Förintelsens dag 2014

25 Apr

Min hjärna är indelad i tre delar, höger hjärnhalva som styr känslor, vänster hjärnhalva som tar hand om det rationella tänkandet och ytterligare en hjärnhalva som tänker på Förintelsen. Det beror delvis på att min mamma är överlevande, men till lika stor del på att nästan alla föräldrar till mina klasskamrater i den judiska skolan i Stockholm var överlevande, många av föräldragenerationen i min synagoga i Stockholm bad på hebreiska med uttal och melodier färgad av en uppväxt bland Östeuropas utrotade judenhet, beslutsfattnings-processen i min barndoms kretsar hade lika mycket att göra med det förgångna som med nutiden. Ett litet exempel, man köpte inte vitvaror eller bil från Tyskland, man reste inte på semester till ett land som hjälpt nazisterna, man åt upp allt på tallriken – inte av artighet utan för att ens föräldrar en gång nästan svultit ihjäl. En vanlig svensk sjuåring på 60-70 talet i Sverige visste inte vad andra världskriget var. Alla judiska barn i första klassen visste vad man menade när man sa Kriget, visste vad ett getto var, visste att vi hade fiender som hette nazister.

På söndag är det Yom Hashoa, Förintelsens Dag i Israel. Vi ska som vanligt hålla en minneskväll i min församling. Förra året berättade min mamma om sina upplevelser i Warszawas getto. Det var då sjuttio år sedan gettot likviderats. I år kommer vi att belysa den sista deportationen, hur de ungerska judarna 1944 deporterades till koncentrationsläger och ett sista judiskt kapitel i Europa tog slut. I retroperspektiv är just detta dubbelt plågsamt. 1944 var det uppenbart att Tyskland höll på att förlora kriget. Ungerns judar trodde inte de skulle gå samma öde till mötes som resten av Europas judenhet, eftersom det var så totalt irrationellt av tyskarna att i detta läge lägga ner energi på att utrota ännu några judar, när de behövde all sin kvarvarande energi för att kämpa på tre fronter.

Man hör ofta röster som hävdar att det är dags att sluta prata om Förintelsen. Som om Shoa var ett klädesplagg som blivit omodernt. För min generation judar är Förintelsen inte ett val, en hobby, ett vapen mot mina belackare. Lika lite som jag kan eller vill förneka att jag är född, uppväxt och formad av Sverige, kan jag ta bort den skugga som ingen jude valt, men som finns och förmörkar all samtida judisk existens. Igår såg jag ett smaklöst skämt om Förintelsen på någon svenskas FB sida. Jag är lika delar äcklad och förbluffad. Men jag vet att andra inte känner det likadant som jag, inte har den tredje hjärnhalvan. Dock förväntar jag mig att andra åtminstone ska förstå att min verklighet är verklig för mig utan att kräva att jag ska ta mig i kragen och, ja och vadå? Sluta gnälla, tror jag att det kallas.

Det finns mycket att lära av Förintelsen. Hur depraverad människan kan bli, även civiliserade människor. Hur livskraftig, uppfinningsrik, självuppoffrande den mänskliga andan kan vara.

En sak till påminner jag mig själv ofta om. Att en absolut majoritet av medborgarna i något land säger att judarna är skyldiga till det ena eller andra, betyder inte att de har rätt. Det minsta Europa är skyldig oss judar är rätten att upprepa den sanningen.

Annonser

12 svar to “Förintelsens dag 2014”

  1. Bertil Sörenson april 25, 2014 den 11:31 f m #

    Välkommen tillbaka till din blogg. Ser fram emot att läsa dina tankar från Israel.

  2. annaekman april 25, 2014 den 12:53 e m #

    Det var roligt att du fortsätter skriva här. Har just hittat hit via Bertils blogg.
    Tycker det är mycket intressant det du skriver och läser bakåt, gamla inlägg.
    Älskar Israel! A

  3. Anders Ekman april 26, 2014 den 2:05 e m #

    Hej
    Jag liksom min fru har hittat hit via Bertils blogg. Mitt intresse för Israel och dess folk har vuxit under åren som gått. Det tog skruv på riktigt när jag fick en judisk motspelare på WordFeud. Sedan dess har vi besökt Israel två år i rad och ännu har ingen mättnadskänsla infunnit sig. Vi planerar för nästa besök men det kräver en störresumma pengar. Jag ser fram mot ditt nästa inlägg.

  4. Birgitta Asplund april 26, 2014 den 3:26 e m #

    Välkommen tillbaka Noomi! Jag har saknat dina kommentarer från det dagliga livet i Israel. Ibland håller jag med, någon gång inte. Samt gårdagens tankar, mycket viktiga.
    Birgitta

  5. duritzan april 26, 2014 den 8:00 e m #

    En annan skrämmande aspekt är att knappast någon i Sverige under 50 år har en aning om vem Raoul Wallenberg var. Namnet väcker inget igenkännande. Och lika litet verkar det allmänna civilkuraget vara.

  6. Helen Ram maj 1, 2014 den 10:27 e m #

    Så bra skrivet, Noomi! Jag kan verkligen känna igen mig med de tre hjärnhalvorna….

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: