knappast bli. Fem personer har gått åt och skammen över den vedervärdiga handlingen är uppenbar, för alla.

Annonser

2 svar to “Ondskans banalitiet”

  1. barbis mars 18, 2011 den 2:39 e m #

    Ja det är fruktansvärt….meningslöst…..alla som dör av våld…man kan ju inte stoppa alla som gripits av en ondska

  2. Duritzan mars 18, 2011 den 8:22 e m #

    Så ofattbart. Och jag vill inte fatta hur en människa kan utföra sådana handlingar.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: