Trumpen

21 Nov

I många år hade vi en rektor i mina barns grundskola som inte var särskilt omtyckt. Hon kommer knappast att läsa denna text, men låt mig ändå nöja mig med att här kalla henne Z. Z. började som rektor två år innan min äldsta dotter började ettan och hon gick i pension det år mitt yngsta barn gick ur skolan.

Z. var en kollosallt duktig verksamhetsledare som lyckades med konststycket att driva en ytterst komplicerad skola med över 700 elever med mycket skilda pedagogiska behov och från ett brett spektrum av ekonomisk och religiös bakgrund.  Förutom den vanliga undervisningen finns det i denna skola i varje årskull även en specialklass för autistiska elever kallad den lilla klassen där var och en av de fem barnen integreras med de normativa eleverna efter förmåga. De tre parallella normativa klasserna i varje årskurs har vid det här laget, eftersom skolan har blivit mycket eftersökt, mellan 32-38 elever.

Allt detta rann som smort, rektorn var en mästare på att skaffa fram extra anslag till olika aktiviteter som till exempel växthus, elektroniska svarta tavlor, luftkonditionering och vattenåtervinningsutrustning, lärarna kom i tid (vi talar om Israel, det är inte en självklarhet), barnen satt tysta under samlingarna, skolbyggnaden var välskött och ren, föräldrarna hölls i schack och efter grundskolan var det lätt för eleverna att komma in på sina första val av fortsatt skolgång.  Trots allt detta var det få som gillade rektorn och att prata illa om henne var närmast en schemalagd aktivitet.

Vad var det då för fel på henne? Hon var inte sympatisk, varken mot barn eller föräldrar. Hon var ojämn i humöret och man visste aldrig riktigt var man hade henne. När hon bestämt sig för något gick det inte att få henne på andra tankar. Z. var både mycket benägen och mycket begåvad på att skälla ut både barn och föräldrar. I korthet, Z. är och var en otrevlig jävla kärring och skolan är inte längre densamma sen hon gick i pension. Den nya rektorn är mycket mer tillgänglig och sympatisk, men enligt uppgift lider skolan numer av problem med både ekonomi och disciplin.

Vilket osökt för oss till Donald Trump. Historien får döma om Barak Obama var en bra eller dålig president för USA. Att han var dålig för Israel tror jag redan är bekräftat. Facebook är fullt av filmsnuttar som sammanfattar Obamas presidentskap. Best show in town. Han och Michelle är båda oerhört charmerande, välformulerade, lediga, mänskliga och bjuder på sig själv på det mest engagerande sätt. Donald Trump, å andra sidan, är ett vulgärt, självupptaget, ointelligent, bakåtsträvande och bortskämt monster. Det är chockerande och deprimerande att han valts till president för det viktigaste landet i den fria världen. Men.

trump

Eftersom Trump inte hade något valprogram vet vi mycket lite om vad han tänker göra som president och ännu mindre om hans förmåga att genomföra sitt program. Mina informationskällor har konsekvent meddelat mig i månader att mannen är fullkomligt inkompetent och det enda han är riktigt bra på är att ljuga, förolämpa och gå i konkurs. Noteras borde dock i detta sammanhang att Donald Trump lyckats bli vald till USAs näste president. Vilket jag inbillade mig var något som helt enkelt inte kunde hända.

Förutom min finurliga liknelse med Z., så är detta min andra poäng. Det verkar som vi allt mer lever i en inbillningsvärld där våra egna önskningar och åsikter om verkligheten färgar vårt omdöme till den grad att vi faktiskt förblindas. Detta fenomen är av någon anledning mycket lättare att se när man granskar andras (felaktiga) övertygelser. Högern i Israel har inte förmåga att se att verkligheten är föränderlig och förändringsbar, inte heller att den ideologi som driver en själv, till exempel att landet Israel är vårt, inte är övertygande argument för andra som tycker att landet är deras. Vänstern är likaledes förblindade av sin egen hoppfullhet och sina egna drömmar. Att vi vill ha frid och fred är underbart, men att bortse från att våra motståndare är av en annan inställning är ren idioti.

Att Z. var en mycket bra rektor betyder ingenting om Trumps lämplighet som president. Bara  faktum att hans vedervärdiga personlighet inte betyder att han inte kan lyckas som regent. En annan möjlighet är att jag åter slår blå dunster pang i mina egna ögon eftersom det är alltför smärtsamt att tro att Trump kommer att bli precis så hemsk som han givit oss anledning att tro.

Skicka mig ett textmeddelande

7 Okt

 

Barn från sekulära hem i Israel lär sig väldigt lite bibeltext i skolan. När staten Israel grundades och under de tidiga åren var det en självklarhet att alla skolbarn läste bibel. De flesta av Israels grundare kom själva från en gedigen judisk bakgrund och bibeln var både inspirationskälla och atlas, så väl som gemensam nämnare och ett gemensamt språk för återvändande judar från alla världens hörn. Men med åren har bibeln kommit att förknippas med det som många icke-religiösa israeler upplever som det religiösa etablissemangets järngrepp om samhället, och i sitt avståndstagande från det de ser som religiöst tvång har man fjärmat sig från allt som möjligtvis kan associeras med religion. En konsekvens är att två generationer israeler knappast känner till den text ur vilken vi formats. De känner givetvis till en del höjdpunkter, Noaks ark, David med harpan, den starke Samson, uttåget ur Egypten m.m. Men att kalla det för bibelkunskap är som att säga att man kan allt om Beethoven för att man kan nynna de första takterna i Ödessymfonin.

Barn från traditionella hem, som växer upp i det religiösa skolsystemet (man kan välja mellan det sekulära och det religiösa skolsystemet) har mycket mer bibelkunskap, men inte heller de lär sig alla texter. På sätt och vis lär sig eleverna i religiösa skolor för mycket, dvs. de läser ofta religiösa kommentarer till texten, förklaringar, liknelser och andra ytterplagg, med inte alltid den ursprungliga, nakna texten. Detta leder till att vi har vrångföreställningar om vad bibeln faktiskt säger. Alla barn vet till exempel att frukten Eva plockade i Edens lustgård var ett äpple, men om man läser själva bibeltexten så står där ingenting om något äpple. Tänk om det var en banan.

 

929

 

Sen ett år tillbaka deltar jag i ett stort israeliskt projekt som heter 929, så kallat efter antalet kapitel i bibeln (gamla testamentet). Idén bakom projektet, som startades av Rabbin Benny Lau

benny-lau

 

gal-gabbaioch journalisten Gal Gabbai,

är att skapa broar i samhället genom att återknyta bekantskapen med våra gemensamma texter.  Vi som är med läser ett kapitel bibel om dagen, fem dagar i veckan. På det sättet tar man sig igenom hela bibeln på tre och ett halvt år. Fast jag hoppade på efter de fem Moseböckerna så jag har mindre än två år kvar på första rundan. Moseböckerna läser vi varje vecka i synagogan, de texterna känner jag ganska väl.

Med initiativ 929 läser alla deltagare samma kapitel vid samma tidpunkt och projektet har skapat en fantastiskt levande och häftig hemsida http://www.929.org.il/today (tyvärr bara på hebreiska men det kan vara kul att titta i alla fall) där de ansvariga varje dag lägger upp dagens text (ibland fuskar jag och tar en vanlig bibel från hyllan) plus förklaringar, sammanfattningar och massor med kommentarer. Det som är intressant är att projektet blivit en mötesplats för många olika sorters israeler, inte bara de religiösa eller de man rutinmässigt kunde misstänka attraheras av ett dylikt initiativ.  Bland de många volontärer som skriver och kommenterar på hemsidan finns musiker och konstnärer, akademiker, folk ur den offentliga sektorn och även en del provokatörer. Man kan också lyssna på en uppläsning, det gör jag ofta när jag är ute och kör. Just nu läser vi Ezekiel som jag aldrig tidigare läst i sin helhet. Om jag någon gång kommer ombedjas välja en historisk person att bli strandad med på en öde ö kommer jag inte att välja Ezekiel. Han är inte ojämn i humöret, tvärtom är han alltid lika rasande.

Man kan läsa sina bibelkapitel individuellt, i min församling är vi två grupper som träffas och diskuterar veckans läsning, en för de kvällspigga och en för stackars morgonpigga satar. Ni kan gissa vilken grupp jag är med i.

En hel del av det vi läst än så länge är ganska jobbigt, en del är blodigt och grymt, till och med chockerande, en del är rent ut sagt långtråkigt. Samtidigt är det hela tiden en enorm upplevelse att gå tillbaka och ösa direkt ur källan. Våra hjältar, eller anti-hjältar, är mycket mänskliga och man kan ofta känna igen sig i deras dilemman, kärlek, hat, barnlöshet, tro eller brist på tro, krig, fred, kampen om att skaffa brödfödan. Även om jag inte kan hålla reda på vem som är Moabiter och vem som är Ammoniter så fräschar jag upp mina kunskaper i geografi. Med gruppens och projektets hjälp känns det okej att läsa texterna kritiskt, inte som heliga texter utan som en utmaning. Våra historier är inte nödvändigtvis sedelärande, goda exempel på hur man ska vara.  Ofta är de avskräckande exempel på hur man inte ska vara. Det tilltalar mig oerhört, att vi inte underkastar oss texten utan att den bjuder oss till dialog. Om texten är relevant ska den inte bara ha något att säga mig, utan helst ska även jag ha något att säga texten. Det är en del av vår tradition att käfta tillbaka, även om man käftar med en profet som varit död i några tusen år.

Framför allt öppnar bibeltexterna en massa frågor. Vad vill han egentligen, Ezekiel? Är förvisningen ur landet, diasporan, ett straff? Vem är det som talar, gud eller profeten? Om allt är förutbestämt, vad är det då för mening med profetens förmaningar?

Cirka 200,000 israeler deltar för närvarande i projekt 929, individer, i skolor, på arbetsplatser, var som helst. Bara så där, för att det är intressant. Visst finns det hopp för ett land där bibeln är mer populärt än Pokemon.

För några dagar sedan började det nya judiska året 5777.  Så står det i bibeln. Jag önskar er alla ett gott nytt år. Shana Tova

Let my people go

24 Apr

Som barn var jag både social och despotisk. Jag ville gärna leka med andra, men det skulle lekas som jag ville. Min storasyster och kusin brukade spela ett spel som hette Pelle Svanslös och jag ville jättegärna vara med. Men det fick jag inte, för de stora tjejerna sa att jag alltid fuskade och blev sur. För att de skulle låta mig spela brukade jag lova heligt och dyrt att den här gången skulle jag vara schyst. Men under spelets gång blev jag ändå förr eller senare alltid sur och i mitt minne slutade det regelbundet med att jag av misstag välte spelbrädan.

Imorgon kväll kommer vi att sätta oss runt Sederbordet. I år är vi 19 personer mellan 3 och 86 år, födda i sju olika länder. Under kvällens lopp läser vi en traditionell text som heter Haggada (berättelse) som fick sin slutgiltiga form under medeltiden. Haggadan är en eklektisk samling texter från Bibeln, Talmud, böner, kommentarer och avslutas med många sånger. Sederkvällens röda tråd är uttåget ur Egypten, vilket är den punkt i historien vi judar gick från att vara en stor och rörig familj till att bli ett folk. Det finns inga arkeologiska belägg för att israeliterna någonsin varit bosatta i Egypten eller att uttåget är en faktisk historisk händelse. Det närmaste man kan komma är en skrift av Egyptens kung Merneptah från cirka år 1210 BC där han bland annat förklarar att han äntligen blivit av med judarna. Trodde han ja. Men för oss runt Sederbordet och för miljoner judar som samlas runt andra bord globen runt, är uttåget ur Egypten en verklighet och det är inte vårt problem att arkeologerna legat på latsidan och ännu inte grävt upp de bevis som med all säkerhet ligger och skräpar under sanden i Sinaiöknen. Fast annars gör det mig detsamma om det inte går att hitta några bevis. Vi finns här och nu och vi berättar en historia om hur allt började för 3500 år sedan och vi identifierar oss fortfarande som det judiska folket. I Israel, där allt började, finns det ändlösa arkeologiska bevis på vår mångtusenåriga närvaro.

pyramider

Avitals hemmagjorda placeringskort till Sederkvällen

 

I Israel i allmänhet, och i Jerusalem i synnerhet, är det varje byggherres skräck att hitta ovärderliga historiska reliker när man tar de första spadtagen på ett nybygge, särskilt som detta är något som händer flera gånger per år.  Rituella bad från 1000 B.C. i all ära, men inte om de försinkar byggandet av fler parkeringsplatser.

Att judarna bott i Israel i över tre tusen år är bortom allt tvivel. Eller är de det? Genierna i Unesco släppte just ytterligare en deklaration om att Tempelberget är en helig plats för muslimerna, utan att på något sätt nämna de judiska banden till templet, eller de kristna för den delen. Och så säger de att israeler har chutzpa.

Att kunna bevisa om Israels folk tog en sväng genom Egypten eller inte, är mindre angeläget för mig. Även om jag hade Faraos ursprungliga utvisningsorder, raka hieroglyfer på papyrus i min hand, skulle det dyka upp någon som sa att det visserligen stod att israeliterna skulle utvisas, men avsikten var ett helt annat semitiskt folk som redan då förtrycktes av överheten.

Jag har inte längre samma enorma lust att spela Pelle Svanslös, men hade jag haft det tror jag att det skulle gå bättre nu. Med tålamod och diverse uppfostringsmetoder fick de stora mig så småningom att lära mig spelets regler.  Lite självbehärskning och proportioner underlättar. Jag var ett barn som hade väldigt lätt att endast lyssna på mig själv och mina behov. Det är inte en bra grogrund för någon form av social verksamhet.

En omgivning som ger efter för raseriutbrott kan inte få stopp på raseriet. Jag vet inte vad min kusin och syster gjorde för att få mig att sluta välta sällskapsspelen, men jag antar att de vid någon punkt helt enkelt sa nej till mig. På det ena eller andra sättet lärda jag mig att det inte går att leka om man inte kan dela med sig.

Månne att någon skulle säga nej till våra lokala motståndare och därmed ge dem en chans att ändra strategi och inse att även de måste lära sig att dela med sig. En rättvis lösning av våra konflikter kan bara följa en insikt om att det är fler än en som vill leka i den här sandlådan. Sharing is caring. En god fortsättning på Pesach högtiden.

Dagens Dilemma

17 Feb

Följande text skickade jag igår till DN Debatt. Den refuserades.

Det brukar vara tvärtom, men på senaste tiden har Sverige figurerat i många rubriker i israelisk press. Häromdagen deltog jag på ett hörn i ett svenskt radioprogram om hur israeler känner inför Sverige, som snitsigt nog rubriksattes som ”Israels Sverigehat”. Givetvis var det ingen av de intervjuade i programmet som uttalade sig hatiskt mot eller om Sverige.

Dagens dilemma, vad ska jag svara om jag i framtiden åter blir tillfrågad av svensk media om jag kan ställa upp och debattera för Israel? Ska jag svara ja och än en gång känna mig som ett fikonlöv, den svensktalande israelen som får klämma in ett par meningar så att media kan hävda att de minsann lyssnar på alla? Säga nej och riskera att man bara intervjuar extremister och att ingen medel-Israel överhuvudtaget kommer till tals.

När Sveriges radio eller TV, för att fylla kravet att balansera sin mellanösternrapportering, behöver en vanlig israel, hör de ibland av sig till mig. Vid det här laget har jag säkert medverkat mer än ett dussintal gånger. Någonstans i media-apparaten existerar uppenbarligen ett kartotek över olika typer, eller stereotyper, av möjliga intervjuobjekt. På mitt indexkort står det kanske, sansad israel, orolig mamma, hyfsad svenska. Om det åsiktsregister jag ser för mitt inre öga hade funnits i verkligheten, hade mitt kort legat nära botten av mellanösterntraven, strax ovanför några få svensktalande bosättare, långt under en tjock och väl tummad hög av judiska eller icke-judiska israelkritiker. Det har ännu aldrig hänt att jag efter ett sådant deltagande upplevt att ”min” sida verkligen kommit till tals. Tvärtom upplever jag och min omgivning gång på gång hur jag manipuleras och klipps av. Det handlar givetvis inte om mig personligen utan om alla som fyller den ”pro-israeliska” funktionen. Vi är med, därför att lagen kräver det, men vi hörs inte på riktigt. Vi redigeras bort eller sätts i samtal med motståndare som är skrikigare, mer passionerade och ohämmade.

Facebook i all ära, där kan man ju leva i en bubbla och hänga med sina likasinnade så att man inbillar sig att alla delar samma åsikter. Men vi som är mer positiva än kritiska mot Israel upplever att vi nästan aldrig kommer till tals i svensk media. Media går balansgång, inte mellan de som alltid stödjer Israel och de som aldrig stödjer Israel utan mellan den kvot Israelkritik man ostraffat kan släppa igenom och hotet om att dras inför pressombudsmannen för jävig rapportering. Det finns inte plats för oss i åsiktskorridoren, vi går åt fel håll. Sveriges radio och TV vill rapportera om Israels tillkortakommanden och låter endast andra röster komma till tals i den mån de därtill är nödda och tvungna. Vid de otaliga tillfällen när jag personligen har klagat på obalansen i ett eller annat inlägg har jag av redaktionen typiskt fått svaret att de minsann även har fått klagomål från andra hållet, vilket tydligen bevisar deras objektivitet. Israelbilden i Sverige är konsekvent statisk, dogmatisk och onyanserad. Ingen skulle till exempel våga säga i svensk press att Benjamin Netanyahu har varit bra för Israels ekonomi. Det är fullkomligt uteslutet att säga ett positivt ord om Bibi även om det är en bevisbar sanning. Jag känner själv den pressen och ser alltid till att påpeka att jag minsann inte röstat på Netanyahu utan längre till vänster. Ordentligt åt vänster.

Hörde ni att valda delar av svenskarna i Israel samlades till en demonstration utanför svenska ambassaden i Tel Aviv för några veckor sedan? Nej, det gjorde ni inte, för demonstrationen täcktes överhuvudtaget inte av svensk media. Om fem svenskar/judar/israeler istället hade samlats för att protestera mot Israel skulle det gissningsvis ha stått i alla svenska tidningar. Om 100 svenskar samlats i Tel Aviv för att protestera mot Margot Wallströms förbryllande uttalanden mot Israel, tigs det ihjäl. Vi hade vackra skyltar på svenska och slogans och visselpipor, men om detta hördes bokstavligen inte ett pip.

Svensk media citerar och informeras nästan uteslutande av den israeliska tidningen Haaretz, som har en läsekrets på knappt 6 % och då citerar man helst Palmepristagaren Gideon Levi som även av Haaretzläsare i Israel räknas som extrem och något av en kuriositet. Möjligen har Levis renommé i Sverige ytterligare förbättrats av att han är mångårig sambo med den svenska pro-Palestinsk aktivisten och journalisten Carina Ormestad.

Efter att ha bott i Israel i 36 år är jag själv kritiskt inställd till landet. Det vill säga, som vilken normativ människa som helst anser jag att inte alla aspekter av det land jag bor i är bra, hela tiden. Inte heller tycker jag att allt Israel gör, a priori, är dåligt och klandervärt. Det växlar från fråga till fråga, delvis har Israel djupa brister delvis är vi enastående. Men en före detta israel som Dror Feiler, som inte har bott i Israel sen 70-talet, har större trovärdighet när han uttalar sig om Israel än en sådan som jag, som under samma period faktiskt levt i Israel. Tveklöst och statistiskt är jag och mina lika långt mer representativ både för svenska judars och ett tvärsnitt av israelers åsikter i mellanösternfrågor än Göran Rosenberg eller Feiler. Men en positiv eller nyanserad inställning till Israel upplevs som fanatisk och inskränkt. Att se Israel i sin helhet är i sig suspekt.

Under de senaste månaderna har det skrivits mycket negativt i israelisk press om Sverige. Löfvén och framförallt Wallströms uttalanden har möts med stor ilska både från politiker och från allmänheten. Ett av de svar som klipptes bort ur radiointervjun jag deltog i var som följer; jag upplever att Sverige nu får smaka något av sin egen medicin. Sverige beskrivs i israelisk press som ett enfaldigt, självgott, alternativt cyniskt, land. Det vill jag inte vara med om. Jag vet att Sverige är så oerhört mycket mer än några politiker som åker snålskjuts i de rätlinjiga spår media sen länge stakat upp. Det är min förhoppning att Sverige fortsättningsvis kommer att behandlas med respekt och tillbörligt djup av israelisk media.

Då jag är optimistisk till min läggning kommer jag nog, trots att det är irrationellt och kan leda till magsår, även i framtiden ställa upp och debattera för Israel. Det vore vällan underbart om det skulle utfalla så att även Israel i svensk media någon gång skulle åtnjuta den respekt vi förtjänar.

På håret

6 Feb

hairstyles-for-long-white-hair-3

Varning, följande text har ingenting med Israel-Palestina konflikten att göra.

Jag har färgat håret i minst 20 år och på detta faktum har jag baserat en massa enfaldiga skämt, till exempel att min naturliga hårfärg numera kommer från en burk och det som växer ut ur hårbotten är mig helt främmande.

Hårfärg är inte särskilt nyttigt, varken för håret eller för miljön. Om man inte färgar tillräckligt ofta får man dessutom utväxtsyndrom, eller som min yngsta dotter allt oftare diskret brukade viska när jag satt och hon stod över mig ”mamma, Vintergatan För ett år sedan bestämde jag mig för att pröva och sen dess har jag låtit håret växa ut som det är, vilket visade sig vara knall-vitt. Det tog ett tag att vänja sig, när jag såg min återspegling i fönstret de första månaderna undrade jag hela tiden vem det där var. Det som fick mig att bestämma mig för mitt icke-färg-prov är en kombination av ideologi, brist på intresse för hur jag ser ut och miljötänkande. Det känns lite feministiskt också, jag har vitt hår och jag står för det. Ingen chauvinistisk, kapitalistisk världsbild ska diktera vad som är snyggt. Låt min inbyggda lättja diktera!

I stort sett har reaktionerna varit positiva, eller så har folk åtminstone besparat mig sin uppriktiga mening. Många är till och med riktigt entusiastiska och två damer i min bekantskapskrets har meddelat att de tänker göra samma. Man har blivit trendsetter! En underlig bi-effekt är att människor väldigt ofta tilltalar mig på engelska, uppenbarligen är vitt hår inte en israelisk look. Inte för att man direkt misstog mig för inföding tidigare.

Nu återstår att byta foton i diverse handlingar, passkontrollen gillar uppenbarligen inte att man byter hårfärg. Och när jag tycker att jag ser tjugo år äldre ut än min ålder tröstar jag mig med att man alltid kan ta till (färg) flaskan igen.

Leve demokratin

27 Dec

Jag tror på demokrati. Inte är systemet perfekt, men det är den i särklass bästa regeringsform vi människor har utvecklat. Om man som jag bara har levt under demokratiska regimer har man svårt att föreställa sig att det kan vara annorlunda. 1984 besökte jag Sovjetunionen och jag minns mycket tydligt känslan av att befinna sig i ett ofritt samhälle där man som individ hela tiden måste vara på sin vakt att inte misshaga makthavarna. Det var något i sättet alla tittade över sin axel, spanade in andra människors havande och görande, en form av institutionaliserad förföljelsemani som jag tror att alla som levt under en tyrannisk regim känner igen. Nyckeln till ett lyckligt liv är definitivt att födas i rätt familj i rätt land. Vilken otrolig, kolossal tur man har, att leva i ett samhälle där man har rättigheter!

För en vecka sedan höll vi en demonstration framför svenska ambassaden i Tel Aviv. Jag blev lite trött på att lyssna på alla grodor som representanter för Sveriges regering har hävt ur sig på de senste månaderna. Kontrasterna blev liksom alltför stora mellan situationen i Israel och ministrarnas plattityder. Vi var cirka 60 pers., inte så många, men inte så få heller. De flesta kände jag faktiskt inte och det var roligt att se att så pass många ställde upp, trots regn och att det var fredag. Det störtregnade, så de lät oss demonstrera inomhus, i lobbyn till ambassaden. Det är ju trots allt Israel. Vi skanderade och viftade med skyltar, men megafon och visselpipor tog vi först fram när regnet avtog och vi kunde gå ut. Vi demonstrerade som vi är, städat, vi väluppfostrade och snälla svenskar. Det ligger inte för oss att uttala oss dramatiskt eller bränna bildäck. Men det är okej och demokratiskt att protestera. Hjälper det att demonstrera? Vet inte. Men vi är det enda landet i vårt grannskap där det är tillåtet, så bara för den sakens skull.

Nedan är det brev vi överlämnade till ambassadör Carl Magnus Nesser som personligen tog emot oss på ambassaden och lovade framföra det vi har att säga.

 

17 december 2015

Till Sveriges regering,

 

Vi, svenskar bosatta i Israel, ser med stor oro hur ledande representanter för den svenska regeringen uttalar sig om Israel de senaste månaderna.

Vi är en blandad grupp som idag demonstrerar utanför vår svenska ambassad i Tel Aviv, judar och icke-judar, av olika politiska uppfattningar. Det vi har gemensamt är att vi kommer från Sverige och att vi med en känsla av ökande förtvivlan ser hur Sveriges inställning till Israel succesivt leder oss allt längre bort från varje möjlighet till en fredlig lösning. En fredlig utveckling i vårt trånga land, där judar och araber dagligen lever i nära fysisk kontakt, måste nödvändigtvis grundas på någon form av förtroende. Plötsliga attacker med kniv, saxar och andra tillhyggen, avsiktliga påkörningar och beskjutning mot civila gör att spänningen, misstänksamheten och hatet intensifieras till nya höjder. Tre kilometer från den svenska ambassaden i Tel Aviv mördades den 19 november 2015 två civila israeler brutalt med upprepade knivhugg mot hjärtat av en palestinsk fembarnsfar som arbetade på en restaurant i byggnaden. I dagens verklighet är det är svårt att inte uppträda vaksamt och misstänksamt mot palestinier, även om det givetvis endast är ett litet fåtal som är inblandade i terrordåden. Självbevarelsedriften gör att vi konstant tittar över axeln medan den svenska regeringen tillhandahåller sympati och ursäkter som våldsbenägna palestinier anammar och tidvis omsätter i handling. Att regeringsmedlemmar sedan kommer med förtydliganden eller känner sig missförstådda hjälper inte oss. En ungdom som vill höra att knivar inte är terror kommer inte att vänta på ett förtydligande!

Den förnyade vågen av våld inspireras i hög grad av sociala media. Bland ungdomar som tar till våld är korrelationen mellan de som har tittat på Daesh grymma våldsdyrkan, palestinska instruktionsfilmer hur man knivskär judar eller liknande, nästan total. Liksom i Paris är den brutalisering vi bevittnar i Israel en del av ISIS effekten. Endast ett villkorslöst, upprepat fördömande av våld och terror kan ha en bromsande effekt.

Vi väntar oss:

  • Att Sverige officiellt fördömer varje attack mot civila oavsett förövarnas ålder. Ansvaret för att minderåriga anfaller civila med kniv ligger på deras föräldrar och deras samhälle, inte på de som försöker stoppa förövarna under en pågående attack.
  • Att Sverige ska vända sig till den palestinska ledningen och kräva ett omedelbart stopp på uppviglingen och våldsförskönandet. Två exempel på hur den palestinska ledningen uppmuntrar våldet är;
  • Saeb Erekat, den palestinske huvudfredsförhandlarens kondoleansvisit den 5 december hos anhöriga till en terrorist tillhörande de palestinska säkerhetsstyrkorna, som dödades när han sköt mot israeler
  • Mahmud Abbas, den palestinske myndighetens ordförandes uttalande på palestinsk TV den 18 oktober 2015 att ”vi välkomnar varje droppe blod som spills i kampen om Jerusalem. Det blodet är rent och heligt…”.

Det är oacceptabelt att den palestinska ledningen betalar terrorister och deras familjer lön men även att de lovar himmelsk belöning till martyrer.

  • Vi kräver att Sveriges biståndspengar till den palestinska myndigheten går till bistånd till behövande och inte till löner till terrorister.

Vi, svenskar i Israel, känner oss svikna av Sveriges regerings kortsiktiga, ensidiga och impulsiva uttalanden. Det första steget mot en bättre framtid för alla parter måste vara ett förbehållningslöst fördömande av våld mot civila!

 

För demonstranterna,

 

Noomi Stahl

 

 

 

Rita Haukilahti Lifshitz

Det förefaller mig att ingen israelisk ambassadör någonstans kan tillåta sig att ta emot demonstranter på det öppna och trevliga sätt min medorganisatör Rita och jag togs emot på den svenska ambassaden. Israels motståndare kan både bränna bildäck och på andra sätt ta i lite mer kraftfullt än vi.

Så här mellan jul och nyår, när man går och funderar på hur nästa år kommer att utfalla, är detta min önskning och välsignelse till alla världens medborgare, demokrati. Vi rika länder i den demokratiska västvärlden borde dela med oss, inte bara av vår välfärd utan framför allt av orsaken till vår välfärd, demokratin. Skrota FN, skapa en förening av demokratiskt styrda länder och exportera demokrati. Inga bidrag till odemokratiska länder, inget samarbete med odemokratiska länder. Voila, man borde kanske gå ut och demonstrera för mer demokrati i världen?

Önskar er alla en god fortsättning och ett gott nytt år,

Det är synd om palestinierna

15 Nov

Det som var viktigt i förra veckan när jag började skriva detta, verkar mindre viktigt just nu.

Det är synd om palestinierna som har sådana usla ledare.

haneen

Härom dagen, vid ett möte i Amsterdam till minne av Kristallnatten, uttalade sig Knessetledamoten Haneen Zoabi igen. Varje uttalande av Zoabi som jag blivit varse får mig osökt att tänka på det vackra amerikanska uttrycket ”brainfart”, hjärnfis. Om hon någon gång även säger något vettigt, når det knappast löp-sidorna, men det är ju teoretiskt möjligt. Denna gång höll hon ett långt anförande där hon hävdar att palestiniernas situation bevisar att världen har glömt Kristallnattens läxa. Enligt Zoabi kommer israels behandling av palestinierna att leda till att tragedin upprepas och denna gång med palestinierna som offer. Zoabis 15 minuter långa anförande på engelska som ni kan se här https://www.youtube.com/watch?v=3udWqzZibWY är ett under av dubbelmoral och halvsanningar.

Men Zoabis uttalanden är inte i själva verket varken slarviga eller okunniga. Hon är en kapabel och flitig parlamentariker som lagt fram många lagförslag inom olika sociala områden. Zoabi har en BA i psykologi från Haifas universitet och en MA i mediakunskap från Hebrew U. i Jerusalem. Det finns anledning att tro att hon vet precis vad hon gör. Zoabis tal på minneshögtiden var ett smart kalkylerat drag. I enlighet med gängse palestinsk taktik plockar hon ut väl valda centrala teman från Kristallnattens judeförföljelser och drar paralleller med palestiniernas situation.

Det mest ikoniska som hände den 8 november 1938 var att cirka 1000 synagogor runt om i Tyskland och Österrike sattes i brand.

kristalnacht synagoga

Zoabi påpekar att flera kyrkor och moskéer i Israel satts i brand av judiska extremister. Således skapar hon en symmetri, om synagogor brann i Tyskland i november 1938 och moskéer satts i brand i Israel så är palestiniernas och judarnas situation likadan. Att samtliga synagogor (med enstaka undantag) i Tyskland brändes ner av regeringstrupper förstärkta med civila, att motståndet mot aktionen i det närmaste var obefintlig, att den judiska församlingen i Tyskland fick betala ett enormt skadestånd till den tyska regeringen för kristallnatten, att cirka 100 personer mördades, 30,000 judar skickades till koncentrationsläger, hundratals affärer och verksamheter ägda av judar vandaliserades, att böcker brändes på bål offentligt samt att tusentals judar tvingades ut på gatan för att förödmjukas offentligt nämner inte Zoabi i sin jämförelse.

Jews-Vienna-1938kristalnacht papaerkristalnacht jews

KRIS 2

KRIS 2

Inte heller att det i det andra fallet är dåd som samtliga israels politiker – från höger till vänster- tar avstånd från, att israeler spontant åker på solidaritetsbesök till de utsatta platserna och högtidligt ber om ursäkt för de idioter som lever bland oss, att vanliga israeler samlar pengar för återuppbyggandet av de skändade heliga platserna. Polisen gör stora ansträngningar att sätta fast förövarna och det faktum att de inte lyckas har mer att göra med extremistgruppernas slutna natur än polisens ansträngningar. Även i Sverige har bränder anlagts i moskéer, i Eskilstuna såväl som i Trollhättan. Dådet i Trollhättan hände för 20 år sedan. De fega bränderna som anlades mot heliga platser i Israel hände inte heller simultant. Är situationen i Sverige i så fall också jämförbar med Kristallnattens händelser?

Problematiken runt detta går igen ständigt. Det behövs tid, kunskap och intresse för att förklara varför facila jämförelser som Israel=Sydafrika eller Israel=nazister är total dynga. Eftersom folk är mer förtjusta i sina förutfattade meningar än i motsägelsefull information och dessutom har begränsad koncentrationsförmåga är det här ett slag som är svårt att vinna. Haneen Zoabi säger att hennes mål är att etablera en fri, jämlik, demokratisk palestinsk stat vid sidan av Israel. Svinpälsarna som bjöd Zoabi som talare till minne av Kristallnatten applåderar entusiastiskt. Ingen frågvis nål tar luften ur Zoabis lögnaktiga ballong. Demokratisk som vilken av de 21 existerande arabstaterna? Arabstaterna har lägst procent kvinnliga parlamentariker någonstans i världen (mindre än 5%). Jämlik som vem?  Vilken annan kvinna i arabvärlden, Haneen Zoabi, har den frihet du åtnjuter? Det är fult, men inte odemokratiskt, att du använder dig av din unika frihet för att motarbeta och förtala den enda stat som ger dig denna frihet. Men det är i mina ögon mycket värre med din totala brist på lojalitet mot dina väljare. Är det viktigare att bli inbjuden att tala av en radikal luft-mensch organisation i Amsterdam än att främja palestinska kvinnors nutid och framtid? Haneen Zoabi gör som alla andra palestinska ledare och sviker sitt folk med tusen och en natt retorik och demagogi. Som alltid “thanks for nothing”.