Sagor och verklighet

2 Dec

Barnen och jag hade en intressant diskussion om varför jag avgudar Pippi Långstrump men tycker illa om Karlsson på taket. Jag har läst mycket Pippi för barnen, men nästan ingen Karlsson. Faktum är att jag har läst de flesta av Astrid Lindgrens böcker för barnen. Men inte Karlsson. Pippi och Karlsson är ju lika på många sätt. De är båda anarkister, ohämmade, okontollerbara. Men skillnaden mellan dom är att Karlsson är totalt egoistisk medan Pippi är genomsnäll. Jag finner Karlssons hänsynslöshet outhärdlig, jag förstår att det är roligt men jag upplever honom bara som usel och pinsam. Sen kan man fråga sig varför en vuxen människa ödslar bort sin tid på att fundera på barnböcker.

”Jag visste att en av oss hade ätit för mycket”, sa Kanin till Nalle Puh, som förätit sig och därför fastnat i dörren på vägen hem från en god lunch hos Kanin, ”och det var inte jag”.

Jag älskar Nalle Puh, har alltid gjort och kommer alltid att göra. Mest älskar jag Nasse och Ior, och sen Kanin och Uggla. Och Puh förstås, och Tigger och Kängu och Ru.

Man träffar dem ganska ofta, typerna från Sjumilaskogen, väldigt rädda Nassegrisetyper som just därför håller så hårt på sin värdighet, eller Ior-åsnor som förvandlat självömkan och pessimism till en konstform. Dorothy Parker, som jag också älskar, avskydde Puhs upphovsman, A.A.Milne,  i allmänhet och Nalle Puh i synnerhet. Milnes bok ”Now we are six” spolade hon totalt i sin tidningsrecension, trots att hon visste att recensenter som tar avstånd från A. A. Milne anses i klass med folk som sätter eld på hem för föräldralösa barn.  I sin recension av Nalle Puh, som hon skrev under pseudonymen Constant Reader, skriver Parker att när Puh la till ett extra tidelipom för att göra sin utomhussång lite gnoligare så blev det ett tidelipom för mycket.  ”Det var ordet gnoligare, mina raringar, som markerar den första gången i boken Huset vid Puhs Hörna som fick Constant Weader att kräkelikräkas.” (min översättning)

Ibland funderar jag på om det är jag eller världen som är galen. I mitt inre tror jag nog som Kanin, att en av oss har en skruv lös, och det är inte jag. Jag har bott i Jerusalem i trettio år. Utan att ge mig på några skarpare analyser så ser jag det jag ser med egna ögon. Det råder inte apartheid i Jerusalem, eller någon annan stans i Israel heller, för den delen. Därmed inte sagt att det inte är svårt för palestinierna. Men det de lider av är inte apartheid. Vart man än tittar i vardagslivet så ser man judar och araber, sida vid sida. Utom möjligen i synagogan.

Araber i Israel har samma rättigheter inför lagen som judar. Araber delar samma sjukhus, shoppingcentrum, kommunaltrafik m.m. som alla andra invånare i Jerusalem. De har rätt till samma bidrag av myndigheterna som andra medborgare. Många palestinier jobbar i den västra, judiska, delen av Jerusalem.

Judar åker till Abu Gosh, ett arabiskt samhälle fem minuter utanför Jerusalem, för att äta autentisk humus. Häromdagen såg jag en palestinsk familj som handlade i snabbköpet jag befann mig i i den judiska delen av Jerusalem. De köpte israelisk industrihumus. Det är som om en svensk skulle köpa frusna, plastförpackade ”svenska köttbullar” och ta med sig hem från ett besök i Japan.

Min vän Aron jobbar som statsanställd försvarsadvokat. Han försvarar staten när medborgare kommer med lagliga krav eller anklagelser. För det mesta drivs de fall han har att göra med av palestinska medborgare. De har samma rätt som alla andra att stämma staten och dess myndigheter.

Inget av detta är uppseendeväckande. Det är som det ska. Alla medborgare ska ha samma rättigheter. Det stör mig inte heller att palestinier ibland inte har samma skyldigheter som judiska medborgare. Mina barn behöver göra två (för flickor) respektive tre års obligatorisk militärtjänst. Det behöver inte palestinska medborgare, även om några av dem frivilligt anmäler sig till armétjänst eller civiltjänst. Under rådande förhållanden kan jag mycket väl förstå att det skulle vara svårt för israeliska araber att behöva kämpa mot andra araber. Men jag kan inte förlika mig med anklagelserna om apartheid. Om man blandar ihop termerna, förvanskar, överdriver medvetet eller omedvetet, så blir hela diskussionen meningslös. För man talar om fantasifoster, och inte om en verklighet.

Sagor i all ära, men små uppkäftiga flygande gubbar finns faktiskt inte. (Och tur är det)

Annonser

Ett svar to “Sagor och verklighet”

  1. duritzan december 2, 2011 den 3:14 e m #

    ”varför en vuxen människa ödslar bort sin tid på att fundera på barnböcker”
    Kan det vara därför att en bra barnbok förmedlar centrala värderingar som är giltiga både för barn och vuxna? Bra barnböcker viktiga – viktigare än vuxenböcker. Vuxna är inte lika formbara som barn och tar därför inte till sig det boken försöker förmedla – om det inte överensstämmer med de värderingar den vuxne redan har. Men barnen är öppna för intryck på ett helt annat sätt. Just därför är barnböcker viktiga.

    Vissa barnböcker läser jag fortfarande (vid 66 års ålder) om och om igen. Det är helt enkelt bra böcker och dessutom skrivna på ett sådant sätt att även barn kan ta till sig och förstå det som är viktigt även om de naturligtvis gör det på ett annat sätt än en vuxen.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: