A Thought Before Yom Kippur

25 Sep

First apology, I accidentally wrote in English. Sorry.

Jerusalem, a few days before Yom Kippur, the Day of Atonement, the day of divine judgement.
My friend is sick, hospitalized in an oncology ward here in Jerusalem, waiting to hear what treatment she will receive, how painful, long, dangerous and debilitating the road to healing will be. As she left her room for a moment yesterday, somebody stole her mobile phone. When she told me, on the new phone she was forced to get immediately in order to stay in touch with the world and in order to set up the complicated bureaucratic procedures the Israeli medical system demands, I could feel all the fuses go off in my brain and I thought to myself, maybe capital punishment isn’t such a bad idea for a person who goes into a cancer ward and steals a phone from a patient. To call that thief a swine is an insult to pigs.

mobiltjuv
Within the framework of Project 929 (reading a chapter of Bible a day keeps ignorance of the Scriptures away) I was listening to Rabbi Benny Lau’s commentary to the second chapter of the Book of Proverbs, specifically a sentence that draws from the following quote from the concluding book of the Torah.
And you shall do what is proper and good in the eyes of the Lord, in order that it may be well with you, and that you may come and possess the good land which the Lord swore to your forefathers (Deuteronomy 6:18)
Rabbi Lau talks about the difficulty of balancing proper, meaning legally just, and good in the sense of moral, two concepts that can sometimes be complimentary but sometimes contradictory to one another. The Torah, in this instance, makes us several promises. If we do what is just and what is good in the eyes of God, all will be well with us and we will inherit the Promised Land. Normally, it would be understood as “if you’re good, God will reward you by giving you the land”. However, it can be read differently. It’s the act of doing what is just and good in the eyes of the Lord itself that makes the land ours, the way it was our forefathers’. Like with a lover, we will develop a strong and healthy relationship if we treat the Promised Land right. But if we cheat, we will be rejected. And you can take that in any political direction you fancy.
In these ten days of reflection, between the Jewish New Year and Yom Kippur, traditional Jews are conditioned to do at least a minimal amount of soul-searching. It’s a scientific fact that it’s much easier to accurately pin-point one’s fellow men’s faults than one’s own. Like every other year, I’ve done some bad stuff, such as scaring the living day-lights out of a fellow congregant by banging on his car with great force when I thought he was trying to steal my parking place. And other things I’m much too ashamed of to share with you. But the concepts of justice and goodness are not foreign to me and I hope to earn the right to stay in this country that infuriates me so much and which I love the way I can never love another country.
The now defunct Whatsapp group that was formed years ago, for parents of kids that served in the army with my son, woke up recently. Most of the other kids will soon finish their army service and to celebrate this, a few parents suggested we collect some money and help the family of one of the soldiers who is a new immigrant, a family who are having difficulties getting their lives in Israel off to a good start. Within a few days of the initial suggestion, those parents who were able to made small or large donations, compared prices, took the family for a shopping round and furnished their home with the family’s choice of new furniture.
It’s sometimes tempting to give up on human-kind. But let’s not give up hope because of the occasional a-holes we encounter. Dear God, let us be found deserving of another year and in that year, let’s model our actions on the sense of justice and goodness imagined by a group of parents who don’t know each other, but are parents of fine young men who fight for our country, parents who share a desire to inherit that which we can only have when we treat each other right.

Annonser

Tankar om Förintelsens minnesdag

18 Apr
rosor

Rosenbusken överdriver som vanligt

 

Nästa vecka markerar vi minnesdagen för Förintelsens offer i Israel. Några reflektioner runt detta.

I en taxi i Ollyantatambo, Peru, fick vi vänta några timmar tills alla platser i minibussen fylldes upp. Förutom min man och jag satt där till en början endast ett par i trettioårsåldern från Tyskland. De var mycket trevliga och vi förde ett ganska långt samtal. Mannen var ursprungligen från Berlin och berättade lite om vad han minns från sin barndom innan muren revs. Vid någon punkt i samtalet frågade han oss om vårt ursprung. Jag berättade att halva min familj kommer från Tyskland och att min farmor var född i Berlin. Den informationen tog han emot med ett leende. Se där, vi har rötter i samma stad. Reaktionen, eller bristen därpå, kom som en stor överraskning för mig. Att tala med tyskar om kriget har alltid fått skiktet under huden att spänna sig, rösten att bli mer formell, blicken lite flackande. Detta trodde jag var ett naturfenomen, en kemisk reaktion, judar+tyskar=krystat samtal. Så har jag även tidigare upplevt att mina tyska samtalspartners ser det; vi kan tala, men det känns lite som att promenera genom ett minfält, inte direkt avslappnande. Den unga tyskan berättade att hon är armenier och nämnde att hennes folks historia på många sätt påminner om judarnas. Jag kan inte påminna mig om hon sa något särskilt om Förintelsen, men hennes kroppsspråk och ansiktsuttryck låg närmare vad jag förväntade mig än hennes partners. När jag berättade detta för en vän här i Israel som har mycket kontakt med den yngre generationen tyskar bekräftade han att det jag upplevde som egendomligt numera mer är regel än undantag. Det är kanske naturligt att samtalstonen mellan offrens barnbarn och förövarnas barnbarn låter annorlunda än det gjorde en generation tidigare. Och det är kanske bra, även om det på många sätt känns skrämmande för oss som växt upp i skugga av 1900 talets värsta brott att avdramatiseringen skett så fort, särskilt som många av offren fortfarande lever bland oss.

Min mamma, som satt fängslad i Warszawas getto, och sen smugglades ut till den ariska sidan där hon hölls gömd på ett antal platser tills krigsslutet, har börjat tala inför publik om sina upplevelser. Sen drygt ett år tillbaka bor mina föräldrar i Israel (för er om funderar på Aliya, det är aldrig för sent) och mamma anlitas allt som ofta för att berätta om sina upplevelser för grupper som besöker Yad Vashem, den institution som är ansvarig för förvaltandet av och forskning kring Förintelsens minne. Under sina 70 år i Sverige talade mamma nästan aldrig om familjens öde inför främmande, egentligen endast några få gånger under de sista åren. Jag funderar på hur det kommer sig att min mor numera inte endast går med på att tala, utan till yttermera visso gärna vill berätta. Anledningarna till den stora förändringen är säkert mångfaldiga, men här är några som jag tror spelar med.

Plikt. Det finns inte så många överlevande kvar som kan vittna.

Morfar och mosters dagböcker om tiden i Warszawas getto som gavs ut av Yad Vashem på hebreiska för några år sedan. Boken var ett tillfälle, även för mamma, att rannsaka minnet och att ära de som inte överlevde. Alldeles nyligen publicerades boken även på polska.

Barnbarnen. Som har frågat frågor och skrivit uppsatser i skolan och som behöver få kunskap även om denna mörka del av familjens historia. Visst har vi skelett i källaren, massvis

Israel. Det är lättare att berätta här, man är mindre ”freak-show” i ett land vars historia och Förintelsens är evigt sammanlänkade. Här bemöts de överlevande med respekt och de riskerar dessutom inte att bli ifrågasatta eller att någon i publiken kommer dragande med billiga jämförelser, eller ännu värre, anklagelser.

Min mor är en busig människa som tycker om att leva loppan. Att ställa sig upp inför publik och berätta om det vedervärdiga man varit utsatt för, om förlusten av barndomen, av sin värdighet, sitt hem och stora delar av sin familj, är mycket krävande. Heja mamma, att du åtar dig detta. De som lyssnar på mamma lämnas aldrig oberörda, hon är så levande, full av inlevelse och trots allt en liten aning busig.

Mahmud, målaren, kom förbi idag för att fräscha upp lite avskavda hörn hemma. Vi körde till järnhandeln för att köpa färg. Mahmud är en väldigt sympatisk man. Vi talar en blandning av hebreiska och arabiska, han talar nästan ingen hebreiska, jag talar nästan ingen arabiska, men det går ändå. Han beklagade sig över att det inte har regnat tillräckligt i vinter. Det blir svårt för dem som håller getter, fast å andra sidan har ju folk inte så mycket får och getter längre. Därifrån övergick samtalet till höns och tuppar. ”Jag målade om hemma hos en dam i Jerusalem” berättade Mahmud. ”Överallt hade hon tavlor med tuppar (hönor som är pojkar, som han formulerade det) kanske 50 stycken” sa han. ”Jag frågade henne varför hon har så många tuppar. Hon sa att under kriget var hon ett barn och gömde sig ensam i skogen, men sen tappade hon bort sig och visste inte hur hon skulle hitta människor som kunde ge henne skydd och mat. När hon övergiven, uppgiven och utmattad gick planlöst omkring i skogen, hörde hon en tupp gala på stort avstånd, och hon kunde på så sätt hitta en bondgård som turligt nog hjälpte henne”. Mahmud utstrålar empati. Han rycker på axlarna och konstaterar att människorna är dumma.

Detta är den vackraste årstiden i Jerusalem, våren har kommit och med den en enorm blomsterprakt. Hur kan människor göra så mot varandra? Varför ska man kriga?” undrar Mahmud. ”Insh Allah, blir det fred”. Insh Allah, med guds hjälp.

visteria

Visteria i hysteria

sköldpaddor

Oväntad bonus, sköldpaddshannarna hänger i ett hörn

Trumpen

21 Nov

I många år hade vi en rektor i mina barns grundskola som inte var särskilt omtyckt. Hon kommer knappast att läsa denna text, men låt mig ändå nöja mig med att här kalla henne Z. Z. började som rektor två år innan min äldsta dotter började ettan och hon gick i pension det år mitt yngsta barn gick ur skolan.

Z. var en kollosallt duktig verksamhetsledare som lyckades med konststycket att driva en ytterst komplicerad skola med över 700 elever med mycket skilda pedagogiska behov och från ett brett spektrum av ekonomisk och religiös bakgrund.  Förutom den vanliga undervisningen finns det i denna skola i varje årskull även en specialklass för autistiska elever kallad den lilla klassen där var och en av de fem barnen integreras med de normativa eleverna efter förmåga. De tre parallella normativa klasserna i varje årskurs har vid det här laget, eftersom skolan har blivit mycket eftersökt, mellan 32-38 elever.

Allt detta rann som smort, rektorn var en mästare på att skaffa fram extra anslag till olika aktiviteter som till exempel växthus, elektroniska svarta tavlor, luftkonditionering och vattenåtervinningsutrustning, lärarna kom i tid (vi talar om Israel, det är inte en självklarhet), barnen satt tysta under samlingarna, skolbyggnaden var välskött och ren, föräldrarna hölls i schack och efter grundskolan var det lätt för eleverna att komma in på sina första val av fortsatt skolgång.  Trots allt detta var det få som gillade rektorn och att prata illa om henne var närmast en schemalagd aktivitet.

Vad var det då för fel på henne? Hon var inte sympatisk, varken mot barn eller föräldrar. Hon var ojämn i humöret och man visste aldrig riktigt var man hade henne. När hon bestämt sig för något gick det inte att få henne på andra tankar. Z. var både mycket benägen och mycket begåvad på att skälla ut både barn och föräldrar. I korthet, Z. är och var en otrevlig jävla kärring och skolan är inte längre densamma sen hon gick i pension. Den nya rektorn är mycket mer tillgänglig och sympatisk, men enligt uppgift lider skolan numer av problem med både ekonomi och disciplin.

Vilket osökt för oss till Donald Trump. Historien får döma om Barak Obama var en bra eller dålig president för USA. Att han var dålig för Israel tror jag redan är bekräftat. Facebook är fullt av filmsnuttar som sammanfattar Obamas presidentskap. Best show in town. Han och Michelle är båda oerhört charmerande, välformulerade, lediga, mänskliga och bjuder på sig själv på det mest engagerande sätt. Donald Trump, å andra sidan, är ett vulgärt, självupptaget, ointelligent, bakåtsträvande och bortskämt monster. Det är chockerande och deprimerande att han valts till president för det viktigaste landet i den fria världen. Men.

trump

Eftersom Trump inte hade något valprogram vet vi mycket lite om vad han tänker göra som president och ännu mindre om hans förmåga att genomföra sitt program. Mina informationskällor har konsekvent meddelat mig i månader att mannen är fullkomligt inkompetent och det enda han är riktigt bra på är att ljuga, förolämpa och gå i konkurs. Noteras borde dock i detta sammanhang att Donald Trump lyckats bli vald till USAs näste president. Vilket jag inbillade mig var något som helt enkelt inte kunde hända.

Förutom min finurliga liknelse med Z., så är detta min andra poäng. Det verkar som vi allt mer lever i en inbillningsvärld där våra egna önskningar och åsikter om verkligheten färgar vårt omdöme till den grad att vi faktiskt förblindas. Detta fenomen är av någon anledning mycket lättare att se när man granskar andras (felaktiga) övertygelser. Högern i Israel har inte förmåga att se att verkligheten är föränderlig och förändringsbar, inte heller att den ideologi som driver en själv, till exempel att landet Israel är vårt, inte är övertygande argument för andra som tycker att landet är deras. Vänstern är likaledes förblindade av sin egen hoppfullhet och sina egna drömmar. Att vi vill ha frid och fred är underbart, men att bortse från att våra motståndare är av en annan inställning är ren idioti.

Att Z. var en mycket bra rektor betyder ingenting om Trumps lämplighet som president. Bara  faktum att hans vedervärdiga personlighet inte betyder att han inte kan lyckas som regent. En annan möjlighet är att jag åter slår blå dunster pang i mina egna ögon eftersom det är alltför smärtsamt att tro att Trump kommer att bli precis så hemsk som han givit oss anledning att tro.

Skicka mig ett textmeddelande

7 Okt

 

Barn från sekulära hem i Israel lär sig väldigt lite bibeltext i skolan. När staten Israel grundades och under de tidiga åren var det en självklarhet att alla skolbarn läste bibel. De flesta av Israels grundare kom själva från en gedigen judisk bakgrund och bibeln var både inspirationskälla och atlas, så väl som gemensam nämnare och ett gemensamt språk för återvändande judar från alla världens hörn. Men med åren har bibeln kommit att förknippas med det som många icke-religiösa israeler upplever som det religiösa etablissemangets järngrepp om samhället, och i sitt avståndstagande från det de ser som religiöst tvång har man fjärmat sig från allt som möjligtvis kan associeras med religion. En konsekvens är att två generationer israeler knappast känner till den text ur vilken vi formats. De känner givetvis till en del höjdpunkter, Noaks ark, David med harpan, den starke Samson, uttåget ur Egypten m.m. Men att kalla det för bibelkunskap är som att säga att man kan allt om Beethoven för att man kan nynna de första takterna i Ödessymfonin.

Barn från traditionella hem, som växer upp i det religiösa skolsystemet (man kan välja mellan det sekulära och det religiösa skolsystemet) har mycket mer bibelkunskap, men inte heller de lär sig alla texter. På sätt och vis lär sig eleverna i religiösa skolor för mycket, dvs. de läser ofta religiösa kommentarer till texten, förklaringar, liknelser och andra ytterplagg, med inte alltid den ursprungliga, nakna texten. Detta leder till att vi har vrångföreställningar om vad bibeln faktiskt säger. Alla barn vet till exempel att frukten Eva plockade i Edens lustgård var ett äpple, men om man läser själva bibeltexten så står där ingenting om något äpple. Tänk om det var en banan.

 

929

 

Sen ett år tillbaka deltar jag i ett stort israeliskt projekt som heter 929, så kallat efter antalet kapitel i bibeln (gamla testamentet). Idén bakom projektet, som startades av Rabbin Benny Lau

benny-lau

 

gal-gabbaioch journalisten Gal Gabbai,

är att skapa broar i samhället genom att återknyta bekantskapen med våra gemensamma texter.  Vi som är med läser ett kapitel bibel om dagen, fem dagar i veckan. På det sättet tar man sig igenom hela bibeln på tre och ett halvt år. Fast jag hoppade på efter de fem Moseböckerna så jag har mindre än två år kvar på första rundan. Moseböckerna läser vi varje vecka i synagogan, de texterna känner jag ganska väl.

Med initiativ 929 läser alla deltagare samma kapitel vid samma tidpunkt och projektet har skapat en fantastiskt levande och häftig hemsida http://www.929.org.il/today (tyvärr bara på hebreiska men det kan vara kul att titta i alla fall) där de ansvariga varje dag lägger upp dagens text (ibland fuskar jag och tar en vanlig bibel från hyllan) plus förklaringar, sammanfattningar och massor med kommentarer. Det som är intressant är att projektet blivit en mötesplats för många olika sorters israeler, inte bara de religiösa eller de man rutinmässigt kunde misstänka attraheras av ett dylikt initiativ.  Bland de många volontärer som skriver och kommenterar på hemsidan finns musiker och konstnärer, akademiker, folk ur den offentliga sektorn och även en del provokatörer. Man kan också lyssna på en uppläsning, det gör jag ofta när jag är ute och kör. Just nu läser vi Ezekiel som jag aldrig tidigare läst i sin helhet. Om jag någon gång kommer ombedjas välja en historisk person att bli strandad med på en öde ö kommer jag inte att välja Ezekiel. Han är inte ojämn i humöret, tvärtom är han alltid lika rasande.

Man kan läsa sina bibelkapitel individuellt, i min församling är vi två grupper som träffas och diskuterar veckans läsning, en för de kvällspigga och en för stackars morgonpigga satar. Ni kan gissa vilken grupp jag är med i.

En hel del av det vi läst än så länge är ganska jobbigt, en del är blodigt och grymt, till och med chockerande, en del är rent ut sagt långtråkigt. Samtidigt är det hela tiden en enorm upplevelse att gå tillbaka och ösa direkt ur källan. Våra hjältar, eller anti-hjältar, är mycket mänskliga och man kan ofta känna igen sig i deras dilemman, kärlek, hat, barnlöshet, tro eller brist på tro, krig, fred, kampen om att skaffa brödfödan. Även om jag inte kan hålla reda på vem som är Moabiter och vem som är Ammoniter så fräschar jag upp mina kunskaper i geografi. Med gruppens och projektets hjälp känns det okej att läsa texterna kritiskt, inte som heliga texter utan som en utmaning. Våra historier är inte nödvändigtvis sedelärande, goda exempel på hur man ska vara.  Ofta är de avskräckande exempel på hur man inte ska vara. Det tilltalar mig oerhört, att vi inte underkastar oss texten utan att den bjuder oss till dialog. Om texten är relevant ska den inte bara ha något att säga mig, utan helst ska även jag ha något att säga texten. Det är en del av vår tradition att käfta tillbaka, även om man käftar med en profet som varit död i några tusen år.

Framför allt öppnar bibeltexterna en massa frågor. Vad vill han egentligen, Ezekiel? Är förvisningen ur landet, diasporan, ett straff? Vem är det som talar, gud eller profeten? Om allt är förutbestämt, vad är det då för mening med profetens förmaningar?

Cirka 200,000 israeler deltar för närvarande i projekt 929, individer, i skolor, på arbetsplatser, var som helst. Bara så där, för att det är intressant. Visst finns det hopp för ett land där bibeln är mer populärt än Pokemon.

För några dagar sedan började det nya judiska året 5777.  Så står det i bibeln. Jag önskar er alla ett gott nytt år. Shana Tova

Let my people go

24 Apr

Som barn var jag både social och despotisk. Jag ville gärna leka med andra, men det skulle lekas som jag ville. Min storasyster och kusin brukade spela ett spel som hette Pelle Svanslös och jag ville jättegärna vara med. Men det fick jag inte, för de stora tjejerna sa att jag alltid fuskade och blev sur. För att de skulle låta mig spela brukade jag lova heligt och dyrt att den här gången skulle jag vara schyst. Men under spelets gång blev jag ändå förr eller senare alltid sur och i mitt minne slutade det regelbundet med att jag av misstag välte spelbrädan.

Imorgon kväll kommer vi att sätta oss runt Sederbordet. I år är vi 19 personer mellan 3 och 86 år, födda i sju olika länder. Under kvällens lopp läser vi en traditionell text som heter Haggada (berättelse) som fick sin slutgiltiga form under medeltiden. Haggadan är en eklektisk samling texter från Bibeln, Talmud, böner, kommentarer och avslutas med många sånger. Sederkvällens röda tråd är uttåget ur Egypten, vilket är den punkt i historien vi judar gick från att vara en stor och rörig familj till att bli ett folk. Det finns inga arkeologiska belägg för att israeliterna någonsin varit bosatta i Egypten eller att uttåget är en faktisk historisk händelse. Det närmaste man kan komma är en skrift av Egyptens kung Merneptah från cirka år 1210 BC där han bland annat förklarar att han äntligen blivit av med judarna. Trodde han ja. Men för oss runt Sederbordet och för miljoner judar som samlas runt andra bord globen runt, är uttåget ur Egypten en verklighet och det är inte vårt problem att arkeologerna legat på latsidan och ännu inte grävt upp de bevis som med all säkerhet ligger och skräpar under sanden i Sinaiöknen. Fast annars gör det mig detsamma om det inte går att hitta några bevis. Vi finns här och nu och vi berättar en historia om hur allt började för 3500 år sedan och vi identifierar oss fortfarande som det judiska folket. I Israel, där allt började, finns det ändlösa arkeologiska bevis på vår mångtusenåriga närvaro.

pyramider

Avitals hemmagjorda placeringskort till Sederkvällen

 

I Israel i allmänhet, och i Jerusalem i synnerhet, är det varje byggherres skräck att hitta ovärderliga historiska reliker när man tar de första spadtagen på ett nybygge, särskilt som detta är något som händer flera gånger per år.  Rituella bad från 1000 B.C. i all ära, men inte om de försinkar byggandet av fler parkeringsplatser.

Att judarna bott i Israel i över tre tusen år är bortom allt tvivel. Eller är de det? Genierna i Unesco släppte just ytterligare en deklaration om att Tempelberget är en helig plats för muslimerna, utan att på något sätt nämna de judiska banden till templet, eller de kristna för den delen. Och så säger de att israeler har chutzpa.

Att kunna bevisa om Israels folk tog en sväng genom Egypten eller inte, är mindre angeläget för mig. Även om jag hade Faraos ursprungliga utvisningsorder, raka hieroglyfer på papyrus i min hand, skulle det dyka upp någon som sa att det visserligen stod att israeliterna skulle utvisas, men avsikten var ett helt annat semitiskt folk som redan då förtrycktes av överheten.

Jag har inte längre samma enorma lust att spela Pelle Svanslös, men hade jag haft det tror jag att det skulle gå bättre nu. Med tålamod och diverse uppfostringsmetoder fick de stora mig så småningom att lära mig spelets regler.  Lite självbehärskning och proportioner underlättar. Jag var ett barn som hade väldigt lätt att endast lyssna på mig själv och mina behov. Det är inte en bra grogrund för någon form av social verksamhet.

En omgivning som ger efter för raseriutbrott kan inte få stopp på raseriet. Jag vet inte vad min kusin och syster gjorde för att få mig att sluta välta sällskapsspelen, men jag antar att de vid någon punkt helt enkelt sa nej till mig. På det ena eller andra sättet lärda jag mig att det inte går att leka om man inte kan dela med sig.

Månne att någon skulle säga nej till våra lokala motståndare och därmed ge dem en chans att ändra strategi och inse att även de måste lära sig att dela med sig. En rättvis lösning av våra konflikter kan bara följa en insikt om att det är fler än en som vill leka i den här sandlådan. Sharing is caring. En god fortsättning på Pesach högtiden.

Dagens Dilemma

17 Feb

Följande text skickade jag igår till DN Debatt. Den refuserades.

Det brukar vara tvärtom, men på senaste tiden har Sverige figurerat i många rubriker i israelisk press. Häromdagen deltog jag på ett hörn i ett svenskt radioprogram om hur israeler känner inför Sverige, som snitsigt nog rubriksattes som ”Israels Sverigehat”. Givetvis var det ingen av de intervjuade i programmet som uttalade sig hatiskt mot eller om Sverige.

Dagens dilemma, vad ska jag svara om jag i framtiden åter blir tillfrågad av svensk media om jag kan ställa upp och debattera för Israel? Ska jag svara ja och än en gång känna mig som ett fikonlöv, den svensktalande israelen som får klämma in ett par meningar så att media kan hävda att de minsann lyssnar på alla? Säga nej och riskera att man bara intervjuar extremister och att ingen medel-Israel överhuvudtaget kommer till tals.

När Sveriges radio eller TV, för att fylla kravet att balansera sin mellanösternrapportering, behöver en vanlig israel, hör de ibland av sig till mig. Vid det här laget har jag säkert medverkat mer än ett dussintal gånger. Någonstans i media-apparaten existerar uppenbarligen ett kartotek över olika typer, eller stereotyper, av möjliga intervjuobjekt. På mitt indexkort står det kanske, sansad israel, orolig mamma, hyfsad svenska. Om det åsiktsregister jag ser för mitt inre öga hade funnits i verkligheten, hade mitt kort legat nära botten av mellanösterntraven, strax ovanför några få svensktalande bosättare, långt under en tjock och väl tummad hög av judiska eller icke-judiska israelkritiker. Det har ännu aldrig hänt att jag efter ett sådant deltagande upplevt att ”min” sida verkligen kommit till tals. Tvärtom upplever jag och min omgivning gång på gång hur jag manipuleras och klipps av. Det handlar givetvis inte om mig personligen utan om alla som fyller den ”pro-israeliska” funktionen. Vi är med, därför att lagen kräver det, men vi hörs inte på riktigt. Vi redigeras bort eller sätts i samtal med motståndare som är skrikigare, mer passionerade och ohämmade.

Facebook i all ära, där kan man ju leva i en bubbla och hänga med sina likasinnade så att man inbillar sig att alla delar samma åsikter. Men vi som är mer positiva än kritiska mot Israel upplever att vi nästan aldrig kommer till tals i svensk media. Media går balansgång, inte mellan de som alltid stödjer Israel och de som aldrig stödjer Israel utan mellan den kvot Israelkritik man ostraffat kan släppa igenom och hotet om att dras inför pressombudsmannen för jävig rapportering. Det finns inte plats för oss i åsiktskorridoren, vi går åt fel håll. Sveriges radio och TV vill rapportera om Israels tillkortakommanden och låter endast andra röster komma till tals i den mån de därtill är nödda och tvungna. Vid de otaliga tillfällen när jag personligen har klagat på obalansen i ett eller annat inlägg har jag av redaktionen typiskt fått svaret att de minsann även har fått klagomål från andra hållet, vilket tydligen bevisar deras objektivitet. Israelbilden i Sverige är konsekvent statisk, dogmatisk och onyanserad. Ingen skulle till exempel våga säga i svensk press att Benjamin Netanyahu har varit bra för Israels ekonomi. Det är fullkomligt uteslutet att säga ett positivt ord om Bibi även om det är en bevisbar sanning. Jag känner själv den pressen och ser alltid till att påpeka att jag minsann inte röstat på Netanyahu utan längre till vänster. Ordentligt åt vänster.

Hörde ni att valda delar av svenskarna i Israel samlades till en demonstration utanför svenska ambassaden i Tel Aviv för några veckor sedan? Nej, det gjorde ni inte, för demonstrationen täcktes överhuvudtaget inte av svensk media. Om fem svenskar/judar/israeler istället hade samlats för att protestera mot Israel skulle det gissningsvis ha stått i alla svenska tidningar. Om 100 svenskar samlats i Tel Aviv för att protestera mot Margot Wallströms förbryllande uttalanden mot Israel, tigs det ihjäl. Vi hade vackra skyltar på svenska och slogans och visselpipor, men om detta hördes bokstavligen inte ett pip.

Svensk media citerar och informeras nästan uteslutande av den israeliska tidningen Haaretz, som har en läsekrets på knappt 6 % och då citerar man helst Palmepristagaren Gideon Levi som även av Haaretzläsare i Israel räknas som extrem och något av en kuriositet. Möjligen har Levis renommé i Sverige ytterligare förbättrats av att han är mångårig sambo med den svenska pro-Palestinsk aktivisten och journalisten Carina Ormestad.

Efter att ha bott i Israel i 36 år är jag själv kritiskt inställd till landet. Det vill säga, som vilken normativ människa som helst anser jag att inte alla aspekter av det land jag bor i är bra, hela tiden. Inte heller tycker jag att allt Israel gör, a priori, är dåligt och klandervärt. Det växlar från fråga till fråga, delvis har Israel djupa brister delvis är vi enastående. Men en före detta israel som Dror Feiler, som inte har bott i Israel sen 70-talet, har större trovärdighet när han uttalar sig om Israel än en sådan som jag, som under samma period faktiskt levt i Israel. Tveklöst och statistiskt är jag och mina lika långt mer representativ både för svenska judars och ett tvärsnitt av israelers åsikter i mellanösternfrågor än Göran Rosenberg eller Feiler. Men en positiv eller nyanserad inställning till Israel upplevs som fanatisk och inskränkt. Att se Israel i sin helhet är i sig suspekt.

Under de senaste månaderna har det skrivits mycket negativt i israelisk press om Sverige. Löfvén och framförallt Wallströms uttalanden har möts med stor ilska både från politiker och från allmänheten. Ett av de svar som klipptes bort ur radiointervjun jag deltog i var som följer; jag upplever att Sverige nu får smaka något av sin egen medicin. Sverige beskrivs i israelisk press som ett enfaldigt, självgott, alternativt cyniskt, land. Det vill jag inte vara med om. Jag vet att Sverige är så oerhört mycket mer än några politiker som åker snålskjuts i de rätlinjiga spår media sen länge stakat upp. Det är min förhoppning att Sverige fortsättningsvis kommer att behandlas med respekt och tillbörligt djup av israelisk media.

Då jag är optimistisk till min läggning kommer jag nog, trots att det är irrationellt och kan leda till magsår, även i framtiden ställa upp och debattera för Israel. Det vore vällan underbart om det skulle utfalla så att även Israel i svensk media någon gång skulle åtnjuta den respekt vi förtjänar.

På håret

6 Feb

hairstyles-for-long-white-hair-3

Varning, följande text har ingenting med Israel-Palestina konflikten att göra.

Jag har färgat håret i minst 20 år och på detta faktum har jag baserat en massa enfaldiga skämt, till exempel att min naturliga hårfärg numera kommer från en burk och det som växer ut ur hårbotten är mig helt främmande.

Hårfärg är inte särskilt nyttigt, varken för håret eller för miljön. Om man inte färgar tillräckligt ofta får man dessutom utväxtsyndrom, eller som min yngsta dotter allt oftare diskret brukade viska när jag satt och hon stod över mig ”mamma, Vintergatan För ett år sedan bestämde jag mig för att pröva och sen dess har jag låtit håret växa ut som det är, vilket visade sig vara knall-vitt. Det tog ett tag att vänja sig, när jag såg min återspegling i fönstret de första månaderna undrade jag hela tiden vem det där var. Det som fick mig att bestämma mig för mitt icke-färg-prov är en kombination av ideologi, brist på intresse för hur jag ser ut och miljötänkande. Det känns lite feministiskt också, jag har vitt hår och jag står för det. Ingen chauvinistisk, kapitalistisk världsbild ska diktera vad som är snyggt. Låt min inbyggda lättja diktera!

I stort sett har reaktionerna varit positiva, eller så har folk åtminstone besparat mig sin uppriktiga mening. Många är till och med riktigt entusiastiska och två damer i min bekantskapskrets har meddelat att de tänker göra samma. Man har blivit trendsetter! En underlig bi-effekt är att människor väldigt ofta tilltalar mig på engelska, uppenbarligen är vitt hår inte en israelisk look. Inte för att man direkt misstog mig för inföding tidigare.

Nu återstår att byta foton i diverse handlingar, passkontrollen gillar uppenbarligen inte att man byter hårfärg. Och när jag tycker att jag ser tjugo år äldre ut än min ålder tröstar jag mig med att man alltid kan ta till (färg) flaskan igen.