Vardagsfunderingar, valdagsfunderingar

22 Jan

Nu är det så här att det är lite struligt att ha två bloggar, den här, min förstfödda, och den på Renew Magazine. För att hålla liv i en blogg behöver man i första hand skriva, men även göra en del annat som till exempel att dela på Facebook och allmänt göra reklam för sig. Det vill säga, om man vill att någon ska läsa ens alster. Jag har inte varit så nitisk på den fronten på sistone och trafiken på bloggen har nästan helt upphört. Så nu ska jag försöka skärpa mig i några veckor, och om det inte ger önskat gensvar så stänger jag den här butiken, tills vidare. Ni som läser bloggen är varmt välkomna att komma med synpunkter så att jag inte känner att jag snackar med väggen.
Yedidya, vår församling här i Jerusalem är känd för sin gästvänlighet. Varje vecka är det någon av medlemmarna som har vakten och tar med eventuella hungriga eller ensamma besökare på shabbatmåltid. Förutom turister kommer det ofta nyinflyttade, studenter och udda typer. Förutom de enstaka gästerna tar vi även emot organiserade grupper, ofta pilgrimer eller andra religiösa gupper. För oss är det spännande och intressant att träffa människor från andra religioner och kulturer och vi hoppas att gästerna får en djupare inblick i israeliskt samhälle genom att ha möjlighet att se hur vi ser ut på nära håll. På det sättet har vi brutit bröd med evangelister från USA, en svart kvinnlig präst från Kamerun, en ung muslim från Betlehem, tyska kommunalpolitiker och en massa andra människor från världens alla hörn. En del är blyga, en del är framfusiga, men som regel blir det väldigt trevligt.
Som förälder, tror jag att min största insikt någonsin är att jag inte alltid har rätt. Det betyder inte att jag aldrig har rätt, men det betyder att jag är medveten om att jag ibland känner något visst väldigt starkt, som senare helt enkelt visar sig vara fel.
För någon vecka sedan hade vi gäster som är här på ett program som heter EAPPI. När vi har gäster så är vi relativt väluppfostrade så vi frågade lite grann om programmet, men gick inte in på detaljer. Det var som vanligt en väldigt trevlig kväll med tre rara norska tjejer, som frågade en hel del frågor om hur ortodoxa judar lever och om våra liv i största allmänhet. Några dagar senare slog jag upp organisationen och vad de står för och nu undrar jag om jag gjorde rätt i att ta emot medlemmar ur just detta program. Jag vill gärna vara gästfri, men jag vill ogärna vara en idiot, och ännu mindre ett fikonlöv.
EAPPI betyder Ecumenical Accompangiement Program in Palestine and Israel, men borde rätteligen heta Eucumenical Accompanigement Program in Palestine against Israel. Programmet består av ett förtiotal frivilliga från olika delar av världen som skickas till Västbanken, som programmet benämner Palestina. Avsikten med programmet är att skydda palestinier i deras vardagsliv från sammanstötningar med judiska bosättare eller den israeliska armén. Volontärerna kommer till Israel på tre månader och bor på den palestinska sidan. Såvitt jag förstår eskorterar de frivilliga sina värdar dit de vill gå, för att skydda dem, i fall av eventuell problematisk kontakt med bosättare eller armén.
Jag utgår ifrån att de internationella volontärerna kommer hit med de bästa avsikter att hjälpa till och beskydda. Jag utgår också ifrån att människor som lämnar sina normala liv för att bo under primitiva förhållanden på landsbygden under tre månader, är djupt engagerade i konflikten och a priori accepterar premissen att arabiska invånare på Västbanken regelbundet utsätts för obefogat våld. I objektivitetens namn spenderar gruppen även en vecka i Israel, där de talar med s.k. representanter för den judiska sidan. Denna gång talade de bland ett fåtal andra med en amerikansk judisk bosättare som av beskrivningen lät spritt språngande och den berömda atomspionen Mordechai Vanunu som suttit i fängelse en längre tid för landsföräderi. Och oss, fast vi var för artiga för att tala politik.
Det är mycket som är fel med Israels närvaro på Västbanken, och jag tycker att det är en av de viktigaste frågorna för den nya regeringen som väljs in idag att försöka lösa. Att olika lagar gäller för palestinier och judar på Västbanken är omoraliskt och ohållbart. Men det är inte frågan här. Det bor över 2 miljoner palestinier på Västbanken och ca. 400,000 judar. Förra året rapporterade den israeliska människorättsorganisationen BeTzelem om 400 fall av bosättartrakasserier av palestinier. Det är givetvis 400 fall för många. Samtidigt är det ju märkligt hur många av dessa fall som bevittnas av just de 40 EAPPI utsända som befinner sig på plats. Jag tror inte att de internationella volontärernas närvaro bidrar till fred. Om volontärerna spenderar tre hela månader här för att skydda palestinierna från förtryck, så måste detta förtryck för eller senare åskådliggöras. För att de frivlliga ska kunna känna att de är till nytta, måste situationer skapas där de utländska beskyddarna kan få lön för mödan. EAPPIs hemsida nämner inte möjligheten att eskorterar judar som utsätts för våld av palestinier. Dagligen kastar unga palestinier stenar eller Molotovcoqtails mot civila israeliska mål, oftast på Västbanken men även inne i Israel. Jag har lekt med tanken att kontakta EAPPI och fråga dem om deras policy inför möjligheten att även skicka följeslagare för att skydda judar, men jag tror inte de skulle vara mottagliga för tanken.
De som i slutändan kommer bli lidande av EAPPIs mission är i vanlig ordning palestinierna. Den tillfredställelse de kan få ut av att få medhåll av en grupp naiva europeer är inget ett alternativ till att föra det egna samhället framåt. Man kan visa de dumme Schweden vilket fint och modernt jordbruk bosättarna har, medan palestinierna tvingas bruka jorden enligt traditionella metoder och underförstått mena att om bosättarna inte hade tagit jordbruket ifrån urinnevånarna, så hade de nu varit de som droppirrigerade och exporterade drivhusjordgubbar. Man skulle kunna tänka sig att EAPPI i stället lät sina frivilliga hjälpa till med att bygga upp olika aspekter av det palestinska samhället, utbildningsväsendet, turistnäringen, sjukvården, you name it. En typ av “vi hjälper er att göra livet bättre”, snarare än, ”vi kommer för att applådera er misär”.
Den ledande palestinska tesen är att Israel och palestinierna lever i ett motsatsförhållande, där antingen eller, gäller. Om det går bra för Israel, så betyder det automatiskt att det går dåligt för palestinierna. En palestinsk framgång är när Israel lider nederlag. Men det är en väldigt begränsad seger. Det skulle i mina ögon vara en betydligt större seger för palestinierna att ha egna framgångar att peka på, snarare än att bygga sin identitet på att föreviga konflikten.
Det är, som sagt, möjligt att jag har fel och att EAPPIs program är värdefullt. Men om jag har rätt är det ytterligare ett cyniskt program, där de frivilliga får leka sheriffer, och åka hem med hjältegloria, utan att utsätta sig för exotiska smittosamma sjukdommar eller miliser som skjuter först och frågar sen, t.ex. i Afrika eller andra avlägsna krigshärdar.
Här är en länk som jag hittade av en tillfällighet, som stärker möjligheten att jag har rätt, den här gången.
http://blog.camera.org/archives/2011/08/eappis_narcissistic_grandstand.html

Annonser

4 svar to “Vardagsfunderingar, valdagsfunderingar”

  1. duritzan januari 22, 2013 den 2:32 e m #

    Kanhända åkte gruppen hem fylld av stolthet över att ha ”beskyddat” förtryckta krakar. Eller så gav besöket hos dig och din familj en annan bild än de väntat sig av vad judendomen innebär. Som skyldigheten att göra mitzvot t.ex. Utan att möta människor med en annorlunda världsbild än vår egen kan vi aldrig ompröva vår och våra gäster får inte chansen att ompröva sin.
    Sedan vore det en välsignelse om man slutade hävda att frågan gäller religion. Båda religionerna har en gemensam bas. Men allt som drivs till fanatism, oavsett vilken religion eller politisk färg det gäller, leder till fiendskap.
    Och med tanke på vad som hänt i Malmö de senaste åren vore det inte fel att be EAPPI om beskydd för Malmös judiska invånare!
    Fel eller rätt – det får vi nog aldrig veta. Vi får (möjligen) veta utfallet av det vi gjort. Inte hur det blivit om vi gjort annorlunda.
    Om deltagarna i EAPPI-gruppen kom från Sverige finns ju möjligheten att kontakta dem för att höra hur de upplevt situationen i Israel resp. på Västbanken…

  2. Bettina Schwarzman januari 22, 2013 den 8:43 e m #

    Sakert har du astadkommit nagot gott genom att ha dessa manniskor over hos er. Ni har satt gott exempel och visat att israeliska judar ar fina manniskor som ar trevliga och oppnar sina hem for gaster. Kann dig inte dum, utan stolt!

  3. Janne Robberstad januari 23, 2013 den 10:06 f m #

    Kjære Noomi.
    Eg var ein av dine gjester denne kvelden, og eg vil takka for ein av dei finaste kveldane eg hadde i Israel den veka eg var der. Eg var ikkje deltakar på EAPPIs program, men besøkte venninna mi som er det. Å få lov å delta på Shabbat, først i synagogen og så bli invitert heim til deg og din familie og ta del i feiringa, var ein flott opplevelse.
    Sidan eg ikkje er deltakar på EAPPI, kan eg ikkje så mykje om organisasjonen, utanom det som eg såg og oppfatta den vesle veka eg var med på deler av programmet deira. Så det er nok best om folk derfra sjølv fortel kva organisasjonen står for og ikkje står for, slik at eg ikkje seier noko feil. Men min oppfattning er at dei er PRO-menneskerettighetar, ikkje PRO-Palestina. Og at dei prøver å forsvare den svakaste part uavhenging av om det er jøde, palestinar eller kristen.
    Av dine tre gjester den kvelden, er det nok eg som er den mest naive av oss. Eg som var turist i ei veke. Som vanleg norsk statsborger, har ein to hoved-påvirkningskilder om Israel: Bibelhistorien og nyhetene.
    Bibelhistorien ligger godt planta allerede fra barndommen av fra søndagsskulen, seinare gjennom kristendomsfaget på skulen, og religionsfag på videregåande.
    Nyhetene er sensjonsprega og snakkar i helst i overskrifter. Og sidan det er ei stund sidan eg slutta på skulen, er det vel helst nyhetene som får påverka mest. Og dei er ikkje spesielt snille. Det er vanskeleg å unngå å bli påverka, og eg er nok litt fordomsfull blant anna mot Israel. Eg har ikkje spesielt lyst å ha fordommar, så det var ein av dei viktigaste grunnane til at eg ville reisa og besøke landet og venninna mi. For å sjå og oppleva sjølv, for å møta folk. Gjennom møte med menneske, utfordrast fordommar og som regel forsvinn dei, og det veks fram ei djupare forståing. Gjennom møte med menneske, gjennom samtalar, gjennom felles opplevingar.
    Eg visste før eg kom, at Israel/Palestina-konfliken er veldig kompleks, og at eg som utanforståande aldri heilt vil forstå nøyaktig kor komplisert den er. Det har eg fått bekrefta.
    Det eg har lært, er at den jødiske delen av befolkningen er langt meir sammensatt enn eg hadde forestilt meg. Så mange ulike tradisjonar, politiske synspunkt, religiøse oppfatningar, folk fra så mange land med ulike språk og kulturar og bakgrunn, som er samla i ein enorm smeltedigel. Det er litt av ein utfordring berre det, å få alle til å leva i fred og fordragelighet internt, utan ein felles fiende utanfra.
    Eg har og fått eit ørlite innblikk i alle dei ulike måtane ein jobbar for fred gjennom ulike organisasjonar. Synagogen dåkas sitt program for å invitera utanforståande med på Shabbat-feiringa er eit viktig bidrag her for å auka forståelse og innsikt.
    Ikkje minst har eg lært det som eg får bekrefta igjen og igjen, folk er folk. Uavhengig av religion og rase og kultur og økonomi og anna. Dei er stort sett gode og ynskjer eit liv i fred og eit godt liv for seg og sin familie og sine venner og naboar.
    Eg håpar at du og familien din ikkje angrar på at dåke inviterte oss på besøk den kvelden, for meg var det ein lærerik kveld, der eg følte at eg var blant venner. Sjølv om me måtte ha ulike tankar om politikk.

    • idiotsäkert - noomi berlinger-stahl januari 23, 2013 den 10:13 e m #

      Kära Janne,
      Jag förstår att det måste vara mycket obehagligt för dig att läsa mitt inlägg. Det är givetvis inte riktat mot er som besökte oss, utan mot det jag läst om EAPPIs verksamhet, vilket chockade mig lite. Jag är inte rädd för människor, och inte heller för olika åsikter. Jag är däremot rädd att EAPPIs volontärer genom att ha besökt oss, eller liknande hem, har en känsla av att de nu är balanserade mellan de två narrativen. Jag vet inte vad jag kan göra åt saken och jag är ledsen att du eller ni nu kom i kläm.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: