Dagens Dilemma

17 Feb

Följande text skickade jag igår till DN Debatt. Den refuserades.

Det brukar vara tvärtom, men på senaste tiden har Sverige figurerat i många rubriker i israelisk press. Häromdagen deltog jag på ett hörn i ett svenskt radioprogram om hur israeler känner inför Sverige, som snitsigt nog rubriksattes som ”Israels Sverigehat”. Givetvis var det ingen av de intervjuade i programmet som uttalade sig hatiskt mot eller om Sverige.

Dagens dilemma, vad ska jag svara om jag i framtiden åter blir tillfrågad av svensk media om jag kan ställa upp och debattera för Israel? Ska jag svara ja och än en gång känna mig som ett fikonlöv, den svensktalande israelen som får klämma in ett par meningar så att media kan hävda att de minsann lyssnar på alla? Säga nej och riskera att man bara intervjuar extremister och att ingen medel-Israel överhuvudtaget kommer till tals.

När Sveriges radio eller TV, för att fylla kravet att balansera sin mellanösternrapportering, behöver en vanlig israel, hör de ibland av sig till mig. Vid det här laget har jag säkert medverkat mer än ett dussintal gånger. Någonstans i media-apparaten existerar uppenbarligen ett kartotek över olika typer, eller stereotyper, av möjliga intervjuobjekt. På mitt indexkort står det kanske, sansad israel, orolig mamma, hyfsad svenska. Om det åsiktsregister jag ser för mitt inre öga hade funnits i verkligheten, hade mitt kort legat nära botten av mellanösterntraven, strax ovanför några få svensktalande bosättare, långt under en tjock och väl tummad hög av judiska eller icke-judiska israelkritiker. Det har ännu aldrig hänt att jag efter ett sådant deltagande upplevt att ”min” sida verkligen kommit till tals. Tvärtom upplever jag och min omgivning gång på gång hur jag manipuleras och klipps av. Det handlar givetvis inte om mig personligen utan om alla som fyller den ”pro-israeliska” funktionen. Vi är med, därför att lagen kräver det, men vi hörs inte på riktigt. Vi redigeras bort eller sätts i samtal med motståndare som är skrikigare, mer passionerade och ohämmade.

Facebook i all ära, där kan man ju leva i en bubbla och hänga med sina likasinnade så att man inbillar sig att alla delar samma åsikter. Men vi som är mer positiva än kritiska mot Israel upplever att vi nästan aldrig kommer till tals i svensk media. Media går balansgång, inte mellan de som alltid stödjer Israel och de som aldrig stödjer Israel utan mellan den kvot Israelkritik man ostraffat kan släppa igenom och hotet om att dras inför pressombudsmannen för jävig rapportering. Det finns inte plats för oss i åsiktskorridoren, vi går åt fel håll. Sveriges radio och TV vill rapportera om Israels tillkortakommanden och låter endast andra röster komma till tals i den mån de därtill är nödda och tvungna. Vid de otaliga tillfällen när jag personligen har klagat på obalansen i ett eller annat inlägg har jag av redaktionen typiskt fått svaret att de minsann även har fått klagomål från andra hållet, vilket tydligen bevisar deras objektivitet. Israelbilden i Sverige är konsekvent statisk, dogmatisk och onyanserad. Ingen skulle till exempel våga säga i svensk press att Benjamin Netanyahu har varit bra för Israels ekonomi. Det är fullkomligt uteslutet att säga ett positivt ord om Bibi även om det är en bevisbar sanning. Jag känner själv den pressen och ser alltid till att påpeka att jag minsann inte röstat på Netanyahu utan längre till vänster. Ordentligt åt vänster.

Hörde ni att valda delar av svenskarna i Israel samlades till en demonstration utanför svenska ambassaden i Tel Aviv för några veckor sedan? Nej, det gjorde ni inte, för demonstrationen täcktes överhuvudtaget inte av svensk media. Om fem svenskar/judar/israeler istället hade samlats för att protestera mot Israel skulle det gissningsvis ha stått i alla svenska tidningar. Om 100 svenskar samlats i Tel Aviv för att protestera mot Margot Wallströms förbryllande uttalanden mot Israel, tigs det ihjäl. Vi hade vackra skyltar på svenska och slogans och visselpipor, men om detta hördes bokstavligen inte ett pip.

Svensk media citerar och informeras nästan uteslutande av den israeliska tidningen Haaretz, som har en läsekrets på knappt 6 % och då citerar man helst Palmepristagaren Gideon Levi som även av Haaretzläsare i Israel räknas som extrem och något av en kuriositet. Möjligen har Levis renommé i Sverige ytterligare förbättrats av att han är mångårig sambo med den svenska pro-Palestinsk aktivisten och journalisten Carina Ormestad.

Efter att ha bott i Israel i 36 år är jag själv kritiskt inställd till landet. Det vill säga, som vilken normativ människa som helst anser jag att inte alla aspekter av det land jag bor i är bra, hela tiden. Inte heller tycker jag att allt Israel gör, a priori, är dåligt och klandervärt. Det växlar från fråga till fråga, delvis har Israel djupa brister delvis är vi enastående. Men en före detta israel som Dror Feiler, som inte har bott i Israel sen 70-talet, har större trovärdighet när han uttalar sig om Israel än en sådan som jag, som under samma period faktiskt levt i Israel. Tveklöst och statistiskt är jag och mina lika långt mer representativ både för svenska judars och ett tvärsnitt av israelers åsikter i mellanösternfrågor än Göran Rosenberg eller Feiler. Men en positiv eller nyanserad inställning till Israel upplevs som fanatisk och inskränkt. Att se Israel i sin helhet är i sig suspekt.

Under de senaste månaderna har det skrivits mycket negativt i israelisk press om Sverige. Löfvén och framförallt Wallströms uttalanden har möts med stor ilska både från politiker och från allmänheten. Ett av de svar som klipptes bort ur radiointervjun jag deltog i var som följer; jag upplever att Sverige nu får smaka något av sin egen medicin. Sverige beskrivs i israelisk press som ett enfaldigt, självgott, alternativt cyniskt, land. Det vill jag inte vara med om. Jag vet att Sverige är så oerhört mycket mer än några politiker som åker snålskjuts i de rätlinjiga spår media sen länge stakat upp. Det är min förhoppning att Sverige fortsättningsvis kommer att behandlas med respekt och tillbörligt djup av israelisk media.

Då jag är optimistisk till min läggning kommer jag nog, trots att det är irrationellt och kan leda till magsår, även i framtiden ställa upp och debattera för Israel. Det vore vällan underbart om det skulle utfalla så att även Israel i svensk media någon gång skulle åtnjuta den respekt vi förtjänar.

Annonser

5 svar to “Dagens Dilemma”

  1. duritzan februari 17, 2016 den 9:06 e m #

    Den dag man slutar att vara optimist kan man lika gärna sluta leva. För att citera en av mina favoritförfattare:

    Det findes en slags optimister
    som burde slås langsomt ihjel
    dem der sætter sig ned og tror
    det altsammen går af sig selv.

    Det findes en slags pessimister
    som bør udruddes tand for tand
    dem der tror, at det dog ikke går
    selv om man gør hvad man kan.
    Piet Hein

  2. Elisabeth Fogel februari 18, 2016 den 11:44 f m #

    Bra skrivet! Tror den blev refuserad för att den är för lång. Försök igen!! Lycka till!

  3. Morgan´s tankar... februari 18, 2016 den 9:35 e m #

    Reblogga detta på morganstankar och kommenterade:
    Varför citerar Svensk media och informeras nästan uteslutande av den israeliska tidningen Haaretz, som har en läsekrets på knappt 6 % och då citerar man helst Palmepristagaren Gideon Levi som även av Haaretzläsare i Israel räknas som extrem och något av en kuriositet. Möjligen har Levis renommé i Sverige ytterligare förbättrats av att han är mångårig sambo med den svenska pro-Palestinsk aktivisten och journalisten Carina Ormestad.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: