Världen är en scen

28 Mar

På högstadiet och gymnasiet gick vi ibland på skolteater. Det var alltid lite deprimerande. Kultur som man vallas till blir kanske aldrig samma höjdare som sånt man väljer själv. Kanske hör det också till saken att detta skedde på det samhällskritiska 70-talet. Det blev tidvis lite bistert och torftigt. Jag minns att vi såg en del Brecht, som förvisso var dramatiskt tillfredställande efter all socialrealism, och Den arme Richard, fast den var så bra att det kanske inte hörde till skolteatern.

Jag minns i alla fall tydligt en enda scen ur en pjäs som annars helt suddats bort från mitt minne. En flicka står ensam på scen, i armarna har hon en docka. Hon berättar i en lång monolog om sin trista barndom. Det är därför, förklarar hon för publiken, som jag gör så här, och så kastar flickan dockan hon haft i famnen högt upp i luften och låter den falla med en duns på det hårda golvet. Jag slår inte dockan, förklarar hon. Jag bara kastar upp den på skoj, och då trillar hon och slår sig. Till denna dag blir jag illa berörd när jag tänker på på den kalla blick flickan gav dockan.

Under Gaza kriget för två år sedan dödades enligt palestinska uppgifter 1400 personer varav 926 personer var civila. Enligt israels militärtalesmän dödades 1200 personer, varav över 900 varit inblandade i militära aktiveteter mot Israel. Det är i sammanhanget viktigt att påminna om att Gazakriget provocerades fram av att Hamas som vägrade förlänga den sex månader gamla vapenvilan samt att frige den kidnappade soldaten Gilad Shalit. Innan kriget bröt ut, under december månad 2008, sköt Hamas och andra extrema muslimska organisationer över 800 raketer mot civila mål i Israel.

Nu skjuts det raketer mot Israel igen, men nu inte bara mot gränslandet runt Gaza utan även mot alla större städer inom missilernas räckvidd. Det gäller alltså städer som till exempel Beer Sheva, som tillhör Israel enligt alla som överhuvudtaget erkänner Israels rätt att existera. Raketanfallen mot civila, på av alla godkänt israeliskt territiorium, sker sen en tid tillbaka dagligen. Om de alls rapporteras i svensk/europeisk press, så är det uteslutande när det israeliska försvaret återgäldar attackerna. Kolla själv. Om fem israeler, inlusive tre barn, bokstavligen slaktas i sina sängar, står det i svenska tidningar bara som en parentes eller som en fotnot när Israel reagerar.

Under de senaste månadernas uppror i circa 15 arabländer, har uppskattningsvis 11,000 människor dödats, en stor majoritet av vilka omkommit undr stridigheterna i Libyen. Det är omöjligt att få fram exakta siffror, eftersom de flesta av dessa länder är stängda för utländsk press.

Som svar protesterar världen lite lamt och hytter med fingret mot Ghaddafi och kompani. Liksom i Darfur, där över 300,000 muslimer sedan 2003 dödats av andra muslimer, tar organisationer för mänskliga rättigheter och regeringar det lugnt både med fördömande och ingripande. Libyen, till exempel, är ju ett mycket oljerikt land och President Mubarak i Egypten är ju även han en oljefyndig och ovanligt salongsfähig diktator.

Det är kombinationen mellan den enorma fräckheten och orättvisan som är så chockerande i scenen med flickan och dockan. Det är säkert synd om flickan som haft en svår uppväxt. Men det är förfärande att se hur ohämmat hon lever ut sina aggressioner, hur utmanande hon tittar på publiken och kallt räknar med att ingen kommer att säga något. Det är ju hon som är offret. Och hon har rätt, ingen säger något. Utom Melanie Phillips. http://www.youtube.com/watch?v=2y6nrkRIvjM

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: