Jag lär mig arabiska

13 Apr

Jag har alltid haft lätt för språk. Lika lätt för språk som jag har svårt för matte. Kanske inte så lätt för att sitta på skolbänken och plugga grammatik. Visserligen kan jag fortfarande rabbla je suis, tu est, il est, elle est, nous sommes etc. men jag fattade aldrig vad den ramsan innebar. Grammatik, för mig, är musik, och jag lär mig genom öronen. Det räcker bokstavligen att jag sitter bredvid någon som jag vet är fransktalande för att hjärnan ska ge sig av på en arkeologisk utgrävning och rota fram dammiga och oanvändbara meningar. Je voudrais un menthe a l’eau, c’il vous plait.

För några veckor sedan började jag på en kurs i arabiskt talspråk. Den talade arabiskan är en helt annan sak än den formella, skriftliga arabiskan. Den senare används i hela den arabisktalande världen, i skrift, i massmedia och andra officiella sammanhang. Trots smärre skillnader i uttal från område till område förstår alla som talar arabiska det formella språket, även om det i högre utsträckning används av de bildade klasserna. Talspråket, däremot är en annan sak. Det finns massor av dialekter, som inbördes kan vara närmast oförståeliga. Både uttal, ordförråd och grammatik skiftar med geografin, vår lärare hävdar att om man har känsliga öron kan man höra från vilken by i Galileen en nordlig arabisktalande israel kommer. På min arabiska kommer man nog alltid att höra att jag växte upp i Farsta. Jag bläddrar i kursmaterialet, stammar och rodnar, men igår lyckades jag säga att jag har tre flickor och en pojke.

Jag tycker det är jättesvårt. Min hebreiska är bra, men språken är inte tillräckligt nära besläktade för att det ska vara till hjälp. Jag har liksom inget att hänga upp orden på, till skillnad från europeiska språk som alltid verkar likna något man känner till. Det gör inget att det är motigt, man får kämpa på lite. Mitt mål är att kunna hålla en banal konversation med Abu Ahmad, mannen som med jämna mellanrum kommer till min dörr. Och så vill jag ha en aning om vad folk talar om när de talar arabiska. Annars blir man lätt misstänksam, arabiska i en israels öron har en tendens att låta hotfullt.

Vi är tio i klassen. Jag känner ungefär hälften. Kursen ges i min synagoga (OK, det var jag som ordnade med kursen) . De flesta som är med vill lära sig arabiska för att kommunicera, bygga broar. Vi är, som jag berättat tidigare, en rasande liberal grupp. Inför den förestående judiska påsken samlar vi in mat som vi donerar till behövande palestinier. Med största sannolikhet finns det inte många ortodoxa judiska församlingar som gör det. Med lika stor säkerhet utgår jag från att det inte finns någon muslimsk församling i Mellanöstern som hjälper judar. Eller någon moskée som ordnar studier i Hebreiska . Det stör mig inte, vi ska göra det vi tycker är rätt, snarare än att rätta oss efter andras normer.

Men jag vet inte om nyfikenheten och viljan att kunna kommunicera gäller som motivation för alla i gruppen. I går talade vi om familj. Ett typiskt exempel på hur språk reflekterar en viss verklighet. Ordet för föräldrar är samma ord som för närmaste familjen och härstammar från ordet tält. Närmaste familjen, de som bor i mitt tält. Om man säger “jag har tre barn”, så betyder det tre pojkar. Man kan säga ”jag har tre barn och två flickor”. Det är en logisk mening. Min väninna Nicky, som är med på kursen, är gammaldags feminist och militant liberal. Hon hade lite svårt att dölja sin irritation över chauvinismen.

En efter en berättade eleverna om sin familj, hur många som bor i deras tält, hur många pojkar och hur många flickor, vem som är störst och vem som är minst. Tills vi kom till Rivka. Hon sa att hon har fyra söner. Min äldsta son (ibn akbar) är död (matt) sa Rivka. Han blev mördad (kat’l) av en palestinier. Hon fick fråga om flera ord medan hon byggde upp meningen. Vi har ännu inte lärt oss annat än trevliga ord. Allah y rachamu, sa vår lärare, må gud ha förbarmande över hans själ. Sen blev det tyst i klassen.

http://fr.jpost.com/servlet/Satellite?cid=1204546422275&pagename=JPost/JPArticle/ShowFull

Det ska bli intressant att lära känna Rivka, och förstå varför hon känner ett behov av att kunna säga att hennes son blev mördad på arabiska. Av det lilla jag hört henne säga än så länge skulle det inte förvåna mig om hon också söker ett sätt att tala till, inte tala emot.

Annonser

Ett svar to “Jag lär mig arabiska”

  1. Maria de Suède april 14, 2011 den 8:01 e m #

    S’il vous plaît ! La menthe…Je voudrais un verre d’eau à la menthe, s’il vous plaît… Mais c’en serait mieux si tu disais : Un verre d’eau à la menthe, s’il vous plaît. Salam hamikoum, det är väl det enda jag kan pà arabiska…. Fast jag var pà god väg att lära mig dà jag arbetade med Algeriska kvinnor, fast arabiska skiljer sig mellan de arabiska länderna… Annars… Hur är det med dig?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: