Det är synd om palestinierna

15 Nov

Det som var viktigt i förra veckan när jag började skriva detta, verkar mindre viktigt just nu.

Det är synd om palestinierna som har sådana usla ledare.

haneen

Härom dagen, vid ett möte i Amsterdam till minne av Kristallnatten, uttalade sig Knessetledamoten Haneen Zoabi igen. Varje uttalande av Zoabi som jag blivit varse får mig osökt att tänka på det vackra amerikanska uttrycket ”brainfart”, hjärnfis. Om hon någon gång även säger något vettigt, når det knappast löp-sidorna, men det är ju teoretiskt möjligt. Denna gång höll hon ett långt anförande där hon hävdar att palestiniernas situation bevisar att världen har glömt Kristallnattens läxa. Enligt Zoabi kommer israels behandling av palestinierna att leda till att tragedin upprepas och denna gång med palestinierna som offer. Zoabis 15 minuter långa anförande på engelska som ni kan se här https://www.youtube.com/watch?v=3udWqzZibWY är ett under av dubbelmoral och halvsanningar.

Men Zoabis uttalanden är inte i själva verket varken slarviga eller okunniga. Hon är en kapabel och flitig parlamentariker som lagt fram många lagförslag inom olika sociala områden. Zoabi har en BA i psykologi från Haifas universitet och en MA i mediakunskap från Hebrew U. i Jerusalem. Det finns anledning att tro att hon vet precis vad hon gör. Zoabis tal på minneshögtiden var ett smart kalkylerat drag. I enlighet med gängse palestinsk taktik plockar hon ut väl valda centrala teman från Kristallnattens judeförföljelser och drar paralleller med palestiniernas situation.

Det mest ikoniska som hände den 8 november 1938 var att cirka 1000 synagogor runt om i Tyskland och Österrike sattes i brand.

kristalnacht synagoga

Zoabi påpekar att flera kyrkor och moskéer i Israel satts i brand av judiska extremister. Således skapar hon en symmetri, om synagogor brann i Tyskland i november 1938 och moskéer satts i brand i Israel så är palestiniernas och judarnas situation likadan. Att samtliga synagogor (med enstaka undantag) i Tyskland brändes ner av regeringstrupper förstärkta med civila, att motståndet mot aktionen i det närmaste var obefintlig, att den judiska församlingen i Tyskland fick betala ett enormt skadestånd till den tyska regeringen för kristallnatten, att cirka 100 personer mördades, 30,000 judar skickades till koncentrationsläger, hundratals affärer och verksamheter ägda av judar vandaliserades, att böcker brändes på bål offentligt samt att tusentals judar tvingades ut på gatan för att förödmjukas offentligt nämner inte Zoabi i sin jämförelse.

Jews-Vienna-1938kristalnacht papaerkristalnacht jews

KRIS 2

KRIS 2

Inte heller att det i det andra fallet är dåd som samtliga israels politiker – från höger till vänster- tar avstånd från, att israeler spontant åker på solidaritetsbesök till de utsatta platserna och högtidligt ber om ursäkt för de idioter som lever bland oss, att vanliga israeler samlar pengar för återuppbyggandet av de skändade heliga platserna. Polisen gör stora ansträngningar att sätta fast förövarna och det faktum att de inte lyckas har mer att göra med extremistgruppernas slutna natur än polisens ansträngningar. Även i Sverige har bränder anlagts i moskéer, i Eskilstuna såväl som i Trollhättan. Dådet i Trollhättan hände för 20 år sedan. De fega bränderna som anlades mot heliga platser i Israel hände inte heller simultant. Är situationen i Sverige i så fall också jämförbar med Kristallnattens händelser?

Problematiken runt detta går igen ständigt. Det behövs tid, kunskap och intresse för att förklara varför facila jämförelser som Israel=Sydafrika eller Israel=nazister är total dynga. Eftersom folk är mer förtjusta i sina förutfattade meningar än i motsägelsefull information och dessutom har begränsad koncentrationsförmåga är det här ett slag som är svårt att vinna. Haneen Zoabi säger att hennes mål är att etablera en fri, jämlik, demokratisk palestinsk stat vid sidan av Israel. Svinpälsarna som bjöd Zoabi som talare till minne av Kristallnatten applåderar entusiastiskt. Ingen frågvis nål tar luften ur Zoabis lögnaktiga ballong. Demokratisk som vilken av de 21 existerande arabstaterna? Arabstaterna har lägst procent kvinnliga parlamentariker någonstans i världen (mindre än 5%). Jämlik som vem?  Vilken annan kvinna i arabvärlden, Haneen Zoabi, har den frihet du åtnjuter? Det är fult, men inte odemokratiskt, att du använder dig av din unika frihet för att motarbeta och förtala den enda stat som ger dig denna frihet. Men det är i mina ögon mycket värre med din totala brist på lojalitet mot dina väljare. Är det viktigare att bli inbjuden att tala av en radikal luft-mensch organisation i Amsterdam än att främja palestinska kvinnors nutid och framtid? Haneen Zoabi gör som alla andra palestinska ledare och sviker sitt folk med tusen och en natt retorik och demagogi. Som alltid “thanks for nothing”.

Annonser

Att flyta i Facebooks mittfåra

16 Okt

Mycket frustrering = många bloggar. Det är i alla fall bättre än andra sätt att lätta på trycket.

Som alltid är fallet vid någon större kris i Israel (samma gäller givetvis för resten av världen) delar sig Facebookvänkretsen, likt Röda Havet vid uttåget ur Egypten, i två. Den ena sidan delar allt som får palestinierna att se dåliga ut, foton på relevanta eller icke relevanta arabiska grymheter, foton på israeliska soldater som leker med palestinska barn, intervjuer med anti-arabiska araber, alla former av araber med brallorna nerdragna. Den andra sidan kommer med återvunna, till 100% förutsägbara, identiskt ordade uttalanden från diverse organisationer för mänskliga rättigheter, foton från multi-kulturella demonstrationer, fredsönskningar på hebreiska, arabiska och engelska. Ni vet vad jag menar, vi simmar alla i samma ström. Det är sällan någon överraskar, det är sällan posterna varken hör till den ena eller andra kategorin.

Wikipedia: ”Receptorer är proteinmolekyler som kan binda en mindre molekyl (ligand) och som svar på det överföra någon form av signal till cellens inre. Detta kan ske på olika sätt, ofta genom att stimulera produktionen av sekundära budbärarmolekyler (till exempel cykliskt AMP, cAMP). Resultatet av signaleringen beror på vilken receptortyp som aktiveras, samt vilken ligand som bundit. De flesta receptorer är mycket specifika för vilken ligand de kan binda, till exempel kan insulinreceptorn inte binda någon annan ligand än just insulin.”

Inför det senaste Knessetvalet förenade sig de fyra arabiska politiska partierna till en gemensam lista (kallad Den Gemensamma Listan) för att öka sin elektorala andel i parlamentet. Den gemensamma listan, ledd av Ayman Oude från det f.d. kommunistiska partiet Hadash, var mycket framgångsrika och är nu Israels tredje största parti med över 10% av alla röster.

joint list

Ledarna för den gemensamma listan gör nytta för sina väljare på Tempelberget

Inför valet talade partiet om en ny sorts politik med arabiska ledare som inte endast skulle ägna sig åt att debattera konflikten utan även aktivt driva frågor för att förbättra de arabiska medborgarnas situation, i första hand angående större jämlikhet i utbildning, arbetsmarknad och boende. Entusiasmen inför det nya politiska fenomenet var stort, inte endast bland palestinier utan även bland judar från den israeliska vänstern. Jag kunde inte hitta några siffror på hur många judar som röstade för den gemensamma listan, men intresset var så stort att partiet öppnade ett kampanjhögkvarter drivet på hebreiska i Tel Aviv. De kometer som nu leder den gemensamma listan är samma politiker som tidigare ledde de fyra arabiska partierna. Under den senaste månadens oroligheter har den gemensamma listan gjort det man logiskt sett kunde ha väntat sig, d.v.s. ingenting. Ledningen, under det nya pragmatiska arabiska hoppet, Ayman Oude, har inte fördömt våldet utan bara varit en flödande källa av klichéer, milt uppviglande och utan ett uns av nytänkande. Man kan tydligen inte lära gamla politiker att sitta. En del av mina vänner har uttryckt sin besvikelse och förvåning över Ayman Oude. Besvikelse kan jag förstå, men förvåning? Hello!!!!! Idén om ett progressivt, ansvarstagande arabiskt parti var oerhört tilltalande och vann gehör hos de israeler som har sina receptorer på vänster sida. Som det verkar nu blev det återigen bara en tummetott.

Finns det något liknande receptorer i vårt psyke? Är Facebookposter en sorts ligander som antingen passar de pusselbitar vi har i hjärnan, eller inte, och därför inkorporeras eller förkastas, inte beroende på sanningshalt eller relevans utan beroende på om dess utbuktning passar någon inbuktning vi har? Än värre, passar knivskärandet receptorerna hos en generation unga palestinier som matas med bilder av IS dödsromantik? Och finns det i så fall något vaccin?

In absurdum

15 Okt

Vad är höjden av fräckhet? Att knivskära en slumpmässigt utvald förbipasserande och sen klaga om man blir skjuten av polisen.

Till skillnad från John Kerry ger jag mig inte in på frågan om hur proportionerligt israeliska säkerhetsstyrkor reagerar mot vågen av enskildas terroranfall på Israels gator och torg. Höjer du ett vapen för att mörda en civilperson mister du automatiskt rätten att begära proportionerlig behandling. Att ens dryfta frågan om reaktionerna är omoralisk, då flyttas fokus från offret till förövaren. Problemet är att dussintals unga palestinier knivskär för dem okända förbipasserande. Igår kväll knivskars en 72-årig kvinna på väg att gå på en buss på Jerusalems centrala busstation. Kärringar ska hållas kort.

Video från en säkerhetskamera uppsatt i Mea Shearim i Jerusalem visar hur en medelålders palestinsk man uppsåtligt kör på människor som står och väntar på en busstation. En dör omedelbart, en äldre man faller på gatan. Bilföraren kommer rusande med en yxa och hugger frenetiskt mot den liggande gamlingen. Ska vi nu diskutera om de civila och militära hjältar som inom några sekunder avväpnar odjuret skulle ha skjutit mot hans knäskålar och inte mot låren?

Idag började morgonen med att jag instruerade min dotter, som just börjat nian, i hur och när man använder en fickbehållare med tårgas. För min del är behållaren främst till för att min flicka inte ska känna sig så hjälplös. Vi är rädda. I snabbköpet igår stod en ung arabisk anställd med en stor kniv i handen på grönsaksavdelningen och högg av bladen på blomkålshuvuden med skickliga hugg. Ingen köpte någon blomkål, inte heller grönkål eller potatis eller annat som var inom räckhåll för nämnde kille. Det hade varit ytterst intressant att höra hans tankar i det ögonblicket. Upplever han sig som offer, en oskyldig medborgare som står falskt anklagad av omgivningens talande blickar? Förstår han varför en palestinier med en skarp kniv i handen är en skrämmande syn?

Jag hade just ett långt telefonsamtal med min vän Abu Ahmad som ofta figurerar här. Han kommer inte till Jerusalem imorgon heller och han sa att han är rädd att åka på stryk för att han är arab. Jag brukar inte diskutera politik med honom, men idag var jag tvungen att säga till honom att jag också är rädd, att jag just nu av ren självbevarelsedrift ser på varje arab som en potentiell baneman. Jag är inte helt säker på att han tänkt på den aspekten tidigare.

Mahmud Abbas, den palestinska myndighetens ordförande, höll tal igår. Sedan den nuvarande vågen av våldsamheters början har han inte vid något tillfälle fördömt att palestinier försöker, och ibland lyckas, mörda judiska israeler. Så har det även varit under tidigare perioder, ibland fördömer han, för det mesta gör han det inte. I denna runda har det dock hänt något nytt. Abbas – eller Abu Mazen som han kallas – förnekar nu helt sonika att det som har hänt faktiskt har hänt, även om Youtube knäar under tyngden av filmade bevis. I sitt tal igår som sändes på palestinsk TV höll han återigen upp ett foto på sitt nya favoritbarn, Ahmed Mansara, 13-åringen som knivskar en judisk 13-åring i Pisgat Zeev i början på veckan. Enlig Abbas handlade det om ytterligare en palestinsk martyr som oprovocerat avrättats av israeliska soldater. Det faktum att pojken befann sig där han befann sig i avsikt att anfalla judar har Abbas tydligen inget problem med. Dessvärre för Abba lever dock Ahmed Mansara och vårdas på ett sjukhus i Jerusalem för sina skador. Det är ju höjden av fräckhet.

Upp

22 Sep

Varje ny blogg börjar med att öppna ett nytt dokument och välja format i Word. Jag väljer alltid det som heter ”blank document.” Just nu ligger ett virtuellt papper framför mig, ännu ej märkt av vare sig kloka eller oviktiga tankar. Likadant känns det med det judiska året som började för tio dagar sedan, det är ännu nyfött, fullt av hopp och potential, tabula rasa. Svindlande tanke, om man fattar rätt beslut samt har turen med sig kan det nya året bli jättebra, varför inte, det an bli det bästa året någonsin.

Eftersom jag lever mellan två, eller kanske tre språk, kan jag inte alltid helt översätta mina upplevelser. Följande tanke har uppstått på hebreiska. Ett att mina nöjen är att höra en riktigt bra shiur. Shiur betyder lektion och ordet används även om vanlig skolgång, men i detta sammanhang menar jag en judendomslektion, ett sorts föredrag som i regel behandlar betraktelser runt en av de många judiska texterna. Vem som helst kan ge en shiur, men det sanna nöjet är att höra någon som har stor kunskap, stort mod och en stor själ. Det är för mig en stor andlig upplevelse.

Varje ord på hebreiska har en rot, en grundform bestående av tre bokstäver och ur denna rot spirar alla hebreiska ord. Beroende på vilken grammatisk form man ger roten kan den böjas som verb eller substantiv (eller någon av de andra grejerna). Ordet shiur har samma rot som ordet shaar, för port eller grind. Det är så jag vill känna mig efter en shiur, att jag har gått igenom en port och kommit ut på en annan plats, att orden, kunskapen, insikten, har förflyttat mig till ett bättre ställe.

Rosh Hashana, det judiska nyåret, är kanske den mest universella av alla judiska helgdagar när vi firar människosläktets uppkomst. Ibland undrar man om det egentligen är så mycket att fira. Mina förhoppningar för mig själv och för all inför Försoningsdagen och inför det nya året är att vi liksom baron von Munchausen ska orka dra oss upp i våra egna skosnören, förflytta oss fram och upp, ta avstånd från slentrian och vanetänkande och sträva att bli bättre. Mindre tomma kalorier för själen, TV, skvaller, Facebook och andra tidstjuvar (fast jag är den första att medge att det finns mycket bra och bildande, t,o,m på FB). Mindre tomma kalorier för kroppen, jag behöver inte precisera.

En minut innan Försoningsdagens fasta önskar jag alla ett gott nytt år.

En video säger mer än 1000 ord

31 Aug

Mitt land, Israel, existerar för att vi har bra soldater. Ok, ok, det är bara en av anledningarna.

Vi har också en lång, envis och fantastisk historia, vi har sammanhållning, kreativitet och gud på vår sida. I många kritiska lägen, från tillkomst, genom alla krig, är det dock våra soldater som har skyddat och skapat oss. I dagarna firar Palmach, pre-självständighetsdagarnas mytologiska trupper, 75 år. Utan Palmachs hjältemod, utan en armé som kunde försvara den dygnsgamla staten som anfölls av 7 arabiska arméer den 14 maj 1948, utan de över 20,000 militära offer som omkommit sedan dess, hade jag inte suttit här i mitt kök i Jerusalem. Tidens ande gör det idag svårt att säga detta högt. Vi vill hellre tro att man når framgång genom samtal och överenskommelser. Men så har det inte varit i Israels fall. Man kan snacka tills man blir blå i ansiktet. Hade vi inte kunnat försvara oss fysiskt hade vi inte blivit blå-vita, varken i ansiktet eller någon annanstans. Under förra sommarens krig i Gaza sa min bästis, vars son deltog i kriget, att hon inte står ut med att vårt öde ligger i händer på våra 20-åringar. Det är för mycket för de unga männen att bära och för sorgligt för oss att tänka på. Men på många kritiska punkter är det så sanningen ser ut.

Tidigt på söndag morgon körde jag min son, två av hans kompisar och deras extra stora packningar till centrala busstationen i Jerusalem, så att de kunde hinna tillbaka till sin bas i utsatt tid. Vi är, både nationellt och specifikt, curling-föräldrar, till våra soldater. De har det ofta väldigt jobbigt i armén och vi gör vårt yttersta för att skämma bort dem när de är hemma. Under överskriften ”jobbigt” faller allt möjligt, fysiskt ansträngande, långtråkigt, lite sömn, mycket värme, stor kyla, fältransoner eller annan undermålig mat, brist på privatliv, sträng disciplin. Beroende på respektive soldats uppgift och läggning gäller allt eller något av detta. Även de soldater som har det allra lättast ger under tre års tid fullständigt upp sin rätt till att själva bestämma över sina liv. Som soldat måste man följa order, det vet alla. Att följa order betyder att man äter, ringer, går på toa, sover, springer, kryper, klipper sig, samtalar – när man blir tillsagd. Min son har sagt att det jobbigaste är att han inte får lyssna på musik. Ett snorvalpsbefäl på 21 år kan säga till sina meniga att de inte kan åka hem över veckoslutet, att de inte får tala i telefon med tjejen, att de ska flytta tung utrustningen från punkt A. till punkt B. på 30 sekunder. Och sen tillbaka. Därför. Som en reaktion mot detta, eller i någon form av kompensationstänkande, klemar vi bort killarna när möjlighet ges. Det står alltid en plastkasse i Jonathans rum som jag fyller med småkakor och torkad frukt, som han kan ta med sig tillbaka till armén. Redan Napoleon sa ju att en armé marscherar på sin mage.

Att göra sin värnplikt är obligatoriskt och i våra kretsar är det även socialt oacceptabelt att smita. Visst finns de sådana som av olika anledningar, fysiska eller psykiska, inte är lämpade för armétjänst, men då förväntar man sig att de åtminstone ska göra två års civil tjänst. Mina äldre döttrar har båda också gjort sin tvååriga plikt och till och med fått ut ganska mycket av det själva. Angående längden på tjejers respektive killars militärtjänst har jag helt enkelt bett min inre feminist att hålla käften. Som tur är, är kärringen dålig på att räkna.

En video från en demonstration i Nabi Salah på Västbanken i fredags valsar runt på nätet. http://news.walla.co.il/item/2885878

Filmsnutten, som visar palestinska kvinnor som brottas med en israelisk soldat för att försöka hindra honom från att arrestera en palestinsk pojke, är ganska kort, men vad det egentligen är man ser är helt och hållet upp till betraktaren. Pojken, ett barn på tolv år, har gips runt ena armen. En israelisk soldat försöker hålla fast honom. Pojken gråter. Två palestinska kvinnor och en ung flicka sliter i soldaten för att han ska släppa pojken och flickan biter slutligen soldaten i armen.

Jag är mor till en soldat som kanske, efter avslutad träning, kommer att befinna sig i liknande situationer. Här är min tolkning av den aktuella videon; flickan i filmen heter Ahad Tamimi och är dotter till aktivisterna Neriman och Basem Tamimi. Hon finns med i ett stort antal filmer från demonstrationer i Nabi Salah och kallas skämtsamt på nätet för Shirly Temper. Ahad och de andra deltagarna är uppenbarligen inte rädda för soldaten och drar sig inte för att angripa honom med knytnävarna. Runt gruppen står ett dussintals fotografer, en del av dem uppenbarligen utländska observatörer. Många av åskådarna har gasmask i handen, detta är ingen spontan demonstration utan en regelbundet återkommande, väl regisserad ritual, som kommer att avslutas med traditionsenlig tårgas. Flickan Ahab letar med blicken efter en kamera innan hon ger sig på att bita soldaten, det ser man henne ofta göra även i de andra filmsnuttarna. https://www.youtube.com/watch?v=ax-Jk2iJL0k

Det övergår mitt förstånd att de internationella observatörerna är villiga att delta i denna farliga fars. Istället för att säga till föräldrarna i familjen Tamimi att det är oacceptabelt att utsätta skicka sina minderåriga barn för risker genom att kasta sten och provocera soldater är den humanitära hjälpen upptagna med att finna en kameravinkel med maximal action som samtidigt döljer alla andra tätt packade linslöss.

Ahabs bror, Muhammad, pojken som soldaten försöker arrestera, har enligt uppgift kastat sten mot soldaterna. Mamman skriker att han inte kan kasta sten för han har armen i gips. Här är ett foto på Muhammad innan arresten.

nabi salach

Observera att han har samma kläder som pojken i filmen. Det för mig mest slående i incidenten är den israeliska soldatens enastående behärskning. Trots att han är omringad av hysteriska kvinnor som skriker och slår mot honom, trots att han har kameror i varje upptänklig vinkel gör han inte den sprattlande pojken mer än nödvändigt illa utan håller fast honom efter bästa förmåga och väntar på förstärkning utan att hota demonstranterna med det automatvapen han har hängande om halsen.

Man kan diskutera om den israeliska armén överhuvudtaget bör ta del in i denna typ av händelse. Jag, som inte lyckas förstå skillnaden i rang mellan min sons olika befäl, dristar mig inte till att ha en bestämd åsikt i frågan även om jag misstänker att det i längden inte är hållbart att låta soldater agera buffert mot en frustrerad civilbefolkning. Min förhoppning är att vår armé är lika effektiv och moralisk som den alltid har varit. För mig är IDF i detta ögonblick mina barn och deras vänner. De är ungdomar jag känner, jag vet vad de är gjorda av. Jag har förtroende för dem och deras befäl och jag är oandligt tacksam för deras förmåga och villighet att offra tre år av sina liv för allmänhetens bästa.

En Ramadanutflykt

20 Jul

ramadan bling

Människosläktet kan delas in i två grupper; de som genast förstår varför en judisk israel vill åka på en Ramadanutflykt till ett israelisk/arabiskt samhälle, och de som absolut inte förstår varför en judisk israel vill vara med på dylikt. Men det finns faktiskt många bra anledningar att åka. För cyniker – det förlänar en ballhetspoäng, det är billigt och det finns goda bakverk att inhandla. För alla andra – det är ett tillfälle att föregå med gott exempel och leva som man lär, och det är kolossalt spännande.

ramadan tour 1

Häromdagen tog den muslimska fastemånaden Ramadan slut. I en månads tid har troende muslimer världen runt fastat från soluppgång till solnedgång, vilket i Israel ungefär betyder att de ätit en tidig frukost vid fyratiden på morgonen och en sen middag efter åtta på kvällen. Under dagen varken äter eller dricker man.

Förra veckan åkte jag på en Ramadan-utflykt till Kfar Kassim, en medelstor arabisk stad i centrala Israel, cirka en timmes bilresa från Jerusalem. Utflykten arrangerades av en ideell organisation, Sikuy, som vill främja goda förhållanden mellan judar och araber i Israel. En grupp på 50 judiska israeler, inklusive ganska många barnfamiljer, åkte runt i staden, besökte en moské och handlade arabiska specialiteter på torget. I moskén träffade vi en sheik, en skriftlärd, som berättade om muslimsk teologi och praktik, med betoning på Ramadan. Gruppen hade väldigt många frågor till sheiken.

ramadan tour guide

Vår guide, Shawkat Amer, som annars är lärare i den lokala skolan, började med att visa oss monumentet över massakern i Kfar Kassim där 48 jordbrukare och deras familjer, på väg hem från fältet efter ett utegångsförbud, sköts av israeliska gränspolisen 1957. Osentimentalt och kortfattat beskrev Amer händelseförloppet. Det finns inte mycket att tillägga om denna tragiska händelse, ett brott begått av israelisk militär, för vilket Shimon Peres officiellt bad om förlåtelse år 2007.

Befolkningen i Kfar Kassim verkar ha hittat ett sätt att handskas både med sin dubbla identitet och med minnet av händelsen. De ser sig själv som israeliska araber vars framtid är som medborgare i Israel. De har byggt ett minnesmärke över massakern i Kfar Kassim på stadens mest centrala plats och att Israel officiellt har bett om ursäkt verkar ha varit avgörande för att möjliggöra början på en läkning. Helst skulle jag vilja hitta en bra förklaring på varför massakern i själva verket var försvarbar. Men fallet är en meningslös tragedi och det enda anständiga vi kan göra är att erkänna vad som hände.

Under de två timmar vi var i Kfar Kassim såg vi mest moskeér och blinkande ljusdekorationer som multikulturella kapitalistiska kommunister i det buddistiska Kina tillverkar för användning på julgranar, som sukka-dekorationer under den judiska lövhyddofesten eller som sagt, för att försköna Ramadan.

På grund av fastan har min vän Abu Ahmed inte hälsat på så mycket den senaste månaden. Annars brukar han troget komma varje fredag och få en slant och en kopp kaffe. Jag är inte alltid säker på var jag har Abu Ahmed och vilken roll jag spelar i hans liv, men jag är helt övertygad om att den där koppen kaffe har stor symbolisk betydelse för honom. Häromdagen ringde han för att säga hej och att han inte kommer denna vecka. “Oj, vad mycket kaffe du är skyldig mig”, avslutade han samtalet.

Och det sammanfattar väl ganska väl vårt förhållande med våra grannar. Vi är hela tiden upptagna med att räkna vad den andre är skyldig oss, ofta in absurdum. En Ramadanutflykt är att bryta det mönstret. För mig var det ett steg framåt att invånarna i Kfar Kassim bjöd in judiska turister till sin stad under sin högtidlighet. Det är helt OK om de räknar med att tjäna en slant på det. Det är helt OK om de berättar om sin tragedi utan att lägga skulden på oss, 60 år senare. Om respektive samhälle kan se motparten som en del i en dialog, som någon att lära känna, samarbeta med, någon som kan bidra till ens välstånd så är vi på rätt väg. Det är antingen det som gäller, eller krig. Oavsett vad vi vant oss vid att tro, det enda sättet vi kommer att få det bra är om den andra parten också har det bra. 17 Tamuz, en mindre judiska fastedag, inföll under Ramadanmånaden och på flera ställen hade man arrangerat en gemensam fasta. På fredagar annonserar israeliska radion alltid när sabbaten börjar och slutar. Sen några år tillbaka sänder man numera också när Ramadanfastan börjar och slutar. Det är bra och normalt.

Nästa vecka infaller nästa judiska fastedag, den nionde Av. Det är bra, så att jag också har något att skryta med, när Abu Ahmed kommer på fredag.

And thank you, Fern Reiss for the photosramadan inside mosque

En resa i tid och rum

5 Jul

För en vecka sedan kom jag tillbaka från Polen där jag reste runt med en grupp svenska judar, de flesta barn till föräldrar som överlevt Förintelsen. Vi var 30 pers och alla pratade med alla, alla vinnlade sig om att byta bordskamrater vid måltiderna. Detta till trots vet jag endast var ett fåtal av deltagarna gör i sina yrkesliv eller vilken familj de har hemma. Även om vi alla är ganska stora, mellan 47 och 70, ägnade vi veckan åt att tala om våra föräldrar och vår barndom. Sällan har jag haft det så jobbigt och så roligt som under denna vecka. Ibland var det jobbigt och sen roligt, och ibland var det både jobbig och roligt samtidigt.

Polen är motsägelsernas land, för mig, det land där min mamma inom loppet av ett år gick från att ha varit ett vanligt, bortskämt, barn som gick i skolan, hade husdjur, bodde i en stor våning i centrala Warszawa med sina föräldrar och storasyster och åkte på semester till havet till att vara en svältande rättslös fånge bakom murar och taggtråd, som delar lägenhet med ett dussin andra människor och dagligen bevittnar sjukdom, död och tyska soldater som övar prickskytte mot levande måltavlor.

Mamma Ruth, c. 1937

Mamma Ruth, c. 1937

Men mitt förhållande till Polen är inte endast format av det tragiska slutet. Till skillnad från tyska, klingar polskan familjärt i mina öron. Min barndoms ömhetsbetygelser mellan mormor, mamma och oss flickor uttalades på polska. Moja kochana dietsku, moja pienkna, fajna dziewczyna. Mitt älskade barn, min söta, min fina flicka. Mamma sjöng vaggvisor för oss på polska. Och polsk kultur hölls i högsta aktning. Samtidigt som vi växte upp med en djup misstänksamhet mot polacker som betraktades som antisemiter med mindre än att de bevisade motsatsen. Man ska inte generalisera, men känsligheten har visst belägg, familjens erfarenheter under den period de gömde sig hos icke-judar på den ariska sidan av Warszawa var minst sagt inte positiva.

Samtidigt som det alltid fanns den andra aspekten. Som hos alla polacker betonade man i min barndom att Chopin var lika mycket polsk som fransk och även Marie Curie var vår hjältinna, med betoning på vår. På något egendomligt sätt blev även den polske påven Johannes Paulus II en källa till stolthet, särskilt för min mormor i Tel Aviv.

Den oftast återkommande diskussionen jag tog del i, eller provocerade fram, under resan var om hur vi förhåller oss till polacker idag. Jag vet inte om den unga generationen ärvt sina föräldrar och farföräldrars värderingar. Vi träffade ett antal unga, högutbildade polska guider som är mycket intresserade av och kunniga om judisk historia i Polen. De ser judisk historia som en del av polsk identitet och judar, romer och andra minoriteter som en del av den historiska mosaik som tillsammans utgör Polen. Detta till skillnad från att se polsk historia som en sak, och minoriteternas historia som parallella skeenden utanför majoritetssamhället. Det är ingen som helst tvekan om att dessa hängivna unga människor ger uttryck för en genuin sympati och en generös beredvillighet att se judar som en berikande del av det polska samhället då och nu. Det jag frågar mig är hur representativa dessa unga människor är? Att de inte representerar sina fäder säger de själva. Däremot har vi inga möjligheter att bedöma deras ideologiska genomslagskraft bland efterkrigets polacker. Att Polen nyligen valde en president från ett SD-liknande parti är dock en indikation, men hur landet verkligen ligger idag får vi väl se efter de stundande parlamentsvalen. Jag är tveksam. Man vill tro att det har ändrat sig, men jag är inte fullt ut beredd att ta de vårtecken som finns och utropa att nu är det sommar. Förintelsen var inte Polens fel. Det var Nazisterna som hittade på förintelsen. Dessutom led även polackerna fruktansvärt och hade kriget fortsatt hade de kanske stått på tur för att bli utrotade. Men. Många polacker var glada att Europas judar utrotades och många hjälpte nazisterna aktivt. Polen känner inte att de är skyldiga polska judar en ursäkt. För mig skulle det vara oerhört meningsfullt om det officiella Polen vid något tillfälle åtminstone skulle utrycka sin sorg över det som hände en viss grupp polska medborgare. Under Andra Världskriget mördades 3 miljoner polska judar och 2 miljoner polacker. Varför säger man inte bara 5 miljoner polacker? Polen har heller aldrig ens försökt att kompensera de överlevande för all privatägd egendom som beslagtogs först av nazisterna och sen av kommunisterna. Det skulle kännas rätt om Polen äntligen medgav att men slog mynt av situationen och lät en del av befolkningen ostraffat lägga rabarber på andra medborgares egendom.

Samtidigt som Polen till yttermera visso är Israels mest pålitliga stöd i Europa idag. Tillsammans med Tyskland. Välj själv om ni vill skratta eller gråta.

Ett annat diskussionsämne som dök upp flera gånger var om det finns något särskilt livskraftigt eller livsbejakande i judisk kultur. När man betraktat ett antal getton och utrotningsläger vore det lätt att dra slutsatsen att mänskligheten inte är en sådan ”gluck” att den ger en kraft att samla ihop skärvorna och fortsätta. Här kommer vi till den roliga delen. Begåvade, häftiga, ohämmade, kärleksfulla deltagare på resan som plockade upp mikrofonen och berättade om sin barndom och sina föräldrar på en blandning a Yiddish och svenska, påhejade av de andras igenkännande glädjetjut. Just det, paketen till Polen, just det, de vuxna som tystnar när barnen kommer in i rummet, just det, det ändlösa ätandet, pratet och tjatet om mat. Det blir faktiskt roligare på Yiddish, synd att jag inte kan någon.

Det vore enfaldigt att tro att våra föräldrars erfarenheter inte påverkar oss barn. Man får i sig sina föräldrars bakgrund med modersmjölken, sångerna, tystnaden, oljudet, energin eller bristen därpå. Många judar mördades under kriget, några få överlevde. Även bland de överlevande finns det många vars själar dog lite under kriget. De såg sådant som man inte kan se utan att brinna upp, såg syskon, föräldrar, älskade, barn, främlingar, vars enda rättighet var att lida så mycket som mänskliga varelser kan plågas utan att ha rätt att ens räknas som män.

I slutet av en blogg ska man knyta ihop trådarna och ordna tankarna i någon form av paket. Det blir inget paket av resan till Polen. Det är för mycket, för stort och motsägelsefullt, för många spretiga trådar åt alla håll. Men jag är oerhört tacksam att jag fick tillfälle att vara med. Till alla som gjorde det möjligt (utom nazisterna), tack.