Let my people go

24 Apr

Som barn var jag både social och despotisk. Jag ville gärna leka med andra, men det skulle lekas som jag ville. Min storasyster och kusin brukade spela ett spel som hette Pelle Svanslös och jag ville jättegärna vara med. Men det fick jag inte, för de stora tjejerna sa att jag alltid fuskade och blev sur. För att de skulle låta mig spela brukade jag lova heligt och dyrt att den här gången skulle jag vara schyst. Men under spelets gång blev jag ändå förr eller senare alltid sur och i mitt minne slutade det regelbundet med att jag av misstag välte spelbrädan.

Imorgon kväll kommer vi att sätta oss runt Sederbordet. I år är vi 19 personer mellan 3 och 86 år, födda i sju olika länder. Under kvällens lopp läser vi en traditionell text som heter Haggada (berättelse) som fick sin slutgiltiga form under medeltiden. Haggadan är en eklektisk samling texter från Bibeln, Talmud, böner, kommentarer och avslutas med många sånger. Sederkvällens röda tråd är uttåget ur Egypten, vilket är den punkt i historien vi judar gick från att vara en stor och rörig familj till att bli ett folk. Det finns inga arkeologiska belägg för att israeliterna någonsin varit bosatta i Egypten eller att uttåget är en faktisk historisk händelse. Det närmaste man kan komma är en skrift av Egyptens kung Merneptah från cirka år 1210 BC där han bland annat förklarar att han äntligen blivit av med judarna. Trodde han ja. Men för oss runt Sederbordet och för miljoner judar som samlas runt andra bord globen runt, är uttåget ur Egypten en verklighet och det är inte vårt problem att arkeologerna legat på latsidan och ännu inte grävt upp de bevis som med all säkerhet ligger och skräpar under sanden i Sinaiöknen. Fast annars gör det mig detsamma om det inte går att hitta några bevis. Vi finns här och nu och vi berättar en historia om hur allt började för 3500 år sedan och vi identifierar oss fortfarande som det judiska folket. I Israel, där allt började, finns det ändlösa arkeologiska bevis på vår mångtusenåriga närvaro.

pyramider

Avitals hemmagjorda placeringskort till Sederkvällen

 

I Israel i allmänhet, och i Jerusalem i synnerhet, är det varje byggherres skräck att hitta ovärderliga historiska reliker när man tar de första spadtagen på ett nybygge, särskilt som detta är något som händer flera gånger per år.  Rituella bad från 1000 B.C. i all ära, men inte om de försinkar byggandet av fler parkeringsplatser.

Att judarna bott i Israel i över tre tusen år är bortom allt tvivel. Eller är de det? Genierna i Unesco släppte just ytterligare en deklaration om att Tempelberget är en helig plats för muslimerna, utan att på något sätt nämna de judiska banden till templet, eller de kristna för den delen. Och så säger de att israeler har chutzpa.

Att kunna bevisa om Israels folk tog en sväng genom Egypten eller inte, är mindre angeläget för mig. Även om jag hade Faraos ursprungliga utvisningsorder, raka hieroglyfer på papyrus i min hand, skulle det dyka upp någon som sa att det visserligen stod att israeliterna skulle utvisas, men avsikten var ett helt annat semitiskt folk som redan då förtrycktes av överheten.

Jag har inte längre samma enorma lust att spela Pelle Svanslös, men hade jag haft det tror jag att det skulle gå bättre nu. Med tålamod och diverse uppfostringsmetoder fick de stora mig så småningom att lära mig spelets regler.  Lite självbehärskning och proportioner underlättar. Jag var ett barn som hade väldigt lätt att endast lyssna på mig själv och mina behov. Det är inte en bra grogrund för någon form av social verksamhet.

En omgivning som ger efter för raseriutbrott kan inte få stopp på raseriet. Jag vet inte vad min kusin och syster gjorde för att få mig att sluta välta sällskapsspelen, men jag antar att de vid någon punkt helt enkelt sa nej till mig. På det ena eller andra sättet lärda jag mig att det inte går att leka om man inte kan dela med sig.

Månne att någon skulle säga nej till våra lokala motståndare och därmed ge dem en chans att ändra strategi och inse att även de måste lära sig att dela med sig. En rättvis lösning av våra konflikter kan bara följa en insikt om att det är fler än en som vill leka i den här sandlådan. Sharing is caring. En god fortsättning på Pesach högtiden.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: