Jag trivs bäst i…..

21 Jul

”Ingen människa är en ö, hel och fullständig i sig själv; varje människa är ett stycke av fastlandet, en del av det hela. Om en jordklump sköljs bort av havet, blir Europa i samma mån mindre, liksom en udde i havet också skulle bli, liksom dina eller dina vänners ägor; varje människas död förminskar mig, ty jag är en del av mänskligheten. Sänd därför aldrig bud för att få veta för vem klockan klämtar; den klämtar för dig.” (John Donne, 1623)

För mig handlar att bo i Israel mer om folket än om landet. Visst finns det aspekter där geografin är avgörande. De judiska helgdagarna är ofta knutna till en viss årstid. Det är förvisso inte samma sak att fira den judiska ”våren” i Sverige, medan snön ligger tjock på marken. Men för mig personligen är detta sekundärt. Det viktiga är att leva i en verklighet där jag känner att jag hör hemma, där jag inte är en ö.

Det finns saker som jag som tjej bara skulle säga till en annan tjej. Det finns saker som jag som svensk bara skulle säga till en annan svensk. Vi delar vissa upplevelser, minnen, språkliga egenheter och koder som inte har någon innebörd för utomstående. Man kan försöka förklara ”Där går Göran.”” Gör han?” på ett annat språk. Men kul blir det inte. Alla dessa pusselbitar tillsammans är mitt jag. Den största biten i mitt fall, utan vilken man inte kan se vad pusslet föreställer, är judisk.

 Jag har delade känslor inför ”ta i trä”. Träet i fråga är ju en referens till korset, som av uppenbara skäl inte är min viskepelse. Men å andra sidan är israeliska vidskepelser, som till exempel det onda ögat, inte mina vidskepelser heller. Det onda ögat är ett begrepp från öst och jag kommer från väst. Ta i kneidelach (ni får slå upp om ni inte vet vad det är).

Min väninna F. sitter shiva på en annan kontinent, och jag är inte där för att stödja henne. Hon sitter shiva (sorgevecka) över sin syster. Ibland känner man folk i många år, och blir lite vänner, och ibland blir man jättegod vän med någon på en kort tid. Det är en ynnest, att hitta en riktigt god vän. För några år sedan dök F. och hennes familj upp i vår församling. Som många andra hos oss, är de amerikaner. De kom på ett år och sen åkte de på ett år, ock så kom de tillbaka på ett år o.s.v. Nu har de en och en halv fot i Israel, men åkte trots det tillbaka till USA ytterligare en gång, för att avveckla sitt tidigare liv. F. har under de få år vi känt varandra blivit min mycket nära vän. Nu sitter hon långt ifrån oss, och jag tror att hon känner sig som en ö.

Vi har ingen koll på hur länge vi kommer att leva, när klockan kommer att klämta för oss. Ta i kneidelach. Men vi har åtminstone en viss kontroll över var och hur vi lever. Det här är mitt landskap, där jag inte bara trivs utan även känner mig som en naturlig och konstruktiv del av livet. I Sverige skulle jag lägga ner alldeles för mycket tid på att förklara det som är viktigast för mig, och då blir det inte lika mycket tid kvar att leva fullt ut. Om F. hade varit här just nu hade det varit lättare för henne att bära sorgen. Som det är nu försvåras sorgen av främlingskapet. Det är inte världens ände, men det känns nog så.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: