Som hund och katt

16 Sep

Alla förstår ordspråket ”de är som hund och katt”, men jag vill ändå brodera ut tanken en smula. Det handlar om två kontrahenter som inte kan komma överens därför att de är varandra väsensfrämmande. Som magnetiska motpoler gör någonting i deras inre konstruktion det omöjligt för dem att existera i harmoni med varandra.

Oroa er inte, denna text kommer inte att handla om gulliga djur. Om ni känner ett starkt behov av att titta på något pluttenuttigt så låt mig inte störa. Det råder alls ingen brist på dylikt material i cybervärlden. Man skulle utan överdrift kunna säga att en deprimerande hög procent av den information som flödar genom informationsrevolutionens vener i själva verket är foton på tillgjorda och utklädda husdjur. Jag gillar djur, men om jag ser en till uggla som vänslas med en tusenfoting så skriker jag. Det finns en ofattbar massa filmsnuttar på Youtube av oväntad vänskap mellan olika djurarter. Katter med hundar, lejon med antiloper, flodhästar med sköldpaddor. BFFs. Jag tycker för den delen även att det är konstigt att olika hundraser identifierar varandra som varande samma sorts varelse. Om jag vore en dvärg-pinscher och såg en Grand Danois så skulle jag nog inte gå fram och säga ”tjäna, vi måste vara släkt.” Men tydligen är och förblir löjliga djur, bedårande djur eller oväntade djurkombinationer en populär genre. Betraktaren upplever det uppenbarligen som rörande att se vänskap, kommunikation och kontakt där man väntade sig oförsonlighet, fientlighet och våld.

dogs

På en resa till Thailand för ett antal år sedan besökte vi en djurpark som inte liknade något vi tidigare sett. (Jag har en känsla av att jag skrivit om detta tidigare). Man är ju van vid att man bara får titta, inte röra, men i denna park på ön Koh Somoi fick besökarna göra ungefär vad de ville. Man kunde klappa eller leka med alla djur, och blev man biten fick man skylla sig själv.

apa koh somoi mamma

Parkens höjdpunkt var en halvtam apa som man kunde mata med nötter och som gärna tog för sig en bit finger också. När apan blev för vild fick skötarna hämta hans kompis för att lugna honom. Kompisen var ett marsvin. Apan låg på marken och kramade sitt marsvin ömt. När någon ovetande besökare senare hämtade ett annat marsvin till apan blev han rasande. Han var absolut inte marsvinsfetischist, han hade bara en vän, som råkade vara ett marsvin.

apa koh somoi

Så hur kommer det sig att hundar och katter eller andra väsensskilda skapelser i guds hage trots allt, under vissa omständigheter, blir vänner eller t.o.m. bästisar? Oftast handlar videofilmerna om par där den ene förväntas äta upp den andre, men istället för att identifiera motparten som lunch, ser jägaren en levande varelse som den kan ha ett givande utbyte med. Hur det kommer sig har jag inte den blekaste aning om, men jag tänker ändå formulera en teori som passar det jag vill säga. Chansen är ju inte stor att bli motsagd av någon fyrbent varelse. Idiotsäkert.

Precis som kroppen, har själen en viss form. Alla själar har vissa gemensamma likheter, men varje individuell själ har även unika och särpräglade drag. När man är barn är det lättare att se hur en oförvanskad själ ser ut. Som regel reagerar alla barn positivt på pälsdjur, musik, sötsaker och vatten. Rädsla eller avsky lär man sig först senare. Själen kan, liksom kroppen, tränas och formas eller hjärntvättas. En kort kropp kan aldrig bli lång, men den kan bli starkare, spänstigare, slagtåligare, uthålligare eller annat som man kan träna upp. Samma med själen. Mata själen med andlig McDonalds, tomma kalorier, så blir den slapp och dum. Läs bra böcker, diskutera, tänj dina vanor och fördomar, så kan anden uppnå förbluffande prestationer och färdigheter.

Vi människor försöker förstå den värld vi lever i. Det första steget blir att dela upp andra varelser i ”vi” och ”dem”. Det är inte lätt att släppa in dem i vi. En del djur har en väldigt snäv definition av ”vi” och tenderar att äta upp allt som rör sig, inklusive sina egna barn. Så går det om man jämställer ”vi” med ”jag”. En del odjur närs av själva definitionsprocessen och drar sin styrka ur förmågan att ”dem”onisera och därefter halshugga de offer man lyckats fånga. ISIS har startat en uteslutningsprocess där alla som inte inkluderats i deras definition av ”vi” ska förintas, en del snabbt och andra när de tjänat sitt syfte. Det är bara en tidsfråga innan de börjar äta upp sina egna barn. När själen väl har tuktats så att man inte längre upplever andra än sig själv som mänskliga så är det en smal sak att lägga till eventuella irritationsmoment till choppinglistan. Off with their heads. Vissa djur lyckas ibland med det omvända, att se en potentiell vän i en art som inte är dess naturliga anförvant. Som sagt, allt detta är väl dokumenterat på Youtube. Man kan välja vilka videosnuttar man vill ödsla bort sin tid på. Det finns tydligen publik för båda.

Det är frestande att skapa sin identitet genom att sortera bort andra, det jag är, är att jag inte är som han. Det är en form av skräpmat för själen. ISIS och likasinnade kommer aldrig att bli mätta, för att kreera inbillade fiender och döda dem är inte tillfredställande (nej, jag har aldrig prövat det). Man kan aldrig finna frid och harmoni genom att förinta sina fiender. Det finns alltid fler fiender. Om ”vi” är en liten, utvald, grupp så är ”de” numerärt oerhört många fler. Och sen är det praktiska frågor. Om alla ”vi” springer runt med maskingevär som Allahs kosacker, vem ska då odla mat, väva orangea fångdräkter, bygga videokameror, bygga kommunikations-satelliter eller utveckla kärnvapen? Vem ska bygga den värld som ISIS har så bråttom att förstöra, om inte vi kättare?

Jag vet inte om ISIS representerar islam. Jag vet att många muslimer ser på ISIS med stolthet och beundran. Det är de tuffa araberna som västvärlden fruktar. De är värstingarnas värstingar, i Allahs namn. ISIS hejarklack förväxlar fruktan med respekt. Men vad finns det att respektera hos fundamentalistiska neanderthalare? Att de lyckats hugga av sig själen? Deras gärning är den ultimativa våldspornografin, att låta sina lägsta mänskliga impulser styra men lägga ansvaret på gud.

I naturen är det inte så. Djur jagar andra djur när det finns en objektiv anledning, antingen hunger eller försvar. Utom ibland, när djur höjer sig över sina instinkter och lär sig älska en annan ras.

Annonser

Ett svar to “Som hund och katt”

  1. Anna november 4, 2014 den 10:29 f m #

    Intressant. Jag själv tycker också det är fascinerande att se att en antilop-hop verkar slutar vara rädda för lejonet när det ger signaler på att inte vara hungrigt, då det verkar kunna ligga ganska nära bytesdjuren utan att de blir rädda. Fast vet inte om det är så i verkligheten.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: