Folket kräver tröst

8 Jul

Just nu är jag ensam i lägenheten med två hantverkare som är araber. Vi talar inte om situationen. Båda männen fastar, de är mitt i den muslimska fastemånaden Ramadan. Jag upplever inte att det finns någon anledning att känna mig orolig i deras närvaro annat än att jag tycker synd om dem som fastar och jobbar fysiskt i hettan. Konflikten är inte mellan muslimer och judar som sådana, utan mellan de muslimer (och de judar) som inte har plats för andra på sitt själsliga territorium och vars respons på motgångar är våld. Vanliga människor har inga problem att samexistera.
Det är krig igen. Ingen vet riktigt varför konflikten plötsligt har blossat upp. Den mest logiska förklaringen verkar vara att Hamas behöver en påtaglig framgång efter det misslyckade försöket att ingå i en samlingsregering med Fatah. Hamas aktier ligger i botten efter kidnappningen och avrättningen av tre israeliska gymnasister. Det spelar ingen roll om förövarna begick sitt brott med Hamasledningens goda minne eller inte. Kidnapparna är aktiva inom Hamas och göms nu sannolikt av Hamas i Hebronområdet. Många av de fångar som släpptes i utväxlingen med Gilad Shalit, och under de senaste förhandlingsförsöken mellan Israel och den palestinska myndigheten, fängslades åter under de nästan tre veckor som jakten på kidnapparna pågick. Hamas är just nu inte den stora hjälten som tvingade Israel att släppa fångar, utan tvärtom, de är orsaken till att allt fler aktivister sitter i israeliska fängelser. Möjligtvis är detta anledningen till alla raketer som skjuts mot civila i Israel, 450 sen årets begynnelse varav 100 de senaste dagarna. Träffsäkerheten och räckvidden på dessa raketer har märkbart förbättrats på den senaste tiden så att de nu når de södra delarna av centrala Israel. En så länge når de inte hit till Jerusalem, men igår gick larmet i södra delarna av staden, så det börjar närma sig.
Hjärtat är en muskel. De senaste veckorna har hjärtat dragit ihop sig till en liten förtvivlad knut. Den sista tiden i Jerusalem har varit mycket svår, kanske den svåraste sen jag kom hit för 34 år sedan. Den ena chocken följer den andra. Våldet, hatet, intoleransen och oförsonligheten har visat sina fula trynen och det är en förfärande, förlamande syn. Jag försöker tvinga mig själv att inte tänka på de tre mördade pojkarnas sista minuter i livet, eller på det tragiska slutet på Muhammad Abu Khdeirs korta liv.
Min grundläggande tro på vad judendomen står för är djupt skakad. Omoraliska, vidriga människor har kidnappat min religion och i dess namn mördat en oskyldig 16 årig arabisk pojke. Som om det inte räckte med förtvivlan över de meningslösa morden på Eyal, Naftali och Gil-ad så känner jag dessutom djup skam över de avtrubbade monster som tydligen lever bland oss.
På en demonstration i tisdags mot allt våld talade MK Nitzan Slomiansky om en slogan han sett på ett plakat, ″folket kräver tröst″. Och så känns det verkligen. Vi behöver tröst för det som har hänt, och vi behöver förnyat hopp för framtiden. Istället har vi nu plötsligt fått ett krig på halsen, där den israeliska armén motvilligt dragits in. I det längsta avvaktade Netanyahu och regeringen med att slå tillbaka. Efter den massiva raketbeskjutningen har de nu inte längre något val än att slå tillbaka militärt, en så länge bara med flyganfall, men om raketbeskjutningen fortsätter blir det inget annat val än att gå in med marktrupper. Och det kan inte sluta väl, det vet vi, och det vet Hamas. Men vad gör man inte för lite uppmärksamhet.
Igår kväll var jag på ett bröllop. Det unga paret var så söta och hoppfulla och såg på varandra med tillit och tillförsikt. Under den traditionella bröllops-baldakinen, som symboliserar parets gemensamma hem, talade rabbinen om glaset som man krossar under vigselceremonin. Det krossade glaset är en påminnelse om det som inte är helt i våra liv, om våra egna sprickor och om andra människors lidande. Vi får aldrig skärma av oss och säga, hos mig är allt bara bra. Vi måste alltid ägna en tanke, och en handling, åt de som lider eller behöver hjälp. Riktig glädje upplever vi bara om vi är fullt mänskliga, villiga att acceptera att det som gör oss till människor är mänsklighet och medmänsklighet, inte klantillhörighet, kön eller religion. Hata och förstöra kan vilken idiot som helst göra, det kräver ingen ansträngning. Alla människor har stora eller små brister. Men det är väldigt svårt att upprätthålla sin altruism under rådande omständigheter. Det finns inte mycket tröst.

Annonser

2 svar to “Folket kräver tröst”

  1. Eva Yaron juli 8, 2014 den 2:06 e m #

    Ja Noomi
    Jag tror att vi alla som för flyttade till Israel på grund av stor kärlek till landet och behovet av att kunna identifiera sej med ett judiskt samhälle känner sej förtvivlad över de grupper och det beteende som visar sej mer och mer, fanatiska intoleranta åsikter och beteenden
    För tvåtiden år sedan förlorade vi vårt land när en grupp galna zeloter började kämpa mot alla som tyckte olika
    Det känns som om zeloternas beteende visar sej igen
    Detta och ett våld dom vi nu blivit indragna i pga Hamas svaghet!!
    Nu säger man på nyheterna 80 km från Gasa är riskzonen !!
    Jag är guide och kör nu runt på ett mindre och mindre område!
    Förvirring förtvivlan och stor sorg är känslor dom jag. Som precis som du valt att leva här känner
    Fortsätt med din blogg , du skriver fantastiskt

  2. Kristina D. juli 9, 2014 den 12:56 e m #

    Mycket klokt sagt, tack för att du skriver! /Kristina D.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: