En annan verklighet

30 Aug

Min familj och jag har varit på semester. Vi reste till Thailand och Hong Kong och var borta en hel månad. Jag har aldrig tidigare varit så långt från den västvärld jag växt upp i. Visserligen är Sverige där jag är född och uppväxt, och Israel där jag bott hela mitt vuxna liv, ofta diametralt motsatta, men de är poler på samma måttstock. Min första smak av Sydostasien var att befinna sig på en helt annan skala.

 

Min man, som i Israel alltid går med kippa (kalott) på huvudet, brukar gå barhuvad när vi är utomlands, och så även min son. Äkta maken tycker att han annars uppfattas som konstig. I sitt kulturella sammanhang drar omgivningen rätt slutsatser om en man som bär kippa. Utanför sammanhanget verkar man bara knäpp. Men i Thailand är en kippa osynlig. Vi ser ändå så främmande ut att en liten plätt på huvudet mer eller mindre inte spelar någon roll. Så min son behöll sin kippa, utom i buddhisttempel, där man måste ta av sig huvudbonaden och skorna

Det finns massor med turister från Israel i Thailand. Svenskar också, men inte fullt så många på sommaren. Vi hörde betydligt mer hebreiska än svenska. Utanför en liten affär stod i alla fall en skylt på svenska ”Hus uthyres under augusti månad”. Jag sa något till ägaren om att han har en skylt på svenska. ”Ja”, förklarade han för mig, ”det är en svensk kvinna som bor här som ger svensklektioner”. Jag öppnade munnen för att rätta honom, men sen höll jag tyst. Vad spelar det för roll?

För oss, som är så upptagna med vårt eget hörn av världen var det befriande att se att det finns folk som struntar i mellanösternkonflikten, som inte tycker något särskilt varken för eller emot.  På marknaderna talar alla lite hebreiska och vi blev väldigt vänligt bemötta. Men ingen hade något att säga om krig, terror, Västbanken eller FN resolutioner. Vår hyresvärdinna i en lägenhet i Bangok, som talade utmärkt engelska  mötte oss en kväll när vi var på väg ut och undrade vart vi skulle gå. När vi svarade till synagogan visste hon uppenbarligen inte vad det var. Jag visste inte att man kunde  njuta så mycket av så lite uppmärksamhet.

 

Under tiden hettade det till i Israel. Terrorister som gick över gränsen från Egypten öppnade eld mot civila bilister på vägen mot semesterparadiset Eilat, långt ifrån omdiskuterad mark. Åtta personer dödades och 31 sårades i dessa terroristanfall. Sen dess har raketanfallen från Gaza ökat i intensitet och räckvidd.

Texten nedan är skriven av Rami Cohn, en danskfödd barndomsvän. Texten översätter det sterila begreppet raketattack till konkret verklighet. Rami och jag delar inte politiska åsikter, men det är en ögonvittnesskildring som ger en insikt i hur livet ser ut för över en miljon invånare i ett allt större område i södra Israel. (Med Ramis tillstånd har jag redigerat lite i texten). Welcome home!

 

Vi blev bjudna över veckoslutet till våra nära vänners hus, beläget i Nitsan, mitt emellan Ashkelon (113,000 invånare) och Ashdod (208,000 invånare).
Även om vi visste att området är inom räckhåll för beskjutning från den Hamasstyrda Gazaremsan, hade vi inte riktigt uppfattat beskjutningen som något vi borde oroa oss över. Vi insåg snart hur fel vi haft!
Circa 10 km före ankomsten, inte långt från Ashdod, stannade vi vid rött ljus. Plötsligt hörde vi ett högt ljud. Det tog oss ett par sekunder att inse att detta var larmet som tyder på att en missil hade avfyrats i vår riktning. Men vad gör man då? Vi var mitt i ingenstans – bara en korsning – inget skydd i sikte. Ingen bor i området, vi var inte beredda på denna typ av situation. Vi kom ihåg att bilen är en dödsfälla om den utsätts för en träff – bilen kan då explodera och orsaka materiella skador på passagerarna. Därför kastade vi oss ut ur bilen och sprang tills vi hittade ett dike där vi fann skydd. Vi visste att vi bara hade 30 sekunder till nedslag. Lyckligtvis hände oss ingenting. Men några kilometer längre norrut kunde vi se två rökpelare – som visade att missilerna inte har fångats in av Järnkupolen, antimissilsystemet som utvecklats speciellt av Israel för att skydda sin befolkning från palestinska attacker. Detta var en klar indikation på att missilerna just passerat förbi oss!
Efter att ha väntat de föreskrivna 10 minuterna, fortsatte vi till vår destination.
Vi var nu mer medvetna om situationen – som visade sig vara en viktig förberedelse:

Väl framme, efter att ha njutit av en god måltid och trevligt sällskap, gick vi och la oss. Det var lite trångt då även fyra av värdarnas gifta barn med flera av deras barnbarn bodde hos dem över sabbaten, men stämningen var god.
Våra vänner visade oss skyddsrummet, som varje hus i Israel måste ha som en integral del av hemmet. Ett 10 kvm stort rum som vid behov skulle rymma 15 personer…

Vid midnatt gick vi till sängs, i tron ​​att vi skulle få utöva en grundläggande rättighet – att sova till nästa morgon. Vi hade fel!
Klockan fem gick larmet – och väckte oss från vår djupa sömn.
Återigen visste vi att vi bara hade högst 30 sekunder tills nedslag. Vi skyndade oss att väcka våra barn (två av fem anslöt sig till oss denna sabbat). Då de är 14 och18 behövde de inte behöver vår hjälp för att rusa till skyddsrummet.  Medan jag sprang mot skyddsrummet såg jag två sängar där två av värdfolkets små barnbarn fortfarande låg och sov. Eftersom jag hade fria händer, bestämde jag mig att ta ett av barnen i mina armar. Men vilket barn skulle jag ta? Det minsta, så att det skulle vara lätt för mig att springa eller det större, så att någon annan kunde plocka upp det yngre barnet? Jag insåg att om huset träffades var barnen helt försvarslösa. På bråkdelen av en sekund bestämde jag mig för att ta det största barnet, i hopp om någon annan skulle ta det mindre.
När jag nådde skydd insåg farfar att ett av barnbarnen var kvar – helt oskyddad! Hans föräldrar hade helt enkelt inte hört sirenen! Men om farfar skulle lämna skyddet skulle han utsätt sig själv för samma fara – medan explosionsögonblicket nu kom allt närmare.
Farfadern var tvungen att stanna i skyddsrummet, och vi genomled några mycket svåra ögonblick innan han – och alla andra, kunde lämna skyddsrummet och gå tillbaka till hemmet. Ingenting hände oss, gud ske lov.
Tyvärr avfyrades 80 raketer mot södra Israel under denna sabbat, en person dödades och många skadade.
Det bör noteras att Hamas och andra organisationer använder raketer som enbart riktas mot vår civilbefolkning.
Som jämförelse, försöker Israel alltid undvika skador mot civila och ändå pekas vi ut som det hänsynslösa landet som gör allt den kan för att skada civilbefolkningen.
Vår erfarenhet under denna sabbat var omskakande – men utan någon skada. Detta var inte fallet för Yossi Susan: Efter att han hörde sirenerna kände han sig tvungen att köra för att kontrollera sin höggravida hustrus situation. En Gradmissil träffade hans bil och dödade honom omedelbart.
 
Som jag nämnde, var vi gäster i Nitsan. Detta är en liten by som i huvudsak bebos av några av de människor som flyttades från Gush Katif, (den judiska bosättningen i Gaza) för 6 år sedan. Gush Katif upplevde många år av raketer, utan att de hade något riktigt skydd. Mirakulöst nog hade vi då mycket få dödsoffer. Bosättarna flyttades från Gush Katif ( efter det att Israel  lämnade Gaza) med motiveringen att palestinierna då skulle avstå från fortsatt beskjutning mot Israel. Många hundra raketer senare vet vi att så inte var fallet! Deras mål är att döda – och de bryr sig egentligen inte om om vi lever i Gaza, Ashkelon eller Tel Aviv!

Annonser

7 svar to “En annan verklighet”

  1. Duritzan augusti 30, 2011 den 10:38 f m #

    Statistik säger så litet. Men när händelserna bakom statistiken får namn upplevs de helt annorlunda.

  2. Ralph Haglund augusti 30, 2011 den 12:17 e m #

    Som icke-jude men med aktiv pro-israelisk blogg i Sverige har jag ofta känt mej hotad här. Kanske inte fysiskt men om man tänker lite på tramtiden.
    På 70-80-talet var jag mycket i Israel, men första gången Thailand 1975 och mycket där sedan 1990, så jag har funderat mycket på var man skulle dra sej om Sverige blir alltför muslimskt. Har sedan 5 år också en fru från Thailand och som sagt – där ser man skyltar på hebreiska, minns redan 1987 snackade jag med en tjej som serverade i restaurang – som pratade hebreiska. Nu är det blandat – det är tyvärr så att nyutsläppta israeliska soldater ställer till med en del i Asien. Där finns rabbiner som försöker tala dom till räta. Men annars berättar min syster, boende i Israel sen ett dussin år, hur media där är mycket mer positiva till Thailand än i Sverige – de flesta stories här berättar mest om bartjejer i Thailand – på totalt fel sätt. De ser det bara från svenskt gammeltantshåll.

  3. Gurra G augusti 31, 2011 den 12:48 e m #

    Intressant läsning. Israels svar på dessa vidriga attacker var en liten random flygbombning av Gaza. And on it goes…

    Hur kan ni ta ställning för varken den ena eller andra sidan i det här? Israeliska staten beter sig som grisar och Hamas beter sig som svin. Och båda sidor tycker att grisar är orena djur.

    • idiotsäkert - noomi berlinger-stahl september 1, 2011 den 7:27 f m #

      Så ser jag det inte alls. Det enda gemensamma är att vi båda är parter i samma konflikt. Om man utgår från att Israel har rätt att existera inom säkra gränser sä är både terrorist attacker mot civila och raketbeskjutning från Gaza mot civila mål olagliga och oacceptabla . En statsmakt kan inte sitta passiv när den blir anfallen av en annan makt. Israeliska medborgare har rätt att leva utan att bli beskjutna. Om Hamas eller andra beväpnade grupperingar i Gaza väljer att förlägga sina offensiva krafter bland sin egen civilbefolkning så får de även ta ansvar för konsekvenserna. Kamal Nirab, som planerade attackerna för Hamas Popular Resistance Committees (PRC), valde att gömma sig i ett civilt område. Det är ingen tillfällighet, det är ett system. Eventuella civila Gazabor som stryker med vid israelisk återgällningsaktioner är högeffektiv ammunition i propagandakriget mot Israel. Dessa liv har i Hamas ögon inget värde, annat än som kanonfodder.

      • Gurra G september 1, 2011 den 2:23 e m #

        Oerhört oansvarigt och insiktslöst av Israel att gå på den strategin från Hamas. Som du själv skriver är det en strategi som gynnar Hamas och kostar oskyldiga liv på båda sidor.

        Det visar tvåsaker: Hamas är syniker som inte ser värdet i Israeliska eller Palestinska liv och Israel ser inte värdet i Palestinska liv.

        Båda sidor beter sig som svin, men det är bara en sida som ockuperar den andra och hindrar den att leva och verka. Svårt att säga vilken sida som är värst…

  4. Anna september 4, 2011 den 4:54 e m #

    Intressant. Dock förstod jag inte vad du ville rätta när det gällde kvinnan som gav lektioner i svenska…?

    • idiotsäkert - noomi berlinger-stahl september 5, 2011 den 1:13 e m #

      Skyltens ägare trodde att den svenska kvinnan annonserade svensklektioner. I själva verket stod det att hon ville hyra ut sitt hus. Jag har ingen aning om det var ett missförstånd eller om svenskan avsiktligt var missledande.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: