En video säger mer än 1000 ord

31 Aug

Mitt land, Israel, existerar för att vi har bra soldater. Ok, ok, det är bara en av anledningarna.

Vi har också en lång, envis och fantastisk historia, vi har sammanhållning, kreativitet och gud på vår sida. I många kritiska lägen, från tillkomst, genom alla krig, är det dock våra soldater som har skyddat och skapat oss. I dagarna firar Palmach, pre-självständighetsdagarnas mytologiska trupper, 75 år. Utan Palmachs hjältemod, utan en armé som kunde försvara den dygnsgamla staten som anfölls av 7 arabiska arméer den 14 maj 1948, utan de över 20,000 militära offer som omkommit sedan dess, hade jag inte suttit här i mitt kök i Jerusalem. Tidens ande gör det idag svårt att säga detta högt. Vi vill hellre tro att man når framgång genom samtal och överenskommelser. Men så har det inte varit i Israels fall. Man kan snacka tills man blir blå i ansiktet. Hade vi inte kunnat försvara oss fysiskt hade vi inte blivit blå-vita, varken i ansiktet eller någon annanstans. Under förra sommarens krig i Gaza sa min bästis, vars son deltog i kriget, att hon inte står ut med att vårt öde ligger i händer på våra 20-åringar. Det är för mycket för de unga männen att bära och för sorgligt för oss att tänka på. Men på många kritiska punkter är det så sanningen ser ut.

Tidigt på söndag morgon körde jag min son, två av hans kompisar och deras extra stora packningar till centrala busstationen i Jerusalem, så att de kunde hinna tillbaka till sin bas i utsatt tid. Vi är, både nationellt och specifikt, curling-föräldrar, till våra soldater. De har det ofta väldigt jobbigt i armén och vi gör vårt yttersta för att skämma bort dem när de är hemma. Under överskriften ”jobbigt” faller allt möjligt, fysiskt ansträngande, långtråkigt, lite sömn, mycket värme, stor kyla, fältransoner eller annan undermålig mat, brist på privatliv, sträng disciplin. Beroende på respektive soldats uppgift och läggning gäller allt eller något av detta. Även de soldater som har det allra lättast ger under tre års tid fullständigt upp sin rätt till att själva bestämma över sina liv. Som soldat måste man följa order, det vet alla. Att följa order betyder att man äter, ringer, går på toa, sover, springer, kryper, klipper sig, samtalar – när man blir tillsagd. Min son har sagt att det jobbigaste är att han inte får lyssna på musik. Ett snorvalpsbefäl på 21 år kan säga till sina meniga att de inte kan åka hem över veckoslutet, att de inte får tala i telefon med tjejen, att de ska flytta tung utrustningen från punkt A. till punkt B. på 30 sekunder. Och sen tillbaka. Därför. Som en reaktion mot detta, eller i någon form av kompensationstänkande, klemar vi bort killarna när möjlighet ges. Det står alltid en plastkasse i Jonathans rum som jag fyller med småkakor och torkad frukt, som han kan ta med sig tillbaka till armén. Redan Napoleon sa ju att en armé marscherar på sin mage.

Att göra sin värnplikt är obligatoriskt och i våra kretsar är det även socialt oacceptabelt att smita. Visst finns de sådana som av olika anledningar, fysiska eller psykiska, inte är lämpade för armétjänst, men då förväntar man sig att de åtminstone ska göra två års civil tjänst. Mina äldre döttrar har båda också gjort sin tvååriga plikt och till och med fått ut ganska mycket av det själva. Angående längden på tjejers respektive killars militärtjänst har jag helt enkelt bett min inre feminist att hålla käften. Som tur är, är kärringen dålig på att räkna.

En video från en demonstration i Nabi Salah på Västbanken i fredags valsar runt på nätet. http://news.walla.co.il/item/2885878

Filmsnutten, som visar palestinska kvinnor som brottas med en israelisk soldat för att försöka hindra honom från att arrestera en palestinsk pojke, är ganska kort, men vad det egentligen är man ser är helt och hållet upp till betraktaren. Pojken, ett barn på tolv år, har gips runt ena armen. En israelisk soldat försöker hålla fast honom. Pojken gråter. Två palestinska kvinnor och en ung flicka sliter i soldaten för att han ska släppa pojken och flickan biter slutligen soldaten i armen.

Jag är mor till en soldat som kanske, efter avslutad träning, kommer att befinna sig i liknande situationer. Här är min tolkning av den aktuella videon; flickan i filmen heter Ahad Tamimi och är dotter till aktivisterna Neriman och Basem Tamimi. Hon finns med i ett stort antal filmer från demonstrationer i Nabi Salah och kallas skämtsamt på nätet för Shirly Temper. Ahad och de andra deltagarna är uppenbarligen inte rädda för soldaten och drar sig inte för att angripa honom med knytnävarna. Runt gruppen står ett dussintals fotografer, en del av dem uppenbarligen utländska observatörer. Många av åskådarna har gasmask i handen, detta är ingen spontan demonstration utan en regelbundet återkommande, väl regisserad ritual, som kommer att avslutas med traditionsenlig tårgas. Flickan Ahab letar med blicken efter en kamera innan hon ger sig på att bita soldaten, det ser man henne ofta göra även i de andra filmsnuttarna. https://www.youtube.com/watch?v=ax-Jk2iJL0k

Det övergår mitt förstånd att de internationella observatörerna är villiga att delta i denna farliga fars. Istället för att säga till föräldrarna i familjen Tamimi att det är oacceptabelt att utsätta skicka sina minderåriga barn för risker genom att kasta sten och provocera soldater är den humanitära hjälpen upptagna med att finna en kameravinkel med maximal action som samtidigt döljer alla andra tätt packade linslöss.

Ahabs bror, Muhammad, pojken som soldaten försöker arrestera, har enligt uppgift kastat sten mot soldaterna. Mamman skriker att han inte kan kasta sten för han har armen i gips. Här är ett foto på Muhammad innan arresten.

nabi salach

Observera att han har samma kläder som pojken i filmen. Det för mig mest slående i incidenten är den israeliska soldatens enastående behärskning. Trots att han är omringad av hysteriska kvinnor som skriker och slår mot honom, trots att han har kameror i varje upptänklig vinkel gör han inte den sprattlande pojken mer än nödvändigt illa utan håller fast honom efter bästa förmåga och väntar på förstärkning utan att hota demonstranterna med det automatvapen han har hängande om halsen.

Man kan diskutera om den israeliska armén överhuvudtaget bör ta del in i denna typ av händelse. Jag, som inte lyckas förstå skillnaden i rang mellan min sons olika befäl, dristar mig inte till att ha en bestämd åsikt i frågan även om jag misstänker att det i längden inte är hållbart att låta soldater agera buffert mot en frustrerad civilbefolkning. Min förhoppning är att vår armé är lika effektiv och moralisk som den alltid har varit. För mig är IDF i detta ögonblick mina barn och deras vänner. De är ungdomar jag känner, jag vet vad de är gjorda av. Jag har förtroende för dem och deras befäl och jag är oandligt tacksam för deras förmåga och villighet att offra tre år av sina liv för allmänhetens bästa.

Annonser

3 svar to “En video säger mer än 1000 ord”

  1. duritzan augusti 31, 2015 den 9:58 f m #

    Det är också tydligt hur de vuxna knuffar fram barnen i främsta linjen. Ingen verkar det minsta rädd. Utom möjligen den ensamma soldaten omgiven av en skrikande aggressiv hop.

  2. sven september 1, 2015 den 8:38 f m #

    Det är väl så att bland de sekulariserade judarna gör alla värnplikt män som kvinnor. Hos de ortodoxa bara männen och bland de ultraortodoxa varken män eller kvinnor?

    • idiotsäkert - noomi berlinger-stahl september 1, 2015 den 11:25 f m #

      Hej Sven, i stort sett är det korrekt men med lite modifikation. Cirka 25% av de ortodoxa flickorna gör militärtjänst och ytterligare 50% gör alternativ samhällstjänst. Ungefär 10% av de ultraorodoxa männen gör också full militärtjänst i enheter som är speciellt avpassade för dem.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: