Jerusalems dag

22 Maj

Jerusalem är byggt på kullar, eller om man inte har så höga krav, berg. På hebreiska heter Scopusberget Har Hatzofim, Utsiktsberget. Berget ligger norr om Jerusalems centrum, både nutidens och den 3000 år gamla, ursprungliga stadskärnan. Man kan tänka sig hur judarna från Galileen i norr vallfärdade till Jerusalem tre gånger om året med kameler och åsnor tungt lastade med offergåvor och förnödenheter. Alla som någonsin suttit på en kamel kan lätt föreställa sig hur barnen tjatar, ”jag mår illa, är vi inte framme snart, jag måste kissa, min kamel stinker, varför kan inte jag få äta druvorna, varför har alla andra en skrinda”. Och trötta, dammiga mammor som svarar, ”Druvorna är till prästerna vid templet. Du vill väl inte att vi ska vara den enda familjen norr om Genesaret som kommer fram utan en offergåva? Sluta knuffa lilla Sara, det finns gott om plats för er båda på kamelen. Om du inte slutar kivas får du sitta på åsnan”.

När de äntligen kom fram till Utsiktsberget blev det slut på tjatet. Staden, med templet i mitten, bredde ut sig framför pilgrimerna. Alla stigar var fyllda av tillresande. Från staden nedanför hördes försäljarnas rop, psalmer och böner blandade med råmanden och åsnors bräkanden.

Idag ligger två viktiga institutioner på Scopusberget, ett av Hebreiska Universitetes campus, samt den ena delen av Hadassa-sjukhuset. Jag pluggade på universitetet på Scopusberget, för länge sedan när campuset var helt nytt. Ofta var det långtråkigt, och jag har många skrivböcker fyllda med teckningar av den vackra omgivningen. Första gången jag besökte sjukhuset på Mount Scopus var för att föda barn. Alla mina tre döttrar är födda där. De senaste veckorna har jag åter haft anledning att vara där dagligen, under helt andra omständigheter. Min syster är inlagd där och jag besöker henne så ofta jag kan.

Under dagtid är sjukhuset fullt av aktivitet. Om någon vill ha snabb tillgång till ett fotogalleri av Jerusalemtyper, så är sjukhuset att rekommendera. På BB föds varje dag flera dussin bebisar, som är så barnsliga att de inte ens vet om att de är arabiska eller ultra-ortodoxa bebisar, eller alldeles vanliga, dvs. precis som jag.  I mörkret är alla katter grå, i sjukhussärken är alla människor rädda, och kalla.

Av uppenbara skäl är det här en svår tid för familjen. Oron gnager, gammalt skräp flyter upp och täpper till kommunikationerna, hopp och hopplöshet byter plats med hisnande hastighet. Jag tar den hjälp och det stöd jag kan få. Många, både vänner och folk jag inte känner, erbjuder hjälp. Under de senaste månaderna har jag fått stöd från de mest oväntade håll. Som det jag upplevde i helgen. I lördags, på vår sabbat, sov jag över på sjukhuset. Jag åker inte bil på sabbaten. Lång historia, som jag inte tänker gå in på här. Sjukhuset ligger långt ifrån mitt hem, alltför långt för att gå. Många patienter på sjukhuset är själva ortodoxa, eller har anhöriga som inte kan besöka dem på shabbat. För att underlätta för oss upplåter sjukhuset plats att sova över. Några ultra-ortodoxa gubbar håller i projektet. Sådana som jag under vanliga omständigheter aldrig skulle tala med. Om man kommer till sjukhuset innan sabbaten på fredag kväll och säger att man vill sova över så får man en madrass, rena sängkläder och anvisningar till något ledigt utrymme. Hoppfulla och nervösa blivande fäder blandas med oroliga föräldrar till sjuka barn och utvakade barn till gamla. Det serveras tre varma måltider, alla är välkomna. En skylt på väggen uppmanar de närvarande att inte fråga andra varför de är där. Allt är gratis. Och effektivt. En vänlighet långt utöver mina drömmar.

Detta ser jag från utsiktsberget, nu. Längst upp på berget, ett lärdomssäte, där jag lärde mig att flörta och att man väljer kurser efter föreläsare, snarare än efter ämnet det föreläses i. Och på andra delen av berget, ett sjukhus där jag blev mamma, för första, andra och fjärde gången. Och där det ibland finns en enorm lojalitet mellan människor. En äldre muslimsk dam har en anhörig på samma avdelning jag besöker. Vi har inget gemensamt språk, så vi talar bara några ord med varandra. Mest Hamdulila, prisa gud. Men vi ser varandra och hälsar. I lördags fick jag en puss och kram. Det fick jag inte av Rabbin Yitzchak, han som delar ut sovplatser. Men vi pratade en stund och det var fint. Utsikterna är inte strålande, men utsikten är fin.

Annonser

Ett svar to “Jerusalems dag”

  1. duritzan maj 22, 2012 den 3:03 e m #

    Onormala situationer leder till onormala kontakter. Dessbättre är de oftast positiva. Det märkliga är att i goda tider ser vi ofta med avund på andra. I onda tider har vi lättare att hjälpas åt.
    Önskar din syster och övrig familj allt gott.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: