Om att dela med sig

8 Aug

Nästa vecka åker jag hem till Israel efter 5 veckor i Sverige. Kriget till trots, ska det bli skönt att komma hem. Vi har haft det jättebra, gjort en massa kul, blivit bortskämda av mina föräldrar och njutit av den svenska sommaren. Men…..
Den vanliga förklaringen till den kraftigt ökade antisemitismen i Europa under de senaste veckorna är kriget i Gaza. Visst finns det ett samband mellan de två, men jag tror att förhållandet i själva verket är omvänt. Kriget i Gaza är en ursäkt för de som redan hyser antijudiska känslor och ger dem ett tillfälle att säga högt det de ändå tänker, och därtill förläna sina åsikter legitimitet.
Och det handlar inte bara om vad som sägs utan även i allt större utsträckning om vad som görs. I Sverige verkar det vara värst i Malmö där synagogan redan vandaliserats vid tre tillfällen och rabbinen anfallits med tillhyggen och glåpord.
Jag var på TV i Sverige för några dagar sedan och talade om hur jag upplever Gazakrisen. När jag går omkring i Stockholm nu ser jag mig om lite mer än vanligt. Det är inte troligt, men inte heller otroligt att någon som råkat se programmet skulle ta till våld mot mig, Israelvännen.
Mina judiska vänner i Sverige rapporterar att de helst inte vill skylta med sin judiskhet därför att de då ofta får stå till svars för vad andra upplever som Israels brister. Judar som vill säga något till Israels försvar, och det inkluderar även mig, börjar alltid med att säga att de minsann inte alltid håller med Israel eller dess politiska ledning. Visst kan vi identifiera oss med Israel, men bara så att ni vet, vi är minsann också kritiska, åtminstone lite.
Det faktum att många judar är försiktiga med att visa upp sitt DNA beror på att de tar på sig ett visst mått av skuld. Skuldkänslor känner man inte bara när man faktiskt har gjort något utan även när man upplever att andra tycker man är skyldig till något. Jag är väldigt laglydig, men likt förbannat blir jag rädd och fylls av skamkänslor bara jag ser en polisbil. Jag tycker inte om Karlsson på taket för han är så skamlös och hans påstridighet får mig att rodna. Karlssons fräckhet får mig att skämmas. Bara en illustration av hur skammen kan fungera.
På väg till och från synagogan i lördags bad jag min son att ta av sig sin kippa. I juli 2014 är det inte att rekommendera att gå med kippa på gatan. Vi gick samma väg som Prideparaden skulle gå några timmar senare. Enligt uppgift fick alla deltagare i paraden varma applåder när de gick förbi en uppskattande publik, utom den Judiska Församlingens delegation. Spontant eller organiserat tystnade applåderna och dessa svenska judar gick förbi en tyst och avvisande publik. Det finns ett namn för ett sånt beteende. Det kallas mobbning! Dessutom ägnade sig en del av Pridetåget ironiskt nog åt stöd till palestinierna. Hur blåst kan man vara? Homosexuella palestinier flyr till Israel för att kunna leva öppet. Hamas stadgar utmäter dödsstraff mot homosexuella. Flera har enligt uppgift avrättats i Gaza under kriget. Prides organisatörer gör som alla andra, de låter Palestinaaktivisterna dra sina valser även under paraden hellre än att säga att det inte är lämpligt. Så vitt jag förstår fanns det inga andra protester mot andra konflikter som gick med i paraden.
Det finns olika sorters antisemiter, men jag tror inte det är överdrivet att säga att de som fysiskt överfaller judar, vandaliserar och på andra sätt går från snack till handling oftast är invandrare från Mellanöstern. Det jag upplever som beklämmande är dock inte så mycket att man i Sverige idag riskerar att få på käften för att man är jude. Det är värre med den andra antisemitismen, den som gömmer sig bakom antisionismen eller anti-Israels kjolar. Jag delar ett foto på ett blödande barn med tillhörande text från FB. Denna bild delas om och om igen på Facebook med en så kallad Pro-Palestinsk text. Hur många skulle ha delat fotot om det visste att det är ett foto på ett judiskt barn från Kiryat Malachi som skadats av en Hamas raket? Det är de humanister som delar fotot i det först fallet, men inte skulle göra det i det andra, som ger mig mardrömmar.

kiryat malachi barn

Annonser

2 svar to “Om att dela med sig”

  1. duritzan augusti 8, 2014 den 6:21 e m #

    Tack Noomi för dina insiktsfulla kommentarer. Jag tog mig friheten att dela denna länk på Facebook, hoppas det var ok.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: