En resa i tid och rum

5 Jul

För en vecka sedan kom jag tillbaka från Polen där jag reste runt med en grupp svenska judar, de flesta barn till föräldrar som överlevt Förintelsen. Vi var 30 pers och alla pratade med alla, alla vinnlade sig om att byta bordskamrater vid måltiderna. Detta till trots vet jag endast var ett fåtal av deltagarna gör i sina yrkesliv eller vilken familj de har hemma. Även om vi alla är ganska stora, mellan 47 och 70, ägnade vi veckan åt att tala om våra föräldrar och vår barndom. Sällan har jag haft det så jobbigt och så roligt som under denna vecka. Ibland var det jobbigt och sen roligt, och ibland var det både jobbig och roligt samtidigt.

Polen är motsägelsernas land, för mig, det land där min mamma inom loppet av ett år gick från att ha varit ett vanligt, bortskämt, barn som gick i skolan, hade husdjur, bodde i en stor våning i centrala Warszawa med sina föräldrar och storasyster och åkte på semester till havet till att vara en svältande rättslös fånge bakom murar och taggtråd, som delar lägenhet med ett dussin andra människor och dagligen bevittnar sjukdom, död och tyska soldater som övar prickskytte mot levande måltavlor.

Mamma Ruth, c. 1937

Mamma Ruth, c. 1937

Men mitt förhållande till Polen är inte endast format av det tragiska slutet. Till skillnad från tyska, klingar polskan familjärt i mina öron. Min barndoms ömhetsbetygelser mellan mormor, mamma och oss flickor uttalades på polska. Moja kochana dietsku, moja pienkna, fajna dziewczyna. Mitt älskade barn, min söta, min fina flicka. Mamma sjöng vaggvisor för oss på polska. Och polsk kultur hölls i högsta aktning. Samtidigt som vi växte upp med en djup misstänksamhet mot polacker som betraktades som antisemiter med mindre än att de bevisade motsatsen. Man ska inte generalisera, men känsligheten har visst belägg, familjens erfarenheter under den period de gömde sig hos icke-judar på den ariska sidan av Warszawa var minst sagt inte positiva.

Samtidigt som det alltid fanns den andra aspekten. Som hos alla polacker betonade man i min barndom att Chopin var lika mycket polsk som fransk och även Marie Curie var vår hjältinna, med betoning på vår. På något egendomligt sätt blev även den polske påven Johannes Paulus II en källa till stolthet, särskilt för min mormor i Tel Aviv.

Den oftast återkommande diskussionen jag tog del i, eller provocerade fram, under resan var om hur vi förhåller oss till polacker idag. Jag vet inte om den unga generationen ärvt sina föräldrar och farföräldrars värderingar. Vi träffade ett antal unga, högutbildade polska guider som är mycket intresserade av och kunniga om judisk historia i Polen. De ser judisk historia som en del av polsk identitet och judar, romer och andra minoriteter som en del av den historiska mosaik som tillsammans utgör Polen. Detta till skillnad från att se polsk historia som en sak, och minoriteternas historia som parallella skeenden utanför majoritetssamhället. Det är ingen som helst tvekan om att dessa hängivna unga människor ger uttryck för en genuin sympati och en generös beredvillighet att se judar som en berikande del av det polska samhället då och nu. Det jag frågar mig är hur representativa dessa unga människor är? Att de inte representerar sina fäder säger de själva. Däremot har vi inga möjligheter att bedöma deras ideologiska genomslagskraft bland efterkrigets polacker. Att Polen nyligen valde en president från ett SD-liknande parti är dock en indikation, men hur landet verkligen ligger idag får vi väl se efter de stundande parlamentsvalen. Jag är tveksam. Man vill tro att det har ändrat sig, men jag är inte fullt ut beredd att ta de vårtecken som finns och utropa att nu är det sommar. Förintelsen var inte Polens fel. Det var Nazisterna som hittade på förintelsen. Dessutom led även polackerna fruktansvärt och hade kriget fortsatt hade de kanske stått på tur för att bli utrotade. Men. Många polacker var glada att Europas judar utrotades och många hjälpte nazisterna aktivt. Polen känner inte att de är skyldiga polska judar en ursäkt. För mig skulle det vara oerhört meningsfullt om det officiella Polen vid något tillfälle åtminstone skulle utrycka sin sorg över det som hände en viss grupp polska medborgare. Under Andra Världskriget mördades 3 miljoner polska judar och 2 miljoner polacker. Varför säger man inte bara 5 miljoner polacker? Polen har heller aldrig ens försökt att kompensera de överlevande för all privatägd egendom som beslagtogs först av nazisterna och sen av kommunisterna. Det skulle kännas rätt om Polen äntligen medgav att men slog mynt av situationen och lät en del av befolkningen ostraffat lägga rabarber på andra medborgares egendom.

Samtidigt som Polen till yttermera visso är Israels mest pålitliga stöd i Europa idag. Tillsammans med Tyskland. Välj själv om ni vill skratta eller gråta.

Ett annat diskussionsämne som dök upp flera gånger var om det finns något särskilt livskraftigt eller livsbejakande i judisk kultur. När man betraktat ett antal getton och utrotningsläger vore det lätt att dra slutsatsen att mänskligheten inte är en sådan ”gluck” att den ger en kraft att samla ihop skärvorna och fortsätta. Här kommer vi till den roliga delen. Begåvade, häftiga, ohämmade, kärleksfulla deltagare på resan som plockade upp mikrofonen och berättade om sin barndom och sina föräldrar på en blandning a Yiddish och svenska, påhejade av de andras igenkännande glädjetjut. Just det, paketen till Polen, just det, de vuxna som tystnar när barnen kommer in i rummet, just det, det ändlösa ätandet, pratet och tjatet om mat. Det blir faktiskt roligare på Yiddish, synd att jag inte kan någon.

Det vore enfaldigt att tro att våra föräldrars erfarenheter inte påverkar oss barn. Man får i sig sina föräldrars bakgrund med modersmjölken, sångerna, tystnaden, oljudet, energin eller bristen därpå. Många judar mördades under kriget, några få överlevde. Även bland de överlevande finns det många vars själar dog lite under kriget. De såg sådant som man inte kan se utan att brinna upp, såg syskon, föräldrar, älskade, barn, främlingar, vars enda rättighet var att lida så mycket som mänskliga varelser kan plågas utan att ha rätt att ens räknas som män.

I slutet av en blogg ska man knyta ihop trådarna och ordna tankarna i någon form av paket. Det blir inget paket av resan till Polen. Det är för mycket, för stort och motsägelsefullt, för många spretiga trådar åt alla håll. Men jag är oerhört tacksam att jag fick tillfälle att vara med. Till alla som gjorde det möjligt (utom nazisterna), tack.

Annonser

Ett svar to “En resa i tid och rum”

  1. Franz Cohn juli 6, 2015 den 1:21 e m #

    Stort tack, kära Noomi, för dessa välskrivna reflektioner.

    Sommarhälsningar

    Franz och Eva

    Franz T. Cohn

    Floragatan 10

    114 31 Stockholm

    Tel. 08-104151

    franz.cohn@telia.com

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: