Låt mig gråta i fred

18 Apr

Vi glömmer inte förintelsen. Det är något med den systematiska, men samtidigt totalt meningslösa utrotningen av Europas judar som ger Shoa en annan emotionell dimension än andra konflikter. Förintelsens minnesdag uppmärksammas överallt i Israel . Dagarna runt minnesdagen talar vi, sjunger, tänker och diskuterar Shoa. Betnér säger att vi judar gnäller så förbannat.

Tonen i Israel är att vi minns det som hänt, lär oss, hedrar och sörjer. Aldrig någonsin talar man om hämnd. Rättvisa går inte att skipa.  Ofta hör vi den äldre generationen säga att de ser sina liv, sina barn och barnbarn, staten Israel och dess prestationer som sin hämnd på nazisterna. De ville förinta oss, men vi inte bara överlevde, vi gjorde något av våra liv. Pilutta dig, Hitler!

För varje år blir Förintelsens dag svårare att bära. Ju mer jag läser, ju mer jag förstår, desto svårare är det att förlika sig med det som hände. Breiviks vittnesmål, som reflekterar hans förvridna tankesätt, ekar mot bakgrunden av vittnesmål från överlevande. Att inte vara likvärdig, inte ens mänsklig, i andras ögon. Att vara en annan form av väsen vars själva andningstag är ett hot. Mitt i livet ändras ens existensvillkor. Du, som trodde dig vara en person med samma rättigheter som alla andra, kan nu bestraffas, begränsas och förföljas, spärras in bakom taggtråd, användas som försöksdjur, torteras, avrättas eller avlivas, inte för något du gjort eller ens tänkt, utan för att du är född av fel föräldrar.

Judar är inte en ras. Europeiska judar är vita, etiopiska judar är svarta.  Men judar fick, eller får, bli det Talmud kallar  ”acher”, den andra. Den andra är inte det jag är och därför har de inte samma rättigheter som jag. Det är svårt att stå ut med tanken på att människor ganska lätt kan lära sig betrakta omgivningen på det sättet. Det nazistiska tänkandet anammas av såväl herre som slav.

Jag sitter i bilen och lyssar på ett inslag om Israels radios musik-projekt inför Förintelsens dag. Projektet går ut på möten mellan populär-musiker och överlevande som berättar sin historia, vilket sen ska  ”översättas” till sånger. Shraga Nitzner, en överlevande,  berättar hur han och de andra fångarna under tvångsarbetet i ett av Auschwitz läger blev beordrad av en SS officer att sjunga. Med sin skakiga gammelmansröst sjunger han det han sjöng för nazisten, en barndomssång på Hebreiska om ett judiskt hemland och frihet. Det var hans frihet, hans hämnd, att sjunga om sitt hemland inför sin bödel. Tårarna rinner ner för kinderna när jag lyssnar, men det är andra tårar, jag har ett eget land att gråta i.

Israel kom inte till på grund av Förintelsen, och Förintelsen är inte Israels raison d’etre. Shraga sjöng en sång om ett hemland i Israel som han lärt sig småskolan i Polen, långt innan statens tillkomst. Judisk historia i diasporans alla länder har ett centralt tema, hemlängtan. Kanske borde vi ha ändrat adress för länge sen, kanske är det hårdnackat, nostalgiskt, bakåtsträvande eller onaturligt. Inte desto mindre, det är som det är, och hemlängtan har blivit en del av vårt kollektiva arv. Säkert har det bidragit till antisemitismen, säkert har det ständiga utanförskapet krävt många offer.  Dock är det inte stor mening med att kritisera det historiska bandet mellan judar och det heliga landet. Judar har alltid haft ett heligt land.

Ikväll kommer min församling att ha en minneskväll. I år tillägnas den Raoul Wallenberg. (OK, det är jag som arrangerar, så det är inte direkt en tillfällighet). Raoul Wallenberg var en hjälte. Många tusentals människor har honom att direkt tacka för sina liv. Utöver sitt mod, och sin effektivitet, har vi något annat att tacka Wallenberg för. Något i hans inre manade honom till handing. Han såg det absurda i att vissa människor ansåg sig ha rätt att förgöra andra. Wallenberg riskerade livet för att rädda judar. Därmed räddade han även mänskligheten. Han var en rättfärdig man i en vansinnig värld. På vår minneskväll kommer Professor Shlomo Stern att tala om hur han räddades av Wallenberg. Prof. Stern blev kardiolog. Han har ägnat sitt liv åt att rädda liv. En hjärtesak.

Att fira Raoul Wallenbergs mänsklighet blir vår hämnd, inte bara mot nazismen, utan mot alla som hjälpte nazisterna, eller försummade möjligheten att hjälpa de miljoner, inte bara judar, som systematiskt utrotades. Mänsklighetens hämnd på omänskligheten. En smula hopp bland hopplöshetens tårar.

Annonser

3 svar to “Låt mig gråta i fred”

  1. Linda Olsson april 19, 2012 den 2:31 f m #

    Vacker och tänkvärt! Jag tror själv att det finns en otrolig kraft i vänskap. Det går inte att se en annan ras, religion, nationalitet eller kultur som en fientlig totalitet om man har en vän från den. Därför tror jag det är finns fantastiska möjlighet idag med vår tids kommunikationer att odla de goda kontakterna. Att odla vänskaper över alla gränser. Och jag tror det är absolut avgörande för vår gemensamma framtid.

Trackbacks/Pingbacks

  1. Yom HaShoah – Förintelsens minnesdag « fredsprocessen - april 19, 2012

    […] också bilderna hos Kim Milrell och läs Noomi Berlinger-Stahls blogginlägg ”Låt mig gråta i fred”. Share this:FacebookTwitterDiggE-postSkriv utLike this:GillaBli först att gilla denna […]

  2. Yom HaShoah 2012 | Mina tankar - april 19, 2012

    […] Låt mig gråta i fred (från bloggen: Idiotsäkert) […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: