Snart sommar, men i mitt hjärta är det höst

Det drar kallt. Både figurativt och bokstavligen. Våren tvekar, en dag är det varmt, sen regnar det igen. Vi brukar inte ha regn så här sent på våren. Man undrar om världen har åkt lite på sniskan så att årstiderna halkat efter en bit.

Förra veckan firade vi Israels självständighetsdag. Idag markerar palestinierna Nakba, minnet av att ca. 650.000 araber flydde från landet, ur det palestinska perspektivet. Nakba betyder katastrof på arabiska, och det är väl ingen tillfällighet att termen påminner om begreppet Förintelse. Jag finner det förnedrande att behöva skjuta ifrån mig begreppet Nakba, eftersom jag upplever att det används för att förminska Förintelsen. Titta, vi har också en katastrof. Jag skulle vilja relatera till det som hänt palestinierna. Men om det bara finns ett täcke så drar jag det hellre åt mitt håll. Förintelsen och Nakba ska inte jämföras. Min är utan tvekan större. Förintelsen innebar en systematiskt genomförd utrotning av judarna, som man utrotar skadedjur. I Prag finns en utställning av Torahrullar från hela Europa. Hitler lät skicka dem till Prag när nazisterna brände alla sýnagogor i Europa. Han planerade ett museum över den utrotade rasen. Ordnung must sein.

Palestiniernas förlust handlar om något annat. Nakba är ett resultat dels av Arabligans val att 1947 förkasta FNs erbjudande att dela landet i en judisk och en arabisk stat, och dels av att de arabiska styrkorna, som omedelbart förklarade krig mot den nya staten, förlorade självständighetskriget. Israel och en palestinsk stat hade inte behövt utesluta varandra. FN föreslog en delning av landet. Det kunde ha funkat, om arabligan sagt ja.

Nakba som begrepp är en katastrof för palestinierna. Begreppet Naqba innebär två möjligheter, vår framgång är deras katastrof eller tvärtom. Om Israels existens i sig är en katastrof så kan vi aldrig hitta en lösning. Man kan tycka vad man vill om oss israeler och judar, (och det gör man tydligen ganska ofta), men vi finns i alla fall. Deal with it! Det är möjligt att sörja och att minnas utan att söka hämnd. Uppskattningsvis 800.000 judar lämnade sina hem i arabiska länder och flyttade till Israel i det osäkra klimatet som rådde i arabvärlden under åren efter statens tillkomst. De flesta flydde i hemlighet, alla lämnade sina materiella tillgångar i sina forna hemländer. Jag vet inte om alla judar från öst trivs här, säkert finns de en del som har nostalgiska dagdrömmar om livet i det gamla landet. Många har aldrig hämtat sig ekonomiskt eller lyckats återskapa det de en gång hade. Det är synd, men det är ingen katastrof.

Palestinierna hotar med att utropa en egen stat i september genom en omröstning i FN. Hotar är ordet. Det känns som avsikten med staten är att ge igen. Själva staten är inte det viktiga, självstyre, utveckling, framsteg. Det viktiga är att få igenom en mot-stat och att driva igenom beslutet trots Israels motstånd. Och Israel, som faktiskt redan har godkänt en palestinsk stat, ger sig in i den barnsliga kraftmätningen och försöker få stopp på processen. En stat är inte samma som kärnvapen. Man skaffar inte en stat för att andra har det, även om det ger ny mening till begreppet terrorbalans. Det är sannolikt att en palestinsk stat utropas i september. Vad kommer det att innebära? Vad händer sen?

Det är kanske inte konstigt att man ryser. En palestinsk stat under rådande omständigheter är inte mer än att visa Israel fingret. Det finns ingen kompromissvilja, ingen försoning, inget hopp och inga praktiska förberedelser för att ta på sig ansvaret för en självständig stadsbildning. Bara viljan att trumfa Förintelsen, och ljudet av stål mot stål som kommer allt närmare.