Om sanningen och vitögat

18 Maj

USAs utrikesminister John Kerry sa inte i sitt uttalande för några veckor sedan att Israel är en apartheidstat. Han sa bara att vi riskerar att bli en dylik. Jag säger inte att John Kerry är en blind idiot. Jag menar bara att det är risk att man kan ta honom för en sådan. Det är skillnad, det. Det har inte med resten av inlägget att göra, men jag ville gärna säga det.

Låt mig berätta om en liten incident som hände mig nyligen. Faktum är att jag skrev detta för flera veckor sedan men jag drar mig för att berätta om denna, i det stora hela, oviktiga händelse. Det är inte min avsikt att sprida fördomar, ej heller att utmåla mig själv som rasist. Men denna lilla anekdot illustrerar något som jag går och funderar på.

På den judiska påsken äter praktiserande judar inte jäst bröd. Eller mat som liknar jäst bröd. Eller mat som liknar mat som liknar jäst bröd. Varför vi gör så är en annan historia. Resultatet av detta är att man för det mesta har en del ″olämplig″ mat kvar, några dagar innan påsken. I min synagoga samlar vi ihop den maten och ger den till palestinier, i detta fall en skola i den muslimska delen av Jerusalem. Några dagar innan påsken i år hade jag avtalat med sonen till rektorn för denna skola att han som vanligt skulle komma och hämta kartongerna med mat. Jag kom lite tidigt, så jag bar ut lådorna på trottoaren utanför församlingsbyggnaden. Medan jag stod och väntade på Yazen kom en lantligt klädd muslimsk kvinna förbi. För några år sedan tog jag en kurs i arabiska och jag har ett något begränsat ordförråd på minst femtio ord. Jag kan bl.a. säga barn, skola och ja och nej. Kvinnan frågade om innehållet i mina kartonger var avsett att ge till araber. Sen frågade hon om hon kunde ta lite. Jag sa OK. Hon tog några förpackningar, och några till och några till. När hon började häva ut saker hej vilt ur de transportfärdiga kartongerna sa jag stopp. Hon hade redan tagit över 10 kg matvaror, så mycket hon kunde bära. Och jag hade varken tid eller lust att plocka upp det hon spred omkring sig på trottoaren. Hon låtsades inte höra att jag sa chalas, trots att jag stod precis bredvid henne. När hon slet upp en försluten plastkasse blev jag arg och ställde mig framför henne och använde en ton som jag annars bara skulle använda mot ett olydigt småbarn. Kvinnan gav mig en blick som jag stulit hennes surt förvärvade mat och när hon såg att hon skulle behöva flytta på mig för att ta mer gav hon sig, djupt förnärmad, av. Jag upplevde det hela som kolossalt pinsamt. Sen kom Yazen, som också är palestinier, och hämtade maten. Han är en riktig svärmorsdröm.

Hela incidenten är en baggis. Liksom det är en struntsak att Abu Ahmad, som kommer till min dörr varje fredag morgon med sin son för att få en kopp kaffe och en inte oansenlig slant, konsekvent kastar pappersmuggen eller omslaget på chokladen jag ger hans son på golvet utanför min dörr. När jag då och då ber honom att kasta skräpet i papperskorgen gör han det omedelbart. Men inte gången därpå. Abu Ahmad är varken självplågare eller skurk. Han har bara helt andra begrepp än jag om hur vårt förhållande ser ut. Likadant med tanten med maten. Och, trumvirvel, detta är kulturellt betingat. En liten del av individens beteende drivs av interna impulser. Det mesta drivs av samhällets normer. Hur vet du hur du ska hälsa på en annan person? Hur vet du hur nära du ska ställa dig en främling? Varför kan engelsmän stå i kö, men inte israeler? I Sverige kan man inte gå in på Konsum och förhandla om priset på kanelbullar. Men i den arabiska marknaden i Gamla Stan i Jerusalem måste man förhandla om priserna på allting. Dessa pyttesmå vardagsdetaljer socialiseras var och en till i sitt dagliga liv. Givetvis är inget samhälle helt homogent och alla individer däri uppför sig inte identiskt. Men de allra flesta håller sig inom vissa socialt acceptabla normer. Jag är uppväxt i Sverige, med svenska normer. Min väninna Zehava är uppväxt i Etiopien etc., etc. Vi är helt olika, Zehava och jag. Jag är mycket längre än hon. Men vi lever dock under samma paraply som heter det judiska samhället i Israel. Våra barn går i samma skolor, de kommer att tjänstgöra tillsammans i armén. I Israel finns det dock två helt skilda uppsättningar av normer, två olika samhällen, det arabiska och det judiska. Det som är självklart för mig är inte nödvändigtvis samma för någon från en annan kultur. Men när vi sätter oss vid förhandlingsbordet verkar det som alla väljer att bortse från dessa kulturella skillnader. Mina verktyg för förhandlingar fungerade helt enkelt inte när jag tilltalade kvinnan i matincidenten. Jag var helt på det klara med vad jag sa till henne. Men jag borde av många års erfarenhet ha vetat bättre än att utgå från min egen kultur. Men vi gör inte det, inte i förhandlingar och inte i vardagslivet. Vi utgår automatiskt från att de egna normerna är allas normer. Fel, fel, fel.

En dam knackade på vår dörr nyligen. Hon berättade att hon är vän till vänner i USA och just på ett av många och långa besök i Israel. A. är amerikanska och icke-judinna. Hon och hennes man är troende kristna och här för att hjälpa Israel. Amerikaner har ofta en annorlunda jargong än européer. Den stiliga och välvårdade damen utryckte sig som följer ″Vi vill stödja Israel. Vi tror att det bästa vi kan göra för det judiska folket i Israel är att hjälpa palestinierna.″ Amen. Hon tänker så här, att det mest fördelaktiga för alla parter vore om palestinierna kunde hitta meningsfulla, tillfredställande och gärna inkomstbringande sysselsättningar så skulle de därifrån kunna bygga upp sitt samhälle, snarare än att vara beroende av konstant hjälp utifrån. Och hon köper inte axiomet att det som är dåligt för Israel är det som är bra för palestinierna. Paret ifråga lär ut en form av konst, låt oss säga musik.

Det var fascinerande att lyssna på vad och hur denna organisation vill agera. Och belysande att de är väldigt angelägna att deras samarbetspartners på Västbanken inte ska få veta att de faktiskt tycker om Israel. Om det kommer ut kommer de inte att kunna fortsätta sitt arbete. Oavsett av hur framgångsrikt det är. Under sina besök i Israel bor dessa modiga fritänkare i en arabisk stad på västbanken. För att få tillstånd för sitt program är A. beroende av diverse tillstånd. Hövdingen i det området de verkar är en känd palestinsk personlighet som ofta figurerar i förhandlingssammanhang. A. säger att han är en maffionär och styr området med järnhand. Ingen gör något utan hans välsignelse, en välsignelse som kan vara kostbar.

Det finns massor med utländska hjälporganisationer på Västbanken, fortsätter A. men många av dem gör egentligen ingenting för att förändra eller förbättra situationen för palestinierna. Deras uppgift är att bekräfta och rapportera, men A. fnyser åt deras brist på självständighet och uppriktighet. Man får intryck av att det är någon form av sommarkollo för självutnämnda frihetskämpar. I USA kan man åka på en veckas cowboykurs och lära sig kasta lasso. Undrar vad riktiga cowboys tycker om det?

Jag håller tummarna för A., att hon kommer att vara framgångsrik och att ingen kommer att komma på henne med att bara vara för, inte emot. Tyvärr skulle det inte bara äventyra hennes projekt och de engagerade ungdomarnas framtid utan även A. och hennes mans säkerhet. Å andra sidan upplevde jag inte att A. lever i en låtsasvärld som passar hennes världsåskådning, utan hon verkar vara väl medveten om verkligheten. Det tror jag är ett avundsvärt och högst effektivt verktyg.

Annonser

2 svar to “Om sanningen och vitögat”

  1. annaekman maj 18, 2014 den 5:58 e m #

    Läst och uppskattat.
    Shalom, Anna

  2. Kristina D. maj 28, 2014 den 2:36 e m #

    Som alltid tänkvärt för oss européer, tack!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: