Tårar och värdighet

16 Apr

medsabtaoch mira

Min mormor Genia var den sötaste dam som fanns. Mormor var en kort men värdig dam, kanske en aning reserverad. Hon var mjuk och vänlig, men bakom hennes väluppfostrade och något timida yttre glimmade ett brilliant intellekt och en stor musikbegåvning. Mormor levde ett långt och egentligen alltför intressant liv. De sista åren led hon av att hon inte längre var lika självständig och av en nedgång i olika fysiska förmågor som ledde till att hon till exempel inte längre kunde äta med det utsökta bordsskick hon alltid varit noga med. Att äta i sällskap upplevde mormor således under sina sista år som en plåga.

Idag markeras Förintelsens dag i Israel. Det officiella namnet är Förintelsen och Hjältemodets dag. När jag lyssnar på historier från Förintelsen är det olika teman som slår mig varje år. I år hör jag om förnedring, om förlust av människovärde, om hjälplöshet.

Igår gick min mamma till min yngsta dotters skola och berättade för eleverna i åttan om sina upplevelser under Förintelsen i Warszawas getto. En av eleverna frågade mamma hur hon, som var ett barn, förstod det som pågick runt henne. Mamma svarade att hon kanske inte förstod maktspelet och ideologierna bakom nazismen, men att hon förstod att det som skedde var en djup orättvisa. Varför fick just de, men ingen av de andra lekkamraterna, lämna sina hem och flyttas till getton? Varför kunde främmande människor komma in i deras hem och meddela att deras tillhörigheter inte längre var deras? Varför var det lagligt att förfölja, svälta ut och tortera vissa medborgare, för att de var judar?

Det finns många sätt att markera Förintelsens dag i Israel, stora officiella ceremonier, filmvisning, alternativa ceremonier, diskussioner och föredrag. I min församling hade vi ett program om hur Förintelsen gestaltade sig bland Nordafrikanska judar. En annan modell som blivit vanlig på de senaste åren är ett program som heter Minnas i Vardagsrummet. Privatpersoner bjuder hem mindre grupper människor till ett möte med en överlevande, musik och diskussion. Jag hörde på radio om några sådana möten, ett i Berlin och ett i Ramle, en mindre stad i centrala Israel. I Ramle bor både araber och judar och en av de närvarande, en israelisk arab, intervjuades och sa att han var mycket rörd av vittnesmålet och tyckte att det var en viktig läxa som judarna har att lära sig av så att de inte röstar fram rasister. Efter det intervjuades en ung judinna av etiopiskt ursprung som tyckte att mycket av det hon hört påminde om svårigheterna hennes familj upplevt på vägen genom Sudan till Israel. Vår färd finns inte alls dokumenterad, tillade hon. Med all respekt för andra gruppers lidande kändes det som båda intervjuobjekten missförstått situationen. Det handlade inte om dom, det handlade om Förintelsen. Flickorna i Avitals skola berättade inte för mamma om sina svårigheter, de lyssnade och frågade. Det är inte alltid läge för en selfie.

Patriotism kan vara en billig och ytlig företeelse, om det innebär att det land man älskar inte bara är bra, utan är bättre än andra. Det finns säkert länder som är bättre än andra, och det finns utan tvekan länder som är sämre. Men det är inte en objektiv eller vetenskaplig bedömning. Som regel tycker vi om det land vi fötts i och har lätt att se dess fördelar.

Jag har ofta skrivit om mobbning, om att lyfta upp sitt ego genom att trampa på någon annan. Jämförande nationalism beter sig på ett liknande sätt, vårt land är bäst, och därför är andra länder sämre. Idiotlogik. Kan man ha flera älsklingsrätter? Kan man älska alla sina barn lika mycket? Ha flera älsklingsplagg, favoritsemestrar? Kärleken till det ena behöver inte betyda att något annat är sämre, avskyn för något annat gör inte älsklingsföremålet kärare.

Mormor var känslig, så känslig att hennes värdighet var av större vikt för henne än till exempel att äta i sällskap. Inuti var hon likadan på sin ålders höst som i yngre dagar, och hon kunde inte förlika sig med att andra skulle se henne som något annat, en förminskad människa. Man kan inte ens föreställa sig hur mormor led av all förnedring hon och alla andra judar utsattes för under kriget. Vi tittar på den komplicerade raden av förändringar dessa människor utsattes för, att bli fråntagna sina ägodelar, att tvingas flytta, att mista sin frihet, men det centrala nazistiska budskapet var ganska enkelt. Ni är inte människor. Ni trodde att ni var människor, men det var en chimär. Ni är inte människor, ni är ohyra.

Jag är patriot. Inte för att jag tycker att Israel är bättre än andra länder utan för att jag av en mängd olika anledningar tycker att det är fantastiskt, mirakulöst och nödvändigt att Israel finns. Idag är det Förintelsens dag och vi sörjer miljoner individuella och kollektiva tragedier. Jag tror att Israels existens ger vår sorg en viss värdighet. Ohyra skapar inte en självständig stat. Vi är människor, med medföljande brister och styrkor. Det är min förhoppning att staten Israels existens gör det lite lättare för de överlevande bland oss att känna att de har ett människovärde och att vi ödmjukt lär oss lyssna på hur det var när judar berövades rätten att behandlas som människor.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: