Tankar om Förintelsens minnesdag

18 Apr

rosor

Rosenbusken överdriver som vanligt

 

Nästa vecka markerar vi minnesdagen för Förintelsens offer i Israel. Några reflektioner runt detta.

I en taxi i Ollyantatambo, Peru, fick vi vänta några timmar tills alla platser i minibussen fylldes upp. Förutom min man och jag satt där till en början endast ett par i trettioårsåldern från Tyskland. De var mycket trevliga och vi förde ett ganska långt samtal. Mannen var ursprungligen från Berlin och berättade lite om vad han minns från sin barndom innan muren revs. Vid någon punkt i samtalet frågade han oss om vårt ursprung. Jag berättade att halva min familj kommer från Tyskland och att min farmor var född i Berlin. Den informationen tog han emot med ett leende. Se där, vi har rötter i samma stad. Reaktionen, eller bristen därpå, kom som en stor överraskning för mig. Att tala med tyskar om kriget har alltid fått skiktet under huden att spänna sig, rösten att bli mer formell, blicken lite flackande. Detta trodde jag var ett naturfenomen, en kemisk reaktion, judar+tyskar=krystat samtal. Så har jag även tidigare upplevt att mina tyska samtalspartners ser det; vi kan tala, men det känns lite som att promenera genom ett minfält, inte direkt avslappnande. Den unga tyskan berättade att hon är armenier och nämnde att hennes folks historia på många sätt påminner om judarnas. Jag kan inte påminna mig om hon sa något särskilt om Förintelsen, men hennes kroppsspråk och ansiktsuttryck låg närmare vad jag förväntade mig än hennes partners. När jag berättade detta för en vän här i Israel som har mycket kontakt med den yngre generationen tyskar bekräftade han att det jag upplevde som egendomligt numera mer är regel än undantag. Det är kanske naturligt att samtalstonen mellan offrens barnbarn och förövarnas barnbarn låter annorlunda än det gjorde en generation tidigare. Och det är kanske bra, även om det på många sätt känns skrämmande för oss som växt upp i skugga av 1900 talets värsta brott att avdramatiseringen skett så fort, särskilt som många av offren fortfarande lever bland oss.

Min mamma, som satt fängslad i Warszawas getto, och sen smugglades ut till den ariska sidan där hon hölls gömd på ett antal platser tills krigsslutet, har börjat tala inför publik om sina upplevelser. Sen drygt ett år tillbaka bor mina föräldrar i Israel (för er om funderar på Aliya, det är aldrig för sent) och mamma anlitas allt som ofta för att berätta om sina upplevelser för grupper som besöker Yad Vashem, den institution som är ansvarig för förvaltandet av och forskning kring Förintelsens minne. Under sina 70 år i Sverige talade mamma nästan aldrig om familjens öde inför främmande, egentligen endast några få gånger under de sista åren. Jag funderar på hur det kommer sig att min mor numera inte endast går med på att tala, utan till yttermera visso gärna vill berätta. Anledningarna till den stora förändringen är säkert mångfaldiga, men här är några som jag tror spelar med.

Plikt. Det finns inte så många överlevande kvar som kan vittna.

Morfar och mosters dagböcker om tiden i Warszawas getto som gavs ut av Yad Vashem på hebreiska för några år sedan. Boken var ett tillfälle, även för mamma, att rannsaka minnet och att ära de som inte överlevde. Alldeles nyligen publicerades boken även på polska.

Barnbarnen. Som har frågat frågor och skrivit uppsatser i skolan och som behöver få kunskap även om denna mörka del av familjens historia. Visst har vi skelett i källaren, massvis

Israel. Det är lättare att berätta här, man är mindre ”freak-show” i ett land vars historia och Förintelsens är evigt sammanlänkade. Här bemöts de överlevande med respekt och de riskerar dessutom inte att bli ifrågasatta eller att någon i publiken kommer dragande med billiga jämförelser, eller ännu värre, anklagelser.

Min mor är en busig människa som tycker om att leva loppan. Att ställa sig upp inför publik och berätta om det vedervärdiga man varit utsatt för, om förlusten av barndomen, av sin värdighet, sitt hem och stora delar av sin familj, är mycket krävande. Heja mamma, att du åtar dig detta. De som lyssnar på mamma lämnas aldrig oberörda, hon är så levande, full av inlevelse och trots allt en liten aning busig.

Mahmud, målaren, kom förbi idag för att fräscha upp lite avskavda hörn hemma. Vi körde till järnhandeln för att köpa färg. Mahmud är en väldigt sympatisk man. Vi talar en blandning av hebreiska och arabiska, han talar nästan ingen hebreiska, jag talar nästan ingen arabiska, men det går ändå. Han beklagade sig över att det inte har regnat tillräckligt i vinter. Det blir svårt för dem som håller getter, fast å andra sidan har ju folk inte så mycket får och getter längre. Därifrån övergick samtalet till höns och tuppar. ”Jag målade om hemma hos en dam i Jerusalem” berättade Mahmud. ”Överallt hade hon tavlor med tuppar (hönor som är pojkar, som han formulerade det) kanske 50 stycken” sa han. ”Jag frågade henne varför hon har så många tuppar. Hon sa att under kriget var hon ett barn och gömde sig ensam i skogen, men sen tappade hon bort sig och visste inte hur hon skulle hitta människor som kunde ge henne skydd och mat. När hon övergiven, uppgiven och utmattad gick planlöst omkring i skogen, hörde hon en tupp gala på stort avstånd, och hon kunde på så sätt hitta en bondgård som turligt nog hjälpte henne”. Mahmud utstrålar empati. Han rycker på axlarna och konstaterar att människorna är dumma.

Detta är den vackraste årstiden i Jerusalem, våren har kommit och med den en enorm blomsterprakt. Hur kan människor göra så mot varandra? Varför ska man kriga?” undrar Mahmud. ”Insh Allah, blir det fred”. Insh Allah, med guds hjälp.

visteria

Visteria i hysteria

sköldpaddor

Oväntad bonus, sköldpaddshannarna hänger i ett hörn

Advertisements

Ett svar to “Tankar om Förintelsens minnesdag”

  1. Anders Ekman april 18, 2017 den 2:14 e m #

    Det skulle vara intressant att få höra din mamma berätta om sina erfarenheter.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: