När Noomi mötte Henning

Den först text jag lägger ut här på WordPress är inte min egen, utan utdrag ur ett tal av Henning Makell. Talet fanns tills igår på Ship to Gazas hemsida, men är nu borttagen. Att den tagits bort förvånar mig inte, men att den funnits där i två år förvånar mig mycket. Det är en vidrig text, en hysterisk, lögnaktig, självförhärligande text. Precis som Ship to Gaza initiativet. Texten är mycket lång, jag har valt det jag finner mest uppseendeväckande, men resten är inte fy skam det heller. Eller så är det just vad det är. Ni kan hitta hela texten på Google, eller på min FB sida, om ni har lust. För min del känns det jätteskönt att läsa den här texten. Nu vet jag exakt var jag har Henning Mankell. Hans intensiva Israelhat lyser igenom hela texten. Allt annat är sekundärt. Det är det här det handlar om. Jag ber alla Gazabor om ursäkt. Ni är, som vanligt, en bisak.

Jag skriver mina kommentarer i grönt i texten för jag är så väldigt miljömedveten!

 Stockholm 15 aug 09

Anförande under Gala för Ship to Gaza, Södra Teatern, Kägelbanan

Vänner!

I maj i år reste jag till Israel och Palestina. Vi var en grupp författare från många olika länder som skulle delta i en palestinsk kulturfestival. Invigningen skulle ske på den palestinska nationalteatern som ligger centralt i Jerusalem. Där skulle jag hålla tal. När jag kom dit strömmade plötsligt tungt beväpnad israelisk militär in i lokalerna. Många av dom unga, många flickor i 20-årsåldern som knappt orkade bära de tunga vapnen. (Låter farligt)  Unga soldater som sedan efter sin militärtjänst, äcklade av vad dom gjort, beger sig till Indien för att knarka ner sig. Inte undra på att Israels armé har fast stationerade psykologer där i Goa! (Kul påhitt)

Vi fick hur som helst veta av den israeliska kapten som ledde överfallet – nåt annat kan man knappast kalla det (kan man väl visst, Henning är ju författare) – att ” invigningen av den palestinska kulturfestivalen hade stoppats. Lokalen skulle genast utrymmas.” När jag frågade med vilket skäl stack han bara sitt pekfinger i ansiktet på mig och sa: – Ni utgör en säkerhetsrisk. (Fy katten, att sticka ett pekfinger i ansiktet på Mankell).

Nå, vi kunde improvisera invigningen i alla fall; det franska kulturcentrat ställde sina lokaler till förfogande. Men då hade jag stoppat det tal jag förberett i fickan och sa nånting annat när det var min tur att tala:

” Det är som att uppleva ett spöke resa sig ur sin grav. Det är som att se det sydafrikanska apartheidsystemet återuppstå från den historiska skräphög dit det äntligen förpassades för ungefär 15 år sen. På något annat sätt kan man inte beskriva det som nu sker runt oss”.

Det här såg vi och det upprörde värre än det mesta jag har upplevt. Och jag har, som bekant, upplevt ganska mycket av mänskligt lidande, förtryck och våld. (Synd att man inte kan bli helgonförklarad i Sverige. Sankt Henning, beskyddare av [nästan] alla)

Men naturligtvis kan man inte rakt över jämföra Sydafrika med Israel och Palestina. Det finns historiska skillnader som på många sätt är avgörande. Den israeliska staten tillkom efter andra världskriget när det splittrade judiska folket hade alla blodiga ess på hand. (Här har jag inte ens lust att göra mig lustig. ”efter andra världskriget när det splittrade judiska folket hade alla blodiga ess på hand”). Efter det nazismen hade gjort mot alla (OBS! mina understykningar) de grupper av ”untermenschen” där judarna var en, stor, grupp. Man kan ju leka med tanken om det idag 2009 hade varit möjligt att så snabbt och enkelt upprätta en stat som Israel. (Tänk vad vi profiterat på Förintelsen, t.ex. min mammas fastrar och farbröder som inte behöver oroa sig för den globala uppvärmingen för de är redan aska. Turgubbar!) På ockuperat land, där andra människor skulle förjagas. Naturligtvis inte. Norge skulle inte idag, om jag tar till ett absurt exempel, kunna komma och hävda att dom behöver Värmland för att skapa ett nytt land där en viss typ av människor ska leva. (Eller något annat exempel som inte heller har något som helst med saken att göra, men det spelar ingen roll för min pappa har en korvkiosk)

Det är viktigt att aldrig glömma detta, att Israel är skapat  (Av FN) på basis av en ockupation.Ingenting annat. Hela landets nuvarande struktur bygger på att man utvecklar denna ockupation. (De illegala bosättningarna som sprider sig som en cancertumör (plagierat från Der Sturmer) över landet och minskar palestiniernas utrymmen ännu mer är ett exempel på denna ockupationsstrategi. Man tar en efter en av de palestinska olivlundarna och ser genom ögonen med de illegala bosättarna. Då och då, för att låtsas behaga den internationella opinionen, river man nån bosättning. Men jag kan lova att de bosättare som tvingas bort snart har andra hus att gå till. (Hurra, farbror Henning ska skaffa oss nya hus, det har han lovat). Klippte bort lite dravel…..

Anfallet mot Gaza måste ses i det här perspektivet. När Israel påstår att dom jagar terrorister är det i själva verket sin egen terroristiska potential man använder. Israel är idag en stat som gör som alla andra ockupationsmakter gör: använder terror för att försöka skrämma människor till tystnad och underkastelse. Det är inte konstigare än att se vad som hände exempelvis i Norge eller Danmark under andra världskriget. Nazisterna använde sig av terror i statens namn för att tvinga människorna till underkastelse. På lång sikt var det naturligtvis dödfött, på kort sikt kunde man åstadkomma delvisa vinster. Kliar mig i huvudet.Vem är det han kallar nazister?

Jag började med att tala om spöket som reser sig ur graven; apartheidsystemet. Men det finns också en annan, samtida liknelse som är möjlig. Det är Berlinmuren. I Israels fall blir den liknelsen till en realitet, inte bara en symbolisk mur utan en mur som är av murars kött och blod ?????, cement och inlagda metallförstärkningar. När Israel började bygga sin mur så tänkte jag att nu har israelerna börjat samla sten till sin egen gravhög (sorry, där fick du fel). Ty murar som byggs för att möjliggöra förtryck är alltid dödsdömda. Som det gick med muren som delade Berlin kommer det också att gå för den mur Israel nu låter bygga. Tja, det återstår ju att se. Tills vidare har muren minskat terrorn mot israeliska medborgare med nästan 100%.

Hur kommer då framtiden att se ut? Där tror jag vi som  samlats här inte är alldeles överens. Många, kanske dom flesta här, tror att en så kallad tvåstatslösning är den framtida lösning som måste till för att avveckla den terroristiska israeliska staten. ( För mig är det givetvis så att de mer eller mindre desperata bombdåd, självmordsattacker och liknande som är uttryck för det palestinska motståndet är just detta: motstånd mot en ockupation. Det är inte märkvärdigare än att norska motståndsmän likviderade överlöpare eller quislingar under den nazistiska ockupation. Är man förtryckt gör man motstånd. Att man sen kan sörja varje civilt offer är självklart. Men det får inte förmörka klarsynen när det gäller vad som är orsak och verkan.) Tål att läsas flera gånger.

 En tvåstatslösning, alltså; det är vad många talar om. För mig ger det en känsla av att det vore som att gå till en tandläkare och han lagar en trasig tand utan att borra rent under. Det kan möjligen se snyggt ut på ytan, till och med under en period vara möjligt att tugga med tanden. Men förr eller senare stiger rötan (snyggt och enkelt, klassisk antisemitisk formulering)  upp till ytan igen: En tvåstatslösning angriper inte det grundläggande problemet att Israel trots allt bygger på en ockupation av redan bebodda områden. Man kan säga att Israel bygger på en lögn; att staten etablerades på mer eller mindre folktomma områden där bara enstaka nomader drog förbi. Detta är inte sant: hur många hundra tusen människor som tvingades bort då i slutet av 1940-talet kan man fortfarande inte helt överblicka. Hur många som jagades bort från Jerusalem, 50 000? Mer? Mindre?  Detta gör att jag inte tror en tvåstatslösning är möjlig.

Om detta är vi inte överens. Men vi behöver inte gå till öppet krig här på Kägelbanan. Vi kan som förnuftiga människor fortsätta en dialog om detta (bara jag slipper vara med bland de förnuftiga människorna). Den dialog som borde ha skett istället för exempelvis de vanvettiga övergrepp som västvärlden under USAs ledning nu begår i Afghanistan och Irak. (Se nästa inlägg Dialog med Taliban) Det finns bara ett sätt att närma sig framtiden, såvida man inte är under direkt anfall och måste gripa till vapen. Det är dialogen, det som gör att vi människor är människor och inte de djur som inte utrustats med vår förmåga att tala och att lyssna, att utbyta argument, att diskutera och finna lösningar.

Solidaritet i praktiken, alltså! Fylla ett skepp med en last av viktiga, livsviktiga föremål, och skicka det till Gaza. (Det var medicinerna vars datum gått ut samt annat livsnödvändigt, som Hamas inte ville släppa in i Gaza). En gång gick ett skepp till Bosnien. Det var viktigt. I solidaritetsarbete lär vi alltid av tidigare erfarenheter. Det är för att lasta detta skepp fullt som vi samlas här.

Och vi ska vara fullt på det klara med att Israel noga följer med vad som sker här på Kägelbanan. Kanske finns här någon som rapporterar direkt till Israels ambassad, vad vet jag. (jag var i alla fall inte där, jag vet inte ens var Kägelbanan ligger) Vi gör ingenting i hemlighet, vi säger öppet vad som är vår avsikt. (Det finns nog en hel avdelning på Mossad som ägnar sig åt att hålla ett öga på deckarförfattare) .Och vi kan vara säkra på att den dag då båten lämnar kaj på väg mot Medelhavet, så kommer Israel att göra allt vad dom kan för hindra skeppet från att komma fram. (Atomvapen?) 

 I lasten finns inte bara allt det som exempelvis sjukhus i Gaza behöver för att rädda livet på människor som annars dör av sjukdomar som inte är dödliga under normala förhållande. I lasten finns också den solidariska hälsningen från oss alla. Det viktiga i att säga: Ni är inte ensamma. Ni är inte glömda! (Alla i Gaza blir jätteglada för en häsning från Kägelbanan).

Samtidigt ska vi inte vara naiva. Det finns många också i ett land som Sverige som menar att det är oanständigt att ens ifrågasätta Israel och den israeliska staten. (Herre du min skapare, finns det såna reaktionärer att de inte ens ifrågasätter Israel?)  Det finns ett hat mot araber i Sverige som i övriga Västvärlden.

Det här låter säkert brutalt. Det är brutalt. Men det är också sant. Nånstans ifrån får också de fascistoida politiska partierna i Sverige sina röster ifrån. (Kan det vara den fascistoida Juden Suss som ligger bakom hatet mot araberna?)  Det är inte bara allmän invandrarfientlighet.

I historien byter subjekt och objekt ofta plats med varandra. På 1930-talet stod svenska studenter upp och protesterade det man kallade ”judeimporten” av läkare till Sverige. Idag är dessa judiska läkare välkomna. Dom är, kan man säga, politiskt och kulturellt rumsrena. Idag står man inte upp, men bakom skål och vägg, talar man om den islamiska faran, alla dessa araber som smugglar sig in i den svenska gemenskapen. (Är det bara jag som upplever det så, eller står det att det numera är judarna som i all hemlighet piskar upp hatet mot muslimer?)

Vänner! (Jag tror inte jag är inäknad)

Vi vet vad vi gör och vi vet vad vi måste göra. För allas vår anständighet skull. Så länge det palestinska folket lider kan ingen framtid ens för våra egna barn vara given. (Kräkljud)

I solidaritetsarbete finns alltid två perspektiv: dom och oss. Vi gör det naturligtvis för att ge stöd. Men vi gör det också för att vi den dag vi behöver det ska kunna räkna med att solidariteten även gäller oss. (Lite mer konspirationteori, så småning om kommer ävern Sverige behöva skydd mot den judiska världskonspirationen)

Låt oss alltså skaffa fartyget, döpa det till ”S/S Friheten” (eller kanske Sions Vises Fregatt?)  och fylla det med last och solidaritet till Gaza.

Allt är fortfarande möjligt! Inget är ännu för sent!

Tack!

Henning Mankell  

Jaha du Henning, som vi säger på engelska, thanks for nothing!