Narr(ativ)

27 Jun

Heraclitus sa att man inte kan gå in i samma ström två gånger. Om jag förstår honom rätt så menar han att  vattnet som rinner i strömmen hela tiden förnyas och förändrar sig, så att det som möter en alltid är annat vatten. Eller så  menar han att man bokstavligen helt enkelt får hitta sig en annan strömfåra nästa gång man vill ha sig ett dopp, men meningen (och strömmen) blir inte fullt så djup då.

Låt mig åter en gång börja från början. 1947 föreslog FN en delning av det dåvarande Palestina i två stater, en judisk och en arabisk. Vid den tidpunkten bodde ca. 1 miljon araber och 250,000 judar i Palestina. Delningsförslaget accepterades av den judiska ledningen, men förkastades av Arabligan. När staten Israel utropades en kort tid senare lämnade en stor del av den arabiska befolkningen landet, en del under hot, de flesta med uppmuntran av lokala ledare, med avsikt att komma tillbaka så snart den nya staten besegrats militärt av Arabligans samlade styrkor. Ca. 700,000 araber blev flyktingar och hamnade i Jordanien, Libanon, Gaza och Syrien.

När vi talar om ett israeliskt och ett palestinskt narrativ, talar vi om samma historia, där respektive sida väljer att betona de delar som bäst uttrycker hur de ser situationen, medan vi samtidigt bortförklarar eller döljer de aspekter som är obekväma för den önskade framtida utgången.

Förra veckan intervjuades jag av en svensk sociologistudent som skriver en uppsats om förhållandet mellan judar och muslimer i Jerusalem. Bland andra svåra frågor, frågade hon hur jag tror att det går att lösa vår konflikt. Trumvirvel…. Den enda möjliga lösningen är om bägge sidor beslutar sig för att fästa blicken på framtiden istället för att fixera sig vid det som varit. Vi är alla vårt förgångnas gisslan, men det är inte realistiskt  att en av oss någonsin kommer att få den andra sidan att inse att allt är deras fel. Liksom i tanken bakom medlingprocesser, kan man inte uppnå en kompromiss genom att slå den andre i huvudet med historiska anklagelser. Visst spelar det förgångna en stor roll, men det som har varit går inte att ändra på.

I slutet på maj godkände den amerikanska senaten en lagändring, det. s.k. Kirk amendment, enligt vilken UNWRA, FNs organ för palestinska flyktingar, ska rapportera hur många av deras fem miljoner nu registrerade flyktingar som motsvarar UNWRAs ursprungliga mandat, dvs. är araber som varit bosatta i mandatområdet mellan juni 46 och maj 48 och då förlorat sitt hem och sina inkomstmöjligheter. När UNWRA skapades fanns det ungefär 700,000 sådana personer, dvs. de ursprungliga flyktingarna. Uppskattningsvis finns det idag ca. 30.000 personer som faller i den kategorin. I den amerikanska lagändringen ingår inget annat än kravet att UNWRA ska rapportera hur många klienter som faller i den kategorin, men inom arabvärlden cirkulerar rykten om att detta är det första steget i en massiv omvärdering av USAs stöd till UNWRA. USA bidrar idag med 240 miljoner dollar om året, ca. en fjärdedel av institutionens budget. Sen organet skapades har USA givit över 4 miljarder dollar till UNWRA och är den i särklass största bidragsgivaren. UNWRA har 29,000 anställda, som nästan alla är palestinier. Som jämförelse kan nämnas att UNHCR, det FN organ som tar hand om alla andra flyktingfrågor i världen, är ansvariga för 34 miljoner flyktingar och har färre än 8000 anställda. En intressant artikel av Ben Dror Yemini i ämnet kan ni hitta här (på engelska). https://docs.google.com/document/d/1GFfTt683mYC_tb_2y1LQjIYyghtVyyly3XPTnXXmMSA/edit?pli=1

UNWRA, som bland annat driver omfattande skolverksamhet, har haft stor betydelse för skapandet av en stark nationalistisk palestinsk identitet. Se http://prrnblog.wordpress.com/2012/03/09/shabaneh-the-role-of-unrwas-education-programmes-in-the-reconstruction-of-palestinian-nationalism/

Utåt sett liknar denna skolverksamhet det sätt på vilket judar runt om i världen har egna skolor där de judiska barnen lär sig om sin religion och historia, samtidigt som de formar band till andra judiska barn som blir den primära referensgruppen. Dock, tror jag att det är en viss skillnad mellan en religiös och en nationell identitet. UNWRAs skolor har tagit aktiv del i skapandet av tre generationer som definierar sig själv som flyktingar, som, eftersom de är palestinska flyktingar, faller under UNWRAs mandat och får ekonomiskt stöd av UNWRA. UNWRA, som är det största FN organet, formar sina egna nutida och framtida klienter. Den tyske sociologen Robert Michaels som formulerat “Oligarkins järnlag” om hur föreningar alltid strävar att föreviga sig själv, skulle ha varit stolt.

I två tusen år har judar drömt om att återvända till Sion. När det äntligen kom på fråga, 1947, var det en kompromisslösning som lades fram. Dåtidens judiska ledning tackade ja, trots att förslaget tilldelade den blivande judiska staten en landremsa som endast var en liten del av det historiska riket.

Det går inte att stoppa strömmen, eller att backa historien. Inte ens om man är helt övertygad om att man har rätt och att motståndarna ljuger.  Det är mycket i livet som är orättvist, dumt, kortsynt, egoistiskt. Låt det flyta iväg med strömmen, snarare än att fylla fickorna med allt skräp som annars hotar att dra ner oss mot botten.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: