Nepal – Israel

3 Maj

Or betyder ljus på hebreiska. När jag började skriva denna blogg på morgonen var Or Asraf den ende unga israelen som fortfarande saknades efter den fruktansvärda jordbävningen i Nepal.

Det har blivit en grej för israeliska ungdomar att resa bort en längre period efter fullbordad armétjänst för att leva loppan, fira sin frihet och för att alla andra reser. Det vanligaste är att man reser någonstans i tredje världen, dels för att det är billigare och dels av äventyrslust. Nepal och Peru är några av de vanligaste målen, ungdomarna åker i par eller små grupper och träffar andra likasinnade israeler vid givna samlingsplatser och vandrar därifrån längs vandringsleder i större grupper. Vårt samhälle i Israel är sammansatt på så sätt att man kan träffa vilt främmande israeler på andra sidan jordklotet och genast hitta gemensamma bekanta eller släkt. Nästan alla gör sin armétjänst och där buntas man ihop med folk från andra städer och av annan bakgrund. Kanske hör det också till saken att det efter några tusen års diasporaliv har blivit en slags judisk livlina att kunna hitta gemensamma nämnare. Man undervisar inte i det i skolan, men det finns en egen lärdomsgren som heter judisk geografi. Ett exempel är att jag en gång gick till frisören (jag har varit hos frissan flera gånger, även om det inte syns) och sa att han skulle fixa mitt burr för jag just skulle på besök till Sverige. Varpå han berättade att han har en farbror i Sverige. Som visade sig vara min farbror Kuba.

Jordbävningen i Nepal och den påföljande humanitära katastrofen belyser några av Israels nationaldrag. Trots att vi kommer från jordens alla hörn har vi ändå utvecklat någon form av gemensamt etos på de 67 år som gått sen Israel blev självständigt.

En systerson och flera av mina barns vänner, tillsammans med många hundra andra israeler, var i Nepal när jorden skalv. Gud ske lov så är allt bra med dem. Vi i Israel är bra på nödutryckningar, dels för att vi tyvärr har exceptionellt mycket erfarenhet av kriser, men även för att det passar vårt nationella temperament. Vi har lätt att improvisera, är påhittiga och proaktiva och drar oss aldrig för att blanda oss i. Från första sekunden var israelerna i Nepal, och för den delen nepaleserna i Nepal, en riksangelägenhet.

Förutom alla ungdomar på resa fanns där även dussintals israeliska par som väntade på att deras barn skulle födas av indiska surrogatmödrar som av legala skäl inte kan bära någon annans barn i sitt hemland. Många av dessa par är samkönade. Ytterligare ett av våra nationaldrag är att vi tror på att skaffa barn, så efter några menlösa, på förhand dömda att misslyckas, utspel, från inrikesministeriet som var oroade att surrogatmammorna skulle begära att få stanna i Israel, flögs, som väntat, surrogatmammor, föräldrar och barn till Israel. Erell Segal, en snitsig journalist för en högertidning, grävde lite i en av de homosexuella fädernas Facebook, där denne direkt efter valet nyligen skrev en hjärtskärande post om hur var och en nu är utlämnad till sitt öde med den nya grymma regeringen. Jag hoppas han mellan blöjbyten och matningar får tid att skriva en rättelse och ett varmt tack till de institutioner som möjliggjorde att han snabbt kunde komma hem med sitt nyfödda barn.

Papporna på bilden hör till de som räddades från Nepal men har ingenting med historien ovan att göra

surrogate baby

Vi hade två trevliga och glada svenska ungdomar här på fredagskvällen och bland annat citerade jag något jag hört på radio. Under de många och långa intervjuerna med israeliska ungdomar i Nepal berättade var och en om vad de varit med om och om den mirakulösa räddningen och avslutade med den största självklarhet att de nu väntar på att israeliska myndigheter ska komma och hämta dem. Radioprataren konstaterade att detta var ett unikt israeliskt fenomen. Våra svenska gäster höll med. Svenska ungdomar skulle tydligen inte se det som självklart att bli hämtade av representanter för den svenska staten. Alla ungdomar som reser i högriskområden har givetvis omfattande reseförsäkringar. Men om något verkligen går snett så väntar man sig att myndigheterna ska ta ansvar, även om man befinner sig hundratals mil från deras ansvarsområde. Liksom hos de blivande föräldrar som fattat ett privat beslut att skaffa barn medelst en surrogatmor, är förhållandet till staten inte opersonligt och korrekt, utan intimt och krävande. Vår stat kräver mycket av oss, och vi kräver i gengäld minst lika mycket av vår stat.

För några dagar sedan gick det ut ett upprop på Facebook från Or Asrafs avdelning i armén. Or tillhörde en specialutbildad räddnings-trupp. Hans lumparkompisar samlade snabbt in tillräckligt med pengar för att resa till Nepal för att leta efter sin vän. Ikväll hittade de honom på en avlägsen ort i Langtang, dödad av jordbävningen. Landet böjer sin kollektiva nacke i sorg, det känns inte bara som familjen Asrafs förlust utan även lite som en förlust för var och en av oss.

or asraf

Som ofta händer i sådana sammanhang var Israel först med att skicka katastrofhjälp till Nepal. Jag känner mig mycket misstänksam mot sådana, pressmedlemmar eller privatpersoner, som ryckte på axlarna och tyckte att den snabba reaktionen var oviktigt, då Israel, som i deras ögon i stort sätt bara består av fel, nödvändigtvis gör fel även när de gör rätt. Här är en intressant graf över vilka länder som bidragit med katastrofhjälp.

nepal_aid_graphic_-780x440

Or betyder som sagt ljus på hebreiska. Ett ljus, Or Asraf, har släckts. Det som lyser nu är våra fina ungdomar. Många av de killar och tjejer vars stora resa, som de sparat till och sett fram emot i många månader, plötsligt torkade in, stannar tills vidare i Katmandu. Istället för att släppa loss och vara fågelfria, har de anmält sig frivilligt som volontärer på det fält-sjukhus den israeliska militären satt upp i Katmandu för att hjälpa jordbävningens offer och förebygga epidemier. Den 280 man starka hjälpstyrka som flögs ut stannar kvar i ytterligare några veckor och sen donerar man utrustningen som är värd en miljon dollar till folket i Nepal.

atara nepal

Det här är ett par dagar gammalt foto från Katmandu på en av min dotters nära vänner, Atara, som tillsammans med sina två rese-kamrater volonterar på det israeliska fältsjukhuset. Det gör det lite ljusare.

Annonser

Ett svar to “Nepal – Israel”

  1. Franz Cohn maj 4, 2015 den 7:58 f m #

    Franz T. Cohn

    Floragatan 10

    114 31 Stockholm

    Tel. 08-104151

    franz.cohn@telia.com

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: